Filmtips

Lars Molin är tveklöst Sveriges främste regissör genom tiderna (kom inte dragandes med Bergman för det är faktiskt ingen som förstår hans filmer), men hur får jag in honom i en ekonomiblogg? Jag tror inte att han såg sig som ekonomisk eller var särskilt ekonomiintresserad, men jag skulle vilja påstå att flera av hans produktioner har ekonomitema på ett djupt plan. Fyra av dem finns dessutom på Öppet arkiv och tvingas vi ändå betala för SVT kan vi lika gärna nyttja det de få gånger de fått ut något bra, så nu kör vi.

Midvinterduell

En av Molins filmer i det underskattade femtiominutersformatet. Det beslutas att bönderna ska transportera sina mjölkkannor till en central mjölkpall istället för till varsin. Egon, en av bönderna, tar strid, för som han säger:

”Vilka kom överens? Det var Vägförvaltningen och Mjölkcentralen. Frågade de oss? Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut.”

Byn delas i två läger. De som fogar sig och de som ger Egon sitt stöd. Egon själv snickrar på sin mjölkpall som varje morgon körs sönder av plogbilen. Dessutom hotas han av böter. Det får kosta vad det kosta vill för han har rätten på sin sida och vissa saker kan inte mätas i pengar.

Zoombie

En miniserie på tre avsnitt. Holger Jacobsson är byråchef på Försäkringskassan. Det förväntas han vara tills han avgår med pension eller hjärtinfarkt, men en dag reser han sig upp från ett meningslöst möte och går därifrån. Han upptäcker en hel värld av diverse udda existenser som valt bort 8-5-livet. En av de uddaste, som lever FIRE-liv innan det ens uppfunnits, försöker Holger hjälpa, han borde ha rätt till sjukpenning. Men som mannen påpekar: ”Det kanske finns människor som inte vill bli medlemmar i din försäkringskassa.”

Holgers fru och barn har alltid sett ner på honom och det blir inte bättre av att han ger upp karriären. Men när han slutar försörja dem upptäcker de snart att de verkligen uppskattat hans pengar. Men det är inte Holgers problem, han har plötsligt fått ett liv att leva.

Pengarna gör mannen

Två arbetslösa killar firar helg från en meningslös arbetsmarknadsåtgärd när de går förbi disponentvillan på väg hem från krogen. Disponenten har precis dött, men han kan gott få bjuda på en sup, tänker de när de upptäcker att huset är olåst. Där hittar de ett stort antal miljoner och livet tar en ny vändning.

Men har de ens stulit pengarna? Om ingen saknar dem kanske man inte kan säga att de finns, och då har de inte begått något brott.

Fläskfarmen

En Nobelpristagare funderar över vad som skulle hända med samhällets bottenskikt om de slapp jaga pengar. För Nobelpengarna köper han ett alkoholisthem och ger det till de intagna. De terapijobb dessa utfört blir plötsligt riktiga jobb eftersom det är deras anstalt och deras pengar. Vid sidan av detta börjar de odla och föda upp grisar. De översätter visserligen alla pengar till helrör, men i praktiken är tankarna på spriten borta. De har inte tid att supa. De skolkar från primalskriksterapin för att ägna sig åt sådden.

Det borde väl göra vårdarna överlyckliga? Själva vitsen med en ”tork” är ju att alkisarna ska sluta dricka. Men nej, de passar ju inte in i mallen eftersom det samtidigt blir ett underbetyg för den vård de fått, som inte hjälpt. Chefspsykologen är nära ett sammanbrott:

”Patienterna är här för att bli friska, inte för att sätta potatis. De är sjuka, svårt sjuka. Sjuka människor ska inte odla potatis. De ska skrika.”

Det var dagens filmtips.

Jämlik smittspridning

Det började i våras. Spotify uppmanade sina anställda att jobba hemifrån. Det tyckte statsepidemiolog Anders Tegnell var problematiskt.

”Det finns ju en aspekt i det här som handlar om jämlikhet. Det är vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla, och hur ska vi få till det så att vi fortsätter ha en jämlikhet i samhället och att alla har samma chans att hålla sig friska?”

Han hade alltså inga invändningar mot distansarbetet i sig och så här nio månader senare vet vi att de länder som gjort flest sådana insatser lyckats mycket bättre än Sverige. Fast det är klart, det har ju nästan alla.

Nu gäller frågan munskydd och återigen skyller Folkhälsomyndigheten sin passivitet på jämlikhet, här genom Karin Tegmark Wisell:

”Det handlar inte bara om det är verkningslöst eller inte utan det handlar om tillgången till munskydd, det handlar om jämlikhet i tillgången till munskydd och hur man ska implementera det.”

Det hon säger i klartext är att det viktigaste inte är att så få som möjligt smittas, det viktigaste är att inte smittan slår ojämlikt mellan olika grupper. Här kommer en hemlis: Det finns ingen rättvisa när det kommer till hälsa. En del får KOL och lungcancer trots att de aldrig rökt, andra blir hundra år trots att de knarkat och levt rövare hela livet.

