Läskskatt

Socker i sig är inte cancerframkallande, säger Cancerfondens generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström i ett reportage i SR Plånboken, men farligt eftersom det skapar fetma som i sin tur leder till cancer.

Jag är inte säker på vare sig det ena eller det andra. Eller ja, fet blir man för att man konsumerar mer än man förbränner. Kanske ger sockersötad läsk förhöjd risk för cancer även för smala människor, kanske inte. Rimligtvis är det färre som bryr sig om hälsa i gruppen som dricker mycket läsk, det är inte lätt att veta vad som beror på vad.

Så det kan vi lägga åt sidan. Det jag reagerade på var istället att generalsekreteraren vill straffbeskatta sockrad läsk, för att det är onyttigt. ”Vi behöver en läskskatt”, säger hon. Nej, vi behöver personligt ansvar. Vad blir det för kommunistsamhälle där alla fria val ska regleras av skatter? Vi vet att läsk inte är nyttigt, men varför ska de som kan hantera ”drogen” straffas? Då vore det väl vettigare att beskatta övervikt?

Eller också låter vi människor bestämma över sina egna liv. Plast, tobak, alkohol och snart också läsk. Jag dricker inte läsk så jag skulle inte drabbas, men jag vill inte att skatt ska vara en uppfostringsavgift för dem som gör ”fel”, det är en farlig utveckling. Och om vi nu ska beskatta dåliga saker borde man lätta på skatten i andra änden. Varför är två av de högsta skatterna skatt på att arbeta och skatt på att anställa?

Imorgon är det september, alltså höst. Då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg. Samtidigt har jag ett rörigt liv just nu, men jag tänkte i alla fall återkomma redan imorgon och så får vi se hur det går. Kan tänkas bli en och annan ”fridag” framöver.

Anne Rambergs barndom

Efter Benny Fredriksson-incidenten tycks Aftonbladet ha bestämt sig för att den tidigare kulturchefen Åsa Linderborg gör minst skada om hon åker runt och gör harmlösa intervjuer med sina idoler om deras barndom. När turen kom till Advokatsamfundets politiska aktivist Anne Ramberg blev det ändå en snackis. Inte minst tack vare detta citat:

”När pappa hade varit i Finland kom han hem med oxfilé, för det kostade nästan ingenting där, då var det liksom fest. Vi hade ju alltid mat, men vi levde verkligen inte i något överflöd. Jag fick aldrig sådana där Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade. Mamma gick ju alltid när hon skulle gå till NK, hon tog aldrig spårvagnen i onödan.”

Inte ett öga är torrt. Vi skrattar så vi kiknar när Rambergskan förklarar att hennes adliga uppväxt på Djurgården och Östermalm inte alls var överklassig genom att berätta att mamman gick, och inte tog spårvagnen, när hon skulle till Sveriges dyraste dagligvarubutik några kvarter bort, och att oxfilé åt man minsann bara ibland. Jag kommer att tänka på Henrik Dorsins beskrivning av en hård uppväxt på Lidingö:

”Farsan kommer hem en fredag och sa:
'Mitt företag, det går inte så bra.
Vi får sälja en av bilarna vi har
och vår polska städhjälp kan inte va' kvar.'
Det är klart som fan jag kände mig dum
när jag gick där och städa' mitt eget rum.”

Att Ramberg inte hittar en bättre beskrivning, ens med möjligheter att ljuga och frisera sanningen (hon är ju trots allt advokat) beror troligen på att hon inte kan föreställa sig hur vanligt folk har det, varken nu eller på 50-talet. Det är inte det som är unikt med Ramberg utan det faktum att det bara är några tiondels promille av Sveriges befolkning som haft hennes förutsättningar.

Själv växte jag upp i typisk medelklass. Föräldrar med ordnad ekonomi utan överflöd. Vi behövde aldrig svälta, bodde i villa, men åkte inte på utlandssemester varje år. Och visst har jag träffat både arbetare och överklass genom åren, men mina nära vänner är ungefär som jag. Deras skolor såg ut som mina skolor, deras föräldrar tjänade som mina föräldrar. Anne Rambergs dråpliga historier om felaktigt användande av skaldjursbestick går lika långt över huvudet på mig som min barndom skulle vara obegriplig för henne.

