Ta upp aktiehandel med icketroende?

Att spara ihop pengar och konsumera räntan är smartare än att låna ihop pengar, bränna kapitalet och dessutom tvingas betala ränta. Det här vet antagligen alla som läser den här bloggen. De flesta andra också, men ändå har många en förmåga att ändå börja i fel ände.

För att de inte orkar vänta, men också för att alla de känner gör likadant. Det tror därför att det ska vara så och att det nästan är omöjligt att göra tvärtom. Vi har alla träffat dem och känner troligen ett helt gäng som aldrig sparar utan vars ”sparande” i bästa fall består av amorteringar. Då finns två möjligheter – att låta dem trampa i varenda ekonomisk fälla som finns eller ta upp ämnet investeringar med dem. Hur gör ni?

Själv har jag slutat missionera. Det är ändå ingen som lyssnar. Det som brukar hända är att personen nickar, verkar intresserad, men sedan gör precis som han/hon alltid har gjort. Eller blir sur och ser alla förslag som kritik. Vilket det kanske också är. Inte om det rör sig om en 15-20-åring. De kanske bara saknat ekonomiska förebilder och inte tänkt längre. Men en fyrtioåring som inte ser enkla samband mellan sparande och ekonomi är ofta bortom räddning.

Om den nu måste räddas. Var och en lägger upp sin privatekonomi hur den vill. Jag tycker att det är bättre att spara först och konsumera sedan, men kan inte säga att alla som inte gör som jag gör fel. Om man däremot gnäller över hur dyrt det är att leva, hur svårt det är att få ekonomiska marginaler och rörelsefrihet när jag ser enkla åtgärder för att slippa problemen, då kan jag ibland inte tiga. Och då är det kritik.

Paycation

Söndag igen och den sista semesterdagen för de allra flesta som inte redan återgått till vardagslunken. Som vuxen har jag jobbat en del på sommaren. Inte hela tiden och kanske inte ens varje sommar, men ofta. Som företagare kan jag styra mina egna arbetstider, men även som anställd är det mycket man kan göra om man vill jobba på semestern.

På senare tid har det pratats mycket om att personalbristen i vissa sektorer gör att man kan få många tusenlappar bara genom att flytta semestern från mitt i industrisemestern till lite efter, men kan man inte jobba på sin egen arbetsplats kan man kanske jobba på andra. Det har jag gjort ibland. För mig är det mest ombyte som önskas, inte ledigheten i sig. På en filt på en sandstrand står jag ut ungefär tio minuter innan jag vill göra något, aktivera mig.

Får jag jobba med något helt annat i några veckor laddar jag batterierna minst lika bra. Även på stressiga arbetsplatser med sommarrush råder då ofta ett slags semesterlugn. Och som vikarie har man ju inget ansvar. Dyker man upp i tid och jobbar så hårt man kan blir man alltid populär.

Har man inget företag och vägrar ha en chef på sommaren kan man alltid ta tag i egna projekt, fixa med huset eller laga något man annars inte hinner. Jag tror att precis alla människor har något sådant i pipeline, vare sig det är ett drömprojekt eller något man bara vill göra för att glädjas åt att det är gjort.

Vill man absolut fira en traditionell semester behöver inte ens det utesluta en sidoinkomst. Det går att ta hand om ett hus, med eller utan husdjur, transportera ett fordon från punkt A till punkt B eller sälja in ett resereportage från semestermålet. Så slipper du vara med i gruppen som kommer tillbaka från semestern och tvingas snåla hela hösten. Själv gillar jag i och för sig ändå att snåla, men det är inte lika kul om man är tvungen.

Alla ska ha det lika dåligt

Socialminister Lena Hallengren rasar. Inte för att den svenska coronataktiken varit en av världens sämsta eller för att bara en av fem svenskar har förtroende för henne. Istället är hon arg för att det fortfarande finns svenskar som sett till att skaffa sig bra vård genom egna försäkringar. Människor som först betalar världens högsta skatter och sedan är beredda att betala vården ur egen ficka en gång till. Alla måste ruttna i köerna, och hör sen! ”Vi kan inte ha en ordning där det är möjligt att köpa sig före sjukvårdskön.”

Tror ni att hon avsagt sig sin egen gräddfil till vård som riksdagsmän och statsråd får på vår bekostnad? Det skulle man kunna fråga henne på Twitter om hon inte hade varit en av många politiker som aldrig någonsin reagerar på frågor från icke-politiker och en och annan ryggdunkare. Min gissning är nej och det baserar jag på att politiker alltid ser om sitt eget hus och nästan aldrig lever som de lär.

