Hur har vi klarat oss utan kommunpoeter?

Tar galenskapen aldrig slut? Tranemo kommun, en liten by i Västergötland vars ekonomi inte verkar bättre än genomsnittet, har hittills klarat sig utan kommunala poeter. Eller som kulturchefen uttrycker det: ”Den kompetensen har vi inte.”

Men nu ska detta åtgärdas genom att den lokala poeten Jimmy Alm anställs som kommunpoet. Totalt bränner man nästan en miljon på att han ska lalla runt och dikta om fabriker och kommunala styrdokument. Förutom Alm ska man arvodera lokala konstnärer vars verk ska gestalta dikterna.

Tydligen är det inte kommunen utan staten som betalar för detta, men den saknar ju inte heller utgifter. Jag har inget emot vare sig poesi eller annan konst, men anser att skattepengar ska gå till äldrevård, skola, polis och sånt. Jimmy Alm må vara en kanonsnubbe, men finns det ingen marknad som vill betala för hans dikter ska inte heller skattebetalarna göra det. Han får helt enkelt hitta ett annat sätt att försörja sig så att han har råd att ägna sig åt sin hobby.

Såvida han inte redan kan försörja sig på skrivandet. I så fall är det ännu mer idiotiskt att vaska skattepengar på kommunpoesi. Jag vet inte om kommunen gör detta för att uppfattas som folklig, men resultatet blir med all säkerhet den rakt motsatta. Vi som har en ekonomisk verklighet att förhålla oss till kan inte prioritera skit. Regnar det in i huset kan man inte lägga energi på takmålningar, om ni fattar liknelsen. Det gör ni med all säkerhet, om ni inte är politiker. För då verkar banne mig allting möjligt. 

Att flytta pengar utomlands

Nu behöver jag hjälp! När jag skulle köpa hus i Norge med pengar i Sverige började jag med att fråga SEB om råd. När jag använder deras bankkort här tar de 1,5 procent i valutaväxlingsavgift. Inga problem när man köper mat och bensin under en kortare resa, men jag ville inte ge dem 1,5 procent av köpeskillingen på huset för det blir en himla massa pengar.

Min personliga bankman.

Nej då, försäkrade de, vid en engångstransaktion skulle de endast ta en femtiolapp i utlandsbetalningsavgift. Bara det att jag skulle få växlingskursen från Helvetet, men det fick jag komma på helt själv. Problemet var att det var bråttom och mäklarens pengatvättsregler krävde att pengarna skulle komma från mitt eget konto. Genom att förhandla lite med avdelningen för utlandsbetalningar blev det lite billigare, men jag kände mig ändå blåst, lurad och förnedrad. Som vanligt vid bankkontakter alltså.

Resten av mina pengarna ska flyttas över senare, när jag sålt min lägenhet och fått ett norskt personnummer. Då är det inte lika bråttom, så då vill jag inte bli lurad. Jag fattar att det kommer att kosta pengar. ”Det är dyrt att växla pengar”, som en medarbetare vid DNB i Stockholm uttryckte det.

Men den här gången är det inte samma stress. Jag kan göra en stor eller flera mindre transaktioner, starta ett valutakonto i norska kronor på en svensk bank, använda bitcoin eller krångla på något annat sätt, och det är här ni kommer in. Är det någon som har en idé om hur detta kan göras billigare, men ändå riskfritt? Jag har inga problem att betala för att förvandla mina SEK i Sverige till NOK i Norge, men det får vara rimliga kostnader, mer än en procent har jag absolut ingen lust att betala. Går det?

Distansarbete på deltid

Precis som jag förutspådde visade det sig att många den senaste tiden fått smak på hemarbete och väl tillbaka på kontoret vill de fortsätta att jobba hemifrån en stor del avarbetstiden.

Det är praktiskt att kunna äta lunch i sitt eget kök och kanske låta ett långkok puttra på spisen samtidigt som man mejlar kunder eller gör något annat jobbrelaterat. Att dessutom kunna anpassa arbetstiden efter väder och andra förutsättningar, ta en paus för att handla eller hämta på dagis rationaliserar livet.

Att slippa få in chefen på sitt arbetsrum är bara en bonus. Den stora vinsten av att jobba hemifrån är att kunna styra sin egen tid. För mig är det helt klart det jag skulle sakna mest om jag återgick till löneslaveri efter drygt två decennier i företagande frihet.

Frågan är hur lätt det är att välja för de anställda som nu kommer tillbaka till jobbet. Arbetsgivaren bestämmer och gissningsvis är det ingen som det senaste ett och ett halvt året fått inskrivet i sitt anställningsavtal att de ska ha rätt att jobba hemifrån. Kanske har en och annan arbetsgivare också vant sig vid tanken på sistone, men det här hade kunnat vara chefen på mitt sista fasta jobb.

Få kockar, många matgäster

Jag tycker att nationalekonomi lätt blir abstrakt. Det är svårt för oss lekmän att begripa hur allt ska gå ihop (eller inte) på sista raden, men Svenskt Näringsliv gjorde nyligen en genomgång av Sveriges arbetskraft som är ganska tydlig.

Sverige har ungefär 10,5 miljoner invånare. Av dessa är 5,3 miljoner i arbetsför ålder, men av dem jobbar 1,3 miljoner ändå inte tillräckligt mycket för att försