Prestationsbaserade fondavgifter

Jag har tänkt på en grej! Folk tenderar att jobba bättre när det lönar sig. Som aktieägare föredrar man ledningsgrupper som själva äger många aktier eftersom de då har ett incitament att hålla aktiekursen uppe. Det är inte raketforskning.

Det borde även gälla fondförvaltare. Jag antar att de flesta seriösa förvaltare äger andelar i sina egna fonder, och det skulle förvåna mig mycket om de inte har en bonus inbakad i lönen, men varför inte dra det ett steg till, med prestationsbaserade fondavgifter? Det finns som kolumn i fondfaktabladen, men jag har aldrig sett någon fond ta ut det. Fast vore det så dumt?

En av de mest lyckade bostadsförsäljningarna jag varit inblandad i var när vi sålde min hädangångna mormors bostadsrätt. Fastighetsmäklaren fick en viss procent av försäljningspriset, men i en trappa där andelen ökade dramatiskt på marginalen.

Jag kommer inte ihåg detaljerna nu, men säg att bostaden sattes ut för 1,5 Mkr och hon fick 3 procent på hela summan, men sedan ytterligare 1 procent på beloppet mellan 1,8 och 2 Mkr och över det ytterligare 5 procent. Lägenheten såldes för c:a 2,2 Mkr, så det blev 12000 kr extra till mäklaren bara för de sista tvåhundratusen (ungefär, jag minns som sagt inte). Mäklararvodet blev högt, men vi var helnöjda.

”Jippie, jag fick en hundradel!”

Om förvaltaren för den fond jag äger slår index och/eller konkurrerande fonder med X procent skulle jag gladeligen betala en högre fondavgift. En fondförvaltare med gott självförtroende (och sådana finns det gott om) borde lansera en fond som är helt avgiftsfri om inte fonden gör bra ifrån sig, och vid ett lyckat resultat ta ut desto mer.

Ännu dummare köp

2016 skrev jag om idiotköp i mataffären, färdighackad lök, våffelmix och andra dumheter. Men nu fick jag ett mejltips från Alexandra som toppar allt – färdigkokt spaghetti!

Folk brukar skämta om att de inte kan koka ägg, men det är ju rena vetenskapen jämfört med att koka pasta. Man kokar upp saltvatten, man häller ner pasta, man väntar. Antingen ställer man klockan (exakt lika lång tid varje gång) eller också smakar man av. Det går att misslyckas, men lätt är det inte.

Men tydligen finns det en marknad för färdigkokt spaghetti för drygt 44 kr/kilo. Själv betalar jag 8,50 kr/kilo för okokt. Det blir kanske 3 kr/kilo kokt. Klarar man inte att koka spaghetti undrar jag om man klarar att mikra den. Och vad äter man till? Köper man en färdig sås är det nog knappt att slutsumman för måltiden ”mikropasta” blir lägre än dagens lunch hos en foodtruck.

Det är lätt att skratta bort detta, men egentligen är det ju skrämmande att det finns kundunderlag för industrikokt spaghetti, kunder som väljer att spara åtta minuter (effektivt kanske en minuts arbete) på att slippa koka upp vatten. Tänk att de orkar tugga!

Straffskatt på hemarbete

Nej, rubriken är inget skämt. Åtminstone tror jag inte det. Det är istället något pucko på Deutsche Bank (banken som hjälpte Hitler att tvångsförvalta företag) som föreslår en straffskatt för dem som haft ”privilegiet” att jobba hemifrån under pandemin, för vi har ju sparat in kostnader för uteluncher och jobbresor.

Inte nog med det. Vi bidrar mindre till samhället för vi betalar ju inte moms eller bensinskatt på de resor vi inte gör, så då kan vi gott betala. Och så ”tenderar” vi att ha högre inkomst, så skatten drabbar ingen fattig. Huruvida vi verkligen har högre lön spelar ingen roll, men för den som vill veta kan jag avslöja att vi som jobbar helt eller delvis hemifrån inte tjänar lika mycket allihop.

Allas lika värde …

Jag hade en morbror som efter ett myndighetsbeslut som gick honom emot lovade dyrt och heligt att aldrig mer tjäna en vit krona, ett löfte han höll livet ut. När sådana här dumheter kommer till ytan undrar jag varför inte fler gör detsamma. Bara säger ”Tack för ingenting, nu ställer jag mig vid sidan av samhället och skrattar åt er som försöker klara er utan mig!”.

Inte nog med att människor ställer upp och jobbar hemifrån för att minska smittspridningen, upplåter sitt eget hem till arbetsgivarens verksamhet och minskar belastningen på miljön. Sedan ska de inte få ett tack för att de hjälpt till att dra runt samhället, de ska få ett straff! Det här är ungefär lika tokigt som att införa arbetslöshetsböter:

Bahnhof vs Kina

Bahnhof rapporterade häromdagen. Som ägare var jag denna gång strålande nöjd med resultatet. Det är jag inte alltid. Däremot är jag nog alltid nöjd med företagets kamp för yttrandefrihet och denna gång valde vd Jon Karlung att på temat Huawei/5G att ta bladet från munnen direkt i vd-ordet.

Till skillnad från en massa skitnödiga ledare för såväl länder som företag talar han klarspråk på ett befriande sätt:

”Men för mig är frågan politisk och inte bara teknisk. Kan man lita på att inte bli indragen i handelskrig? Kan man lita på att den kinesiska staten alltid kommer att behålla sitt sinne för humor, och uppskatta skämt om dess mysiga ledare?”

Den som inte är rädd för Kinas syn på yttrandefrihet bör fundera över varför den kinesiska staten höll alla tummar de kunde för Hunter Bidens pappa Joe i det amerikanska presidentvalet.

Men det där kan vi göra väldigt lite åt, även om svenska journalister verkar ha trott att vi alla fick rösta fram en president. Det vi kan göra är att inte låta oss styras. Eller som Karlung uttrycker det:

”Om Sverige ska ta täten även i framtiden krävs det därför mer av innovativt tänkande och en dos djävlar anamma, och något mindre av färdigpaketerade konsumentlösningar som kommer i plast från övervakningsstaterna USA eller Kina.”

Så är det. Frihet kommer inte av sig självt. Den måste ständigt erövras och bevakas. Det är bekvämt med internetjättar som tillhandahåller produkter och tjänster, men bekvämligheten kommer med ett pris.

Transportcyklar

Fick ett mejl från Peter som ville slå ett slag för lådcyklar. Jag känner själv att jag kanske gått lite väl hårt åt cyklisterna, inte minst när miljöpartister vill offra hela statsbudgeten på subventioner av elcyklar parallellt med straffavgifter för bilister.

För egentligen gillar jag cykeln som transportmedel även om jag inte cyklar själv. Fast det här med lådcykel, varför är de så dyra? En sån här elektrifierad cykel med något som ser ut som en plywoodlåda längst fram hittar jag till det facila priset 39995 kr.

Och ärligt talat ser den inte mycket ut för världen. Lite som ett hembygge. Jag får en känsla av att vi om bara några år kommer att tänka på den här designen som väldigt primitiv. Trots det kommer man inte ens begagnad ner på en fyrsiffrig kostnad.

Därför lutar jag mer åt en cykelkärra man krokar fast bakom cykeln. Den har dessutom fördelen av att man kan lyfta av den de resor man inte behöver fraktutrymme. En sådan köper man ny för ett par tusenlappar. Eller bygger en för nästan inga pengar alls:

Kanske inte en kärra man slänger ner sina ungar i, men i mitt fall handlar det om ett möjligt alternativ till bilen vid veckohandlingen och till det skulle den duga fint. Vad säger ni andra om lådcyklar, cykelkärror, cykelväskor och cykelkorgar – är ni för eller emot?

Ett evigt inloggande

Den senaste tiden har jag haft anledning att vara inloggad mycket på mina banker Avanza, Nordnet och SEB. Jag har flyttat pengar mellan banker och konton, och gjort en del affärer så att jag har velat ha aktuella börskurser uppdaterade.

Det var ett tag sedan jag var i det läget, så jag hade glömt bort hur bökigt det är. Om man inte uppdaterar skärmen hos respektive bank blir man hela tiden utloggad, ”av säkerhetsskäl”. Jag vet inte de exakta tiderna, men alla banker tycks dra gränsen ungefär vid ”nolltid”. Eftersom jag har flera banker måste jag hoppa runt och uppdatera överallt för att inte trilla ur systemen. Det är jobbigt nog när jag sitter vid datorn för att handla. Försöker jag göra något annat på datorn parallellt är det i stort sett omöjligt, för att inte tala om när jag lagar mat eller pratar i telefon.

Jag fattar att bankerna inte kastar ut mig för att jävlas med mig, men jag sitter på ett låst, lösenordsskyddat nätverk i min låsta lägenhet. På samma sätt som att jag lägger min plånbok på bordet innanför ytterdörren istället för att låsa in den i kassaskåpet skulle jag vilja vara lite mer betrodd med mina egna pengar på nätet.

För det har jag varit! Innan nätmäklarna krävde bank-ID alternativt tvåfaktorsautentisering (testa att säg det tio gånger snabbt på fyllan) kunde jag logga in med lösenord på morgonen och fortfarande vara inloggad på eftermiddagen utan att ta vägen via digipasser och bank-id-dosor tills jag får träningsvärk i fingrarna. Vad har ändrats?

Och när vi ändå gör om internet, ge mig en ”JAG ACCEPTERAR VARENDA JÄVLA COOKIE FRÅN OCH MED NU TILLS HELVETET FRYSER TILL IS BARA JAG SLIPPER DESSA FÖRBANNADE POPUP-FÖNSTER”-ruta!

Jordkällare

Jag vill ha en jordkällare. Svårt när man bor på tredje våningen, men sedan. Jag minns jordkällaren från barndomens elfria sommarställe och kanske förskönar jag dess förträfflighet, men jag minns den som helt magisk. Inte optimal för mjölk och sånt, men potatis och lök tror jag inte håller bättre någon annanstans.

Idén är att marken ska kyla och jorden isolera mot den varmare luften uppifrån (eller kallare vid vinterklimat). Fukten vädras ut med en skorsten och sen är det bara att bunkra upp frukter och rotfrukter. Tydligen blir den bättre med tiden, i takt med att jorden binds upp av växtlighet.

Familjens jordkällare antar jag att min pappa byggde. Tyvärr finns han inte kvar att fråga om råd, vilket är synd för han var klurig på sånt, men hela internet är fullt av guider och ritningar. Det svåraste blir kanske att räkna ut hur stort man ska bygga. Något säger mig att det finns lättare byggnader att bygga ut än just jordkällare.

Och som vanligt kan man slänga ut hur mycket pengar som helst. Eller vad sägs om denna modell i glasfiberarmerad plast för 40800 kr plus frakt som marknadsförs som ”en beprövad variant av den gamla klassiska jordkällaren”.

Låter lika klassiskt som ”Farmor Annas” pepparkakor med uråldrigt recept från 1800-talet innehållandes 23 olika E-nummer. Nej, det får nog bli som vanligt, jag bygger själv. Och bakar.