Sen är Anne ”Antoinette” Ramberg en ond och obehaglig människa, till skillnad från mig som är trevlig, snäll och framförallt ödmjuk ;-). Jag vill ändå försvara henne lite här. Det är lätt att umgås med likasinnade och därigenom bli oförmögen att se vad som gör en annorlunda. Om man inte brer på lite:

Formbröd

Jag efterlyste ett formbröd av typen fyrkantigt rostbröd och fick svar av Micke i kommentarsfältet. Jag fick fler tips också, men tar detta först eftersom det går att nattjäsa, vilket jag såg som en poäng. Originalet finns här. Sedan är det lätt modifierat av mig. Nu kör vi!

Ingredienser

jäst, 25 g
vatten, 4 dl
havregryn, 2 dl
rapsolja, 1 msk
salt, 1,5 tsk
vetemjöl, 3,5 dl

rågsikt, 3,5 dl

Värm upp vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och vispa runt tills den löst upp sig.

Sedan i med allt det andra. Bearbeta med degkrokar.

Klä en form med bakplåtspapper och häll ner smeten i den. Strö över vetemjöl och havregryn för garnering. Täck formen med plastfolie. Sedan in i kylen med formen och låt den stå där under natten.

Ny dag, nya insatser!

Eller egentligen inte, det är så gott som klart redan. Degen ska vara färdigjäst, så ta ut den ur kylen och sätt ugnen på 200 grader.

När den är uppe i värme placerar du formen (nu utan plastfolie, det är ganska viktigt) längst ner i ugnen tills den ser ut att vara klar. I mitt fall tog det 35 minuter.

Inte så dumt.

Ta upp aktiehandel med icketroende?

Att spara ihop pengar och konsumera räntan är smartare än att låna ihop pengar, bränna kapitalet och dessutom tvingas betala ränta. Det här vet antagligen alla som läser den här bloggen. De flesta andra också, men ändå har många en förmåga att ändå börja i fel ände.

För att de inte orkar vänta, men också för att alla de känner gör likadant. Det tror därför att det ska vara så och att det nästan är omöjligt att göra tvärtom. Vi har alla träffat dem och känner troligen ett helt gäng som aldrig sparar utan vars ”sparande” i bästa fall består av amorteringar. Då finns två möjligheter – att låta dem trampa i varenda ekonomisk fälla som finns eller ta upp ämnet investeringar med dem. Hur gör ni?

Själv har jag slutat missionera. Det är ändå ingen som lyssnar. Det som brukar hända är att personen nickar, verkar intresserad, men sedan gör precis som han/hon alltid har gjort. Eller blir sur och ser alla förslag som kritik. Vilket det kanske också är. Inte om det rör sig om en 15-20-åring. De kanske bara saknat ekonomiska förebilder och inte tänkt längre. Men en fyrtioåring som inte ser enkla samband mellan sparande och ekonomi är ofta bortom räddning.

Om den nu måste räddas. Var och en lägger upp sin privatekonomi hur den vill. Jag tycker att det är bättre att spara först och konsumera sedan, men kan inte säga att alla som inte gör som jag gör fel. Om man däremot gnäller över hur dyrt det är att leva, hur svårt det är att få ekonomiska marginaler och rörelsefrihet när jag ser enkla åtgärder för att slippa problemen, då kan jag ibland inte tiga. Och då är det kritik.

Paycation

Söndag igen och den sista semesterdagen för de allra flesta som inte redan återgått till vardagslunken. Som vuxen har jag jobbat en del på sommaren. Inte hela tiden och kanske inte ens varje sommar, men ofta. Som företagare kan jag styra mina egna arbetstider, men även som anställd är det mycket man kan göra om man vill jobba på semestern.

På senare tid har det pratats mycket om att personalbristen i vissa sektorer gör att man kan få många tusenlappar bara genom att flytta semestern från mitt i industrisemestern till lite efter, men kan man inte jobba på sin egen arbetsplats kan man kanske jobba på andra. Det har jag gjort ibland. För mig är det mest ombyte som önskas, inte ledigheten i sig. På en filt på en sandstrand står jag ut ungefär tio minuter innan jag vill göra något, aktivera mig.

Får jag jobba med något helt annat i några veckor laddar jag batterierna minst lika bra. Även på stressiga arbetsplatser med sommarrush råder då ofta ett slags semesterlugn. Och som vikarie har man ju inget ansvar. Dyker man upp i tid och jobbar så hårt man kan blir man alltid populär.