När det kommer till Covid-19 verkar det drabba vissa invandrargrupper värre. Det skulle kunna bero på att de bor trängre, men troligare är att de lider brist på D-vitamin, vilket i sin tur beror på att de inte är anpassade för den svenska solen, eller snarare bristen på den. Eftersom människor är olika och har olika förutsättningar vad än FHM tycker om det.

Jag vet inte om allmänna krav på munskydd är en god idé, men skyll åtminstone inte på rättvisa! De billigaste munskydden kostar några kronor och finns det inte munskydd så det räcker så får väl svenska staten börja köpa in ett lager. Ni har snart haft ett år på er. Vad ska vi ha staten till om den ändå inte ska jobba för oss?! 

Årets julklapp

Varje år vid den här tiden utropar HUI Research ”årets julklapp”. Hur de kan veta vad det blir har jag aldrig förstått. Jag tror dessutom att de ofta har fel. Minns ni när ”alla” gav bort mössor (2002), wokpannor (1990) eller mobillådor (2019)? Inte jag heller.

I går kom de fram till att det blir stormköket i år och jag kan inte tänka mig en kassare present. Jag konstaterade ju nyss att folk inte ens verkar kunna/orka använda sina dyrt renoverade kök. Så vad är oddsen för att de ger sig ut i naturen och lagar mat på ett spritkök?

Många tänker säkert att de skulle vilja vara sådana som drar ihop en viltgryta under bar himmel, men vi är ju inte sådana i Sverige. Vi grillar på verandan, men inte många av oss går någonsin ut i skogen och lagar mat, och då kvittar det faktiskt om vi har utrustning för det. Köp något som kommer användas istället.

Hur gör jag då? Jo, jag har ett gammalt Trangiakök som jag bestämt mig för att flytta med en gång till. Det har visserligen inte använts sedan den där skolresan i sexan då vi paddlade kanot i spöregn i tre dagar, men jag tänker att i en annan tid, ett annat liv, ska jag bli en sån som plockar min egen kirskål och fräser den med hjälp av en rödspritsbrännare. Det skulle kunna hända. Apropå utemat och väldigt oväntade händelser kommer jag att tänka på den här reklamfilmen:

Skippar Nordnet

Jag är kund i Nordnet, en ganska nöjd sådan även om allt kan bli bättre. Jag är förresten kund för andra gången, första gången var på 1900-talet. Jag tror för övrigt att min medverkan i deras podd Sparpodden fortfarande är ett av de mest lyssnade avsnitten i historien (så fick jag det sagt också).

Men deras börsnotering lämnar mig tämligen kall. Det är mycket som är märkligt med den. För det första kostar aktien 88-104 kr. Det är i och för sig långt ifrån det värsta intervall jag sett, men man får alltså teckna sig för ett pris, eller 18 procent högre. Pengarna för det högre beloppet reserveras och det slutliga priset får man veta när man kommer till kassan. Vilken annan affär skulle man överväga under sådana förutsättningar? Det här brukar nätmäklare och sparekonomer kritisera, men det blir svårt att göra med trovärdighet om man själv kör med detta prisspann.

Beträffande priset har det gått upp en hel del sedan Nordnet avnoterades för knappt fyra år sedan. Kanske är bolaget värt 3,5-4 gånger mer än i början av 2017, men jag tvivlar. De tjänar mer pengar, men på sistone har Avanza och Nordnet fått konkurrens från alla håll, både från storbanker som insett att de måste sänka courtagen, och från uppstickare som SAVR, Degiro och nu senast Freetrade som pressar priserna. Som jag ser det kräver både 88 och 104 kr att vinsten även fortsättningsvis ska öka dramatiskt.

Underligast i prospektet är ändå detta stycke:

”Nordnet har både historiskt och nyligen upplevt negativ publicitet avseende bland annat sina produkter och tjänster i tidningar och på sociala medier, exempelvis Twitter. Sådan publicitet exponerar Nordnet för en ryktesrisk inte bara avseende de kritiserade produkterna och tjänsterna utan också i relation till Nordnet som varumärke. Sådan dålig publicitet kan minska efterfrågan på Nordnets produkter och tjänster samt ha en ogynnsam påverkan på Nordnets resultat och framtida tillväxt.”

Vad vill man ha sagt, att de kunder som tecknar aktien gör klokt i att sluta klaga på Nordnets webbtjänster? Och om de nu är så känsliga för vad folk säger om dem i sociala medier, varför finns de knappt där? Nordnets kommunikationschef har mindre än en tredjedel av mitt följarantal, och då är inte jag precis någon influencer. Sparekonomen har knappt tiotusen följare, en bråkdel av sin företrädares och mindre än hälften av konkurrenten Avanzas. Nu menar jag inte att ett stort följarantal på Twitter är ett kvitto på framgång, men är det tillräckligt viktigt för att nämna i prospektet borde man kanske jobba lite med det.

