Nej, alla kan inte drabbas

SVT skriver om pensionären Tomas som ledsnade på låga bankräntor för sitt sparkapital, men istället för att köpa fonder hos banken, eller ännu hellre starta ett konto hos Nordnet, Avanza eller annan nätmäklare, surfar han runt på nätet, hittar ett företag han tror är reggat i London och öser in pengar där. Oklart hur mycket, men han blir blåst på rubbet.

Så vad gör han då – funderar över vad han hade kunnat göra annorlunda? Den första träffen vid en webbsökning på Aspen Holding har rubriken ”Aspen Holding Scammed You?”. Sedan följer företagets hemsida. Det hade kunnat vara en ledtråd.

Nej då, trots magplasket har Tomas nu fått blodad tand. Han hittar ett annat utländskt företag ”med avancerad finanshemsida” (ja, det gick ju så bra senast) som fördömer de som tidigare lurat Tomas. Enligt hans logik måste de därmed vara pålitliga, så in med resten av degen. Men nej, tänk att det bar sig inte bättre än att även detta företag var mer behjälpliga vid insättning än vid uttag och vid det här laget är hela sparkapitalet puts väck, över en miljon.

”De sista pengarna fick jag av min mor. Min bror säger att hur kan du vara så dum, är du inte klok som gör så. Men alla kan råka ut för det här.”

Nej, alla kan inte det. Inte ens en gång, men att göra samma tavla två gånger kräver en alldeles särskild nivå av naivitet. Varför inte bara köpa vanliga aktiefonder hos en svensk bank man vet existerar på riktigt och som lyder under regler och myndigheter man förstår istället för att börja sin investerarbana med internationell handel i palladium? Tomas är 71 år gammal. Har livet verkligen inte lärt honom någonting?

Att hinna göra i år

Med tre veckor kvar av året och ännu färre arbetsdagar är det hög tid att fixa allt man måste inför årsskiftet. Som:

Kontanter på ISK/KF

Har du kontanter på investeringssparkonton eller i kapitalförsäkringar som du inte är säker på ska investeras i det närmaste, ta då ut dem till ett sparkonto. Det är låg beskattning av KF och ISK, men den är inte obefintlig och det här jobbet tar några knapptryckningar.

Kvittningar

Kanske är det bara jag som har kvar gamla innehav i aktiedepå. Har du det är det god chans att du är plus på dem. Men om du också har en förlust kan du kvitta den mot vinster. Om inte du har det kanske du känner någon annan som har det. Flyttar man värdepapper mellan två personer övertar mottagaren givarens anskaffningsvärde.

Alltså, om A har en vinst och B har en förlust kan den ena skänka sitt innehav till den andre, sedan säljs det på ett sätt så att vinst och förlust blir lika stora varpå pengarna förs tillbaka. Helt lagligt och helt skattefritt, ni behöver inte ens vara släkt. Men det tar någon vecka att få över värdepapper, så ta tag i det nu.

Arvs- och gåvoskatt

Det är kanske sista gången ovanstående kvittning går att göra i samarbetsform. I fyra år har jag sagt att arvsskatten (och därmed gåvoskatten) kommer att återkomma. Förr eller senare händer det, och då kommer massor av människor sura över att de kommer få betala en massa skatt de hade sluppit om de bara hade förberett sig. Men ”ingen kunde ju veta att arvsskatten skulle komma tillbaka”.

Jodå, det kunde vi. Och dessutom visste vi att den inte kan aviseras i förväg för då skulle staten förlora skatt. Utgå ifrån att det sker nu vid årsskiftet, för över pengar och bostäder till arvingar och skriv de papper som behövs.

Annat

Vill ni omfördela RUT- och ROT-avdrag gör ni det hos Skatteverket i år, inte i januari.

Jag har inte din ekonomi och du har inte min. Det kan finnas annat som behöver styras upp före årsskiftet, gå igenom allt. Och skulle det vara något du vet behöver göras, men som kanske inte måste ske i december – överraska dig själv och gör det ändå. Julstädningen av bostaden kan vänta till januari, städa ekonomin istället.

Vem fan prenumererar?

Min dammsugare är en Lux Royal D790. Fler som har den? Förmodligen inte, den har hängt med några decennier, men gör sitt jobb.