När hon för en gångs skull visar handlingskraft handlar det alltså inte om att försöka få bort vårdköerna utan att fylla på dem med de människor som har möjlighet att komma förbi dem genom att betala två gånger.

Ryck tag i foten bara!

Jämlikhet låter bra, men när man inser att det betyder att alla (utom politikerna själva) ska ha det lika dåligt blir man inte så sugen. Prio 1 är att dölja problemen genom att skuldbelägga alla som pratar om dem. Prio 2 är att dölja, eller i bästa fall hindra, att människor kommer runt problemen. Om någon människa, stad eller stadsdel inte drabbas av vårdköer, lärarbrist eller kriminalitet är det det som ska bekämpas.

Vad är det för prioritering för politikerna att försöka skapa ett hållbart samhälle de själva vill leva i – 3, 5, 47...?

”Låna snabbt och enkelt”

Här kommer en text på ett uppslag jag skamlöst stulit från twittraren Anders, som har ett läsvärt konto om hur han ”checkat ut från normaliteten”.

Jag har flera gånger uppmärksammat gråtartiklar i kvällspressen om människor som inte har råd med julklappar till sina barn eller som ett decennium innan pensioneringen konstaterar att de inte kommer ha råd att leva på sin pension. Dessa bottnar nästan alltid i att de levt över sina tillgångar och därför tvingats låna pengar till sin konsumtion. På det sättet skaffar man sig en hävstång på kostnadssidan till skillnad från oss som sparar pengar i förväg för att få hävstångseffekten på inkomsten istället.

Därför är det magstarkt att samma kvällstidningar profiterar på fenomenet genom att pumpa ut reklam för lån. Annonser utformade som nyhetsartiklar för att ”hjälpa” kunderna att ”låna rätt”.

Det finns två rimliga lån – studielån och bolån. Är du ”osäker på vilken typ av lån som passar just dig” behöver du troligen varken det ena eller det andra och bör avstå. Men de som ändå fastnar i skitdyra konsumtionslån erbjuds olika varianter av smärtlindring i andra kvällstidningsannonser. Läsare med gott minne kommer kanske ihåg när jag skrev om familjen Sanati som ”sänkte” sin lånekostnad genom att minska amorteringarna (och därigenom göra sitt redan dyra lån ännu dyrare).

Så först får vi glättiga annonser om hur lycklig man blir av att låna. Sedan artiklar om hur hemskt det är att ”fastna i lånefällan”. Det är inte förbjudet att utrusta sig med dubbla uppsättningar moral. Expressen är i sin fulla rätt att tjäna pengar på jagsvaga individer med klent intellekt, men jag håller inte med Peter Wahlbeck. Det finns all anledning att kalla Expressen för hora.

Mina sommarraketer

Jag får ibland kritik för att jag pratar för lite om mina börsinnehav. Så nu tänkte jag göra som de flesta, redovisa några riktigt bra innehav och affärer.

2020 har ju varit ett stökigt börsår, men trots att jag varit långt ifrån fullinvesterad och ganska defensivt placerad har jag klarat den senaste uppgången bra. Vi börjar med den danska äggkartongstillverkaren Bröderna Hartmann.

Tänk att en så till synes tråkig bransch som äggkartonger kan röra sig på det här viset. Corona-effekt sägs det, men jag förstår det inte så jag vet inte vad jag ska säga. Mer än tack till Kvalitetsaktiepodden som gav mig idén.

Detsamma kan möjligen sägas om fönstertillverkaren Inwido, men den har jag varit sugen på i flera år. Det var dock först i våras som stjärnorna stod rätt och jag vågade ta klivet. Sedan stod den och stampade i någon månad innan aktien tog fart. Corona där med? Några husägare kanske bytt ut sina fönster i karantän, men jag tror lika lite på den effekten som att det skulle bero på all fönsterkross vid sommarens BLM-demonstrationer. Det är ett välskött bolag med populära produkter och sånt brukar löna sig.

Och så klev jag in i Eric Strands silverfond AuAg Silver Bullet A. Hur mycket det handlade om silverpriset och hur mycket om sympati för Eric när han hoppade av Pacific efter att de pissat sina kunder i ansiktet med groteska avgiftshöjningar ska jag låta vara osagt, men bra blev det, även om det visade sig att man får vara beredd på att det svänger.