Jag önskar både Nordnet och hugade spekulanter lycka till, men själv står jag kvar på perrongen eftersom jag är osäker på åt vilket håll tåget är på väg.

Den som är korrupt är icke fri

Ser att Göran Persson ska knåpa ihop en bok om sina år som statsminister. Jag kan tänka att den hade varit av större intresse när han precis avgått än femton år senare, men den lär ju alla gånger täcka sina kostnader även om det inte blir en bestseller.

Men så noterar jag att Riksbankens jubileumsfond ska bidra med 700000 kr som bl a ska gå till en assistent ”som hjälper honom att ta fram olika uppgifter”. Man får rätt mycket research för sjuhundra tusen!

Vilka är då Riksbankens jubileumsfond? Jo, det är en liten stiftelse som bl a inrättats och finansierats av Perssons företrädare Tage Erlander. Inte av honom personligen såklart. Som alltid när politiker är generösa med pengar är det våra plånböcker som används.

Det framhålls ibland att korruptionen är internationellt låg i Sverige, men visst hör vi det alltmer sällan? Nu är ju inte detta regelrätt korruption, det är offentliga beslut tagna av våra folkvalda. Men vem redovisar alla dessa märkliga organisationers existens, och vem granskar dem? Sveriges ”oberoende” statsmedia?

Och vad får vi för pengarna? Perssons bok hade såklart både skrivits och publicerats även utan statsbidrag. Det som händer när den fria marknaden manipuleras är att andra, mer bärkraftiga idéer slås ut.

Prestationsbaserade fondavgifter

Jag har tänkt på en grej! Folk tenderar att jobba bättre när det lönar sig. Som aktieägare föredrar man ledningsgrupper som själva äger många aktier eftersom de då har ett incitament att hålla aktiekursen uppe. Det är inte raketforskning.

Det borde även gälla fondförvaltare. Jag antar att de flesta seriösa förvaltare äger andelar i sina egna fonder, och det skulle förvåna mig mycket om de inte har en bonus inbakad i lönen, men varför inte dra det ett steg till, med prestationsbaserade fondavgifter? Det finns som kolumn i fondfaktabladen, men jag har aldrig sett någon fond ta ut det. Fast vore det så dumt?

En av de mest lyckade bostadsförsäljningarna jag varit inblandad i var när vi sålde min hädangångna mormors bostadsrätt. Fastighetsmäklaren fick en viss procent av försäljningspriset, men i en trappa där andelen ökade dramatiskt på marginalen.

Jag kommer inte ihåg detaljerna nu, men säg att bostaden sattes ut för 1,5 Mkr och hon fick 3 procent på hela summan, men sedan ytterligare 1 procent på beloppet mellan 1,8 och 2 Mkr och över det ytterligare 5 procent. Lägenheten såldes för c:a 2,2 Mkr, så det blev 12000 kr extra till mäklaren bara för de sista tvåhundratusen (ungefär, jag minns som sagt inte). Mäklararvodet blev högt, men vi var helnöjda.

”Jippie, jag fick en hundradel!”

Om förvaltaren för den fond jag äger slår index och/eller konkurrerande fonder med X procent skulle jag gladeligen betala en högre fondavgift. En fondförvaltare med gott självförtroende (och sådana finns det gott om) borde lansera en fond som är helt avgiftsfri om inte fonden gör bra ifrån sig, och vid ett lyckat resultat ta ut desto mer.

Ännu dummare köp

2016 skrev jag om idiotköp i mataffären, färdighackad lök, våffelmix och andra dumheter. Men nu fick jag ett mejltips från Alexandra som toppar allt – färdigkokt spaghetti!

Folk brukar skämta om att de inte kan koka ägg, men det är ju rena vetenskapen jämfört med att koka pasta. Man kokar upp saltvatten, man häller ner pasta, man väntar. Antingen ställer man klockan (exakt lika lång tid varje gång) eller också smakar man av. Det går att misslyckas, men lätt är det inte.

Men tydligen finns det en marknad för färdigkokt spaghetti för drygt 44 kr/kilo. Själv betalar jag 8,50 kr/kilo för okokt. Det blir kanske 3 kr/kilo kokt. Klarar man inte att koka spaghetti undrar jag om man klarar att mikra den. Och vad äter man till? Köper man en färdig sås är det nog knappt att slutsumman för måltiden ”mikropasta” blir lägre än dagens lunch hos en foodtruck.

Det är lätt att skratta bort detta, men egentligen är det ju skrämmande att det finns kundunderlag för industrikokt spaghetti, kunder som väljer att spara åtta minuter (effektivt kanske en minuts arbete) på att slippa koka upp vatten. Tänk att de orkar tugga!