Nu bar det sig inte bättre än att jag tog sista dammsugarpåsen. Den enda sajt som hade påsar till denna ska jag inte marknadsföra, det tycker jag inte att de är värda. För när jag skulle lägga en beställning var det himla svårt att undvika prenumeration. Fördel med prenumeration: man slapp fraktkostnaden. Nackdelar: allting annat.

Vem prenumererar på dammsugarpåsar, och varför? Man kan välja att det ska dimpa ner fem nya påsar om ett år, tre år eller fem år. Hur ska jag vet att det är just då de gamla påsarna tar slut? Och vad är det som säger att inte dammsugaren tar slut innan dess? Chansen att man då skulle komma ihåg att avboka dammsugarpåsprenumerationen är snudd på obefintlig.

Ännu mindre chans om något annat ändras. Dammsugarbeställaren kanske dör och då står familjen där med både sorgen och brist på dammsugarpåsar. För att inte tala om vad som skulle hända vid en separation. Säg att Adam beställt påsar, Eva flyttar ut och tar dammsugaren med sig. Några månader senare får Adam dammsugarpåsar (med tillhörande faktura) till en dammsugare han inte längre äger. Ska han då ge dem till Eva och vem ska betala? Det här gäller inte bara dammsugarpåsar. Man kan prenumerera på det mesta.

Av dessa exempel förstår jag att det finns folk som vill prenumerera på Bamse, men prenumerationer på kaffe eller blommor förstår jag inte alls. Inte heller kalsonger, strumpor, glasögon eller böcker. Förutom det uppenbara, att man inte vet när eller ens om man behöver dessa, gör man bäst affärer som fri konsument. För att handlarna inte vet om du ska handla av dem, men vill locka dig att göra det. Särskilt bra erbjudanden kommer du att få på sällanköpsvaror man kan planera i lugn och ro.

Att bli prenumerant är motsatsen. Har du redan anmält dig för att få hem kaffe eller kalsonger kommer du nästan säkert ta emot dem. Statistiskt sett kommer du varken avboka eller skicka tillbaka utan snällt betala som en lydig konsument. Var inte en sån.

”Oj! Är det redan ...”

Pensionsstatistik är inte så himla sexigt, men det här tyckte jag var intressant.

Sex av tio över 55 år tänker gå i pension, helt eller delvis, före 65, men många av dem (hälften av samtliga) vet inte vad de får för pension. Det tar väl ungefär tre minuter att göra en prognos, så det handlar knappast om tidsbrist. Okunskap? Knappast det heller. Jag lutar snarare åt att de inte vill veta, att de är livrädda för att upptäcka att de inte kommer klara det utan att spelvinster.

Om man behöver ändra på inkomster, utgifter eller sparande för att kunna gå i pension är det en bra idé att ta reda på det innan man säger upp sig, gärna tio år innan. Sen kan det ju spricka ändå, men att undvika att få sin plan kullkastad genom att inte ha en plan är fel tänkt.

Vad är det med folk?! Vi vet att vi blir ett år äldre för varje år som går. Ändå verkar det komma som en ren chock för många att de ska bli gamla. Jag köper att man kan vilja ta dagen som den kommer, men de som vill ta chansen att gå i förtid har ju uppenbarligen tänkt på framtiden. Bara inte på ett vettigt sätt.

Själv har jag inte de problemen. Jag sparar så mycket jag kan och lever praktiskt taget på luft. Men om man har rimliga utgifter, varför inte börja i andra änden, räkna ut hur mycket man behöver spara för att ha råd med det man vill och så spara efter det?

Blomgåvor

Jag har gett bort blombuketter. För att det hör till och/eller för att jag räknade med att de kvinnliga mottagarna skulle uppskatta gesten. Vilket ju aldrig går att veta. Hittills har jag i alla fall aldrig hört talas om någon som inte sagt sig bli glad över blommor, för det hör också till det sociala spelet att säga så.

Själv tycker jag att det är ett hejdlöst slöseri. Snittblommor kostar multum och vissnar ganska snart. Som komiker har jag fått blomsterkvastar efter avslutat gig och varje gång tänkt: ”Varför?” Hade de sockrat gaget med motsvarande belopp hade det varit bättre. Det är såklart inte ett alternativ, lika lite som man kan ge sin dejt en femhundring i handen istället för blommor. Men jag gick faktiskt med i en Facebook-grupp som hette typ ”Artister som vill slippa blombuketter”.

Och jag ser att jag inte är ensam. En tjej på Twitter ställde följande fråga exklusivt till män:

Nästan ingen svarade att blommor vore mitt i prick, det är en bra present man blir glad för. De flesta hade föredragit en bok, alkohol eller nästan vad som helst. Blomsidor på nätet säger att det absolut är vettigt att ge män blommor och det skulle jag också säga om jag sålde blommor, men varken jag eller Twitter tycks hålla med.

Själv föredrar jag i alla lägen något mer användbart. Vill man hålla sig kvar i blomläge kan man ge bort grönsaker som liknar en blombukett, och då går det ju lika bra med selleri. Färsk basilika funkar också, som kan mixas med några kvistar dill eller persilja om man vill spexa till det. Om man inte vill gå all-in grönsaksbukett.

Men världen består ju inte bara av blommor och mat. Jag skulle gärna ta emot vilken typ av förbrukningsvara som helst – diskmedel, glödlampor eller toapapper (även om jag skulle bli lite förvånad om jag fick skithuspapper av en dejt). Men hur kommer det sig att män inte har samma intresse för snittblommor, guld och smycken som kvinnor? Jag skulle tro att det just handlar om att de saknar praktisk nytta, och att det är av samma anledning som kvinnor (nej, jag vet, inte alla) gillar dem. Vi är helt enkelt olika. Andra teorier?

Jullån

”Jullån” är tydligen det nyaste i snabblånesvängen. SVT chockas över att lån beviljas till människor med betalningsanmärkningar och låga inkomster. Inte så konstigt med effektiv ränta på 9483 procent.

Den siffran är såklart extrem, men den speglar bara förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Alternativet för en person med betalningsanmärkningar är inte lägre ränta utan inget lån. Det vore såklart inget dumt alternativ för den enskilde låntagaren, men det fina är att den möjligheten alltid finns.

SVT lägger dock ingen som helst energi på låntagarens ansvar. Istället bombar de ut artiklar där låneföretagen beskrivs som ”boven i dramat”. Vi kan t ex läsa om 25-årige Patrik som tog ett billån, men glömde att köpa bil utan hann shoppa bort pengarna på annat. Han hade för övrigt redan obetalda snabblån och säger i en bisats att ”jag har själv satt mig i den här sitsen”, men resten av intervjun och hela artikeln handlar om att det är för lätt att ta lån och att långivarna gör för dålig kontroll av låntagaren.

Det kan tyckas tjatigt att jag tar upp dessa artiklar igen, men jag lovar att jag ignorerar dem 99 gånger av 100. Jag håller med om att låneföretag med tusentals procent i ränta erbjuder riktigt dåliga tjänster, men ett avtal har alltid minst två parter.

Så hur ska vi ha det? Bör myndighetsåldern avskaffas och ersättas av ett prov eller bör myndigheten återtas när man visat sig ovärdig? För vi kan ju inte ha ett system där alla människor har alla rättigheter, men är fria från skuld om de klantar till det.

Nästan gratis Ferrari

Signaturen ”Undrar” tipsade i kommentarsfältet om en artikel och det gör jag också. Undrar alltså. För artikeln handlar om hur billigt det är att köpa och äga en ”superbil”, exempelvis en Ferrari 488 Spider.

”Jag misstänker att du kommer tycka att det kanske inte är så farligt ändå”, skriver krönikören, och berättar att den visserligen kostar 2,5 miljoner begagnad, men tar man lån på två miljoner till tre procents ränta, räknar med 60 procents restvärde och en avtalstid på 36 månader blir månadskostnaden inte mer än 18000 kr. Kan man istället slanta in 750 papp räcker det med 10000 kr varje månad.

För själva bilen alltså. Service kan kosta runt 20000 kr per år. Om man inte väljer just märket Ferrari för då är den gratis de första sju åren. Försäkring kostar c:a 35000 kr om året, om du inte ”är ung och bor i en 'no-go-zon'” för då kan den kosta 80000 kr. Nu gissar jag vilt, men är du ung och bor i en no-go-zon kanske du inte lägger varken 500 eller 750 tusenlappar på en leksak.

Garage är en god idé.

Eller 2,5 miljoner. För faktum är att det faktiskt är det den där tvåochenhalvmiljonersbilen kostar, även om du bilhandlaren hjälper dig att låna till den. Det finns de som tycker att det är värt pengarna. Men slutsatsen ”Många blir förvånade hur överkomligt det faktiskt är” säger nog mer om krönikörens umgänge och deras omdöme än om verkligheten.