Vi avslutar med en ännu ädlare metall. Det sägs både här och där att det är värdelöst att investera i guld eftersom man inte får någon avkastning där. Jag ska be att få opponera mig.

Och med det sagt är det bäst att tillägga att jag även har sämre placeringar. Inte minst kontanter på sparkonto, men det finns ännu värre exempel. Ibland vinner man, ibland förlorar man.

Banker med hybris

SEB spärrade kontot för en 75-åring när denne försökte föra över 5000 kr till sin son. Exakt vad han gjorde framgår inte, det vore alltför långt från Expressens stil att skriva en begriplig artikel med relevanta fakta. Klart är dock att internetbanken låste sig och att SEB:s kundtjänst sa till mannen att besöka sitt bankkontor för att få tillbaka makten över sina konton.

Väl där trasslade bankens medarbetare in sig i en förklaring som bottnade i man lättare stänger äldre personers konton eftersom de oftare utsätts för bedrägerier, varpå mannen blev kränkt. Själv hade jag nog kränkts redan när banken kräver att jag ska offra tid på att besöka kontoret för att lösa ett problem de lika gärna kunde fixa över telefon, och inte blir det bättre av att kontoren nästan aldrig har öppet. Och så undrar jag varför bankerna inte tar hjälp av sina kunder för att förfina sina säkerhetssystem.

”Men vi har bland annat olika typer av säkerhetssystem som följer betalningsmönster hos enskilda kunder. Är det någonting som sticker ut, kan systemet automatiskt blockera en sådan överföring i syfte att skydda våra kunder mot bedrägerier.”

Terrorist-Botvid?

Den här mannen skulle föra över 5000 kr till sin son. Hur mycket kan det ha ”stuckit ut”? Jag såg på när en familjemedlem gjorde en ännu mindre överföring som också krävde verifiering eftersom SEB upplevde överföringen som udda. Det verkar vara helt slumpmässigt.

Jag har själv de senaste veckorna fört över flera hundratusen mellan mina olika banker och tycker att det är jättebra att då behöva mata in en engångskod jag fått på sms. Kan det förhindra bedrägerier tar jag gärna den extra minut det tar. Vidare tycker jag att Handelsbanken har ett smart system där man själv kan låsa och låsa upp sitt kort för utlands- respektive internetköp.

För då är jag som kund delaktig. Är man i Sverige 350 dagar per år finns ingen anledning att kortuppgifterna då ska funka på andra sidan jorden. Vidare skulle jag gärna välja några ”säkra mottagare”, som familjemedlemmar eller mina konton i andra banker. Jag tänker att om någon hackar mitt SEB-konto kommer de nog inte försöka skicka pengar till min depå i Nordnet.

Men det där begriper bankerna mycket bättre, åtminstone tror de det. Så jag antar att de kommer att fortsätta att hindra sina kunder från att skicka ett par tusenlappar till släkt och vänner medan de givetvis inte aaaallllsss kan förväntas upptäcka när miljarder av svarta pengar tvättas genom samma bank.

Kvällstidning 28 kr!

Jag noterade precis att Aftonbladet och Expressen, dessa två eminenta källor till kunskap, glädje och nytta, kostar 28 kronor för ett enda lösnummer! Det måste vara minst ett par decennier sedan jag köpte någon av dem, så det är kanske inte så konstigt att jag inte uppmärksammat det.

Men trots att jag är van att se saker som kostar mer pengar än vad någon borde vilja betala är jag smått chockad. På mindre än åtta år har de precis dubblats i pris. Har de blivit bättre eller ens tjockare? Jag tror inte det. Konkurrensen från nyheter i mobilen har dessutom gjort kvällstidningarna än mer irrelevanta.

Jag fattar om någon skulle köpa en kvällstidning för att ha något att bläddra i när de behöver slå ihjäl tid, ifall den hade kostat en tia, men 28 kr är ju pengar. För tre kvällstidningar får man en pocketbok som tar åtskilliga timmar att läsa. Och den som köper en tidning ett par gånger i veckan kommer snabbt upp i tusenlappar.

Och i ärlighetens namn har jag aldrig förstått det där med att slå ihjäl tid på resan från punkt A till punkt B. Visste de inte att de skulle sitta på tåget? Vill man läsa tar man med sig något att läsa, förslagsvis en kostnadsfri biblioteksbok, en läsplatta eller en fulladdad smartphone. Ibland lyfts det som något fint att leva i nuet, men att som vuxen göra det till den grad att man gör sig helt fri från framförhållning blir bara fånigt.