Har man inget företag och vägrar ha en chef på sommaren kan man alltid ta tag i egna projekt, fixa med huset eller laga något man annars inte hinner. Jag tror att precis alla människor har något sådant i pipeline, vare sig det är ett drömprojekt eller något man bara vill göra för att glädjas åt att det är gjort.

Vill man absolut fira en traditionell semester behöver inte ens det utesluta en sidoinkomst. Det går att ta hand om ett hus, med eller utan husdjur, transportera ett fordon från punkt A till punkt B eller sälja in ett resereportage från semestermålet. Så slipper du vara med i gruppen som kommer tillbaka från semestern och tvingas snåla hela hösten. Själv gillar jag i och för sig ändå att snåla, men det är inte lika kul om man är tvungen.

Alla ska ha det lika dåligt

Socialminister Lena Hallengren rasar. Inte för att den svenska coronataktiken varit en av världens sämsta eller för att bara en av fem svenskar har förtroende för henne. Istället är hon arg för att det fortfarande finns svenskar som sett till att skaffa sig bra vård genom egna försäkringar. Människor som först betalar världens högsta skatter och sedan är beredda att betala vården ur egen ficka en gång till. Alla måste ruttna i köerna, och hör sen! ”Vi kan inte ha en ordning där det är möjligt att köpa sig före sjukvårdskön.”

Tror ni att hon avsagt sig sin egen gräddfil till vård som riksdagsmän och statsråd får på vår bekostnad? Det skulle man kunna fråga henne på Twitter om hon inte hade varit en av många politiker som aldrig någonsin reagerar på frågor från icke-politiker och en och annan ryggdunkare. Min gissning är nej och det baserar jag på att politiker alltid ser om sitt eget hus och nästan aldrig lever som de lär.

När hon för en gångs skull visar handlingskraft handlar det alltså inte om att försöka få bort vårdköerna utan att fylla på dem med de människor som har möjlighet att komma förbi dem genom att betala två gånger.

Ryck tag i foten bara!

Jämlikhet låter bra, men när man inser att det betyder att alla (utom politikerna själva) ska ha det lika dåligt blir man inte så sugen. Prio 1 är att dölja problemen genom att skuldbelägga alla som pratar om dem. Prio 2 är att dölja, eller i bästa fall hindra, att människor kommer runt problemen. Om någon människa, stad eller stadsdel inte drabbas av vårdköer, lärarbrist eller kriminalitet är det det som ska bekämpas.

Vad är det för prioritering för politikerna att försöka skapa ett hållbart samhälle de själva vill leva i – 3, 5, 47...?

”Låna snabbt och enkelt”

Här kommer en text på ett uppslag jag skamlöst stulit från twittraren Anders, som har ett läsvärt konto om hur han ”checkat ut från normaliteten”.

Jag har flera gånger uppmärksammat gråtartiklar i kvällspressen om människor som inte har råd med julklappar till sina barn eller som ett decennium innan pensioneringen konstaterar att de inte kommer ha råd att leva på sin pension. Dessa bottnar nästan alltid i att de levt över sina tillgångar och därför tvingats låna pengar till sin konsumtion. På det sättet skaffar man sig en hävstång på kostnadssidan till skillnad från oss som sparar pengar i förväg för att få hävstångseffekten på inkomsten istället.

Därför är det magstarkt att samma kvällstidningar profiterar på fenomenet genom att pumpa ut reklam för lån. Annonser utformade som nyhetsartiklar för att ”hjälpa” kunderna att ”låna rätt”.

Det finns två rimliga lån – studielån och bolån. Är du ”osäker på vilken typ av lån som passar just dig” behöver du troligen varken det ena eller det andra och bör avstå. Men de som ändå fastnar i skitdyra konsumtionslån erbjuds olika varianter av smärtlindring i andra kvällstidningsannonser. Läsare med gott minne kommer kanske ihåg när jag skrev om familjen Sanati som ”sänkte” sin lånekostnad genom att minska amorteringarna (och därigenom göra sitt redan dyra lån ännu dyrare).

Så först får vi glättiga annonser om hur lycklig man blir av att låna. Sedan artiklar om hur hemskt det är att ”fastna i lånefällan”. Det är inte förbjudet att utrusta sig med dubbla uppsättningar moral. Expressen är i sin fulla rätt att tjäna pengar på jagsvaga individer med klent intellekt, men jag håller inte med Peter Wahlbeck. Det finns all anledning att kalla Expressen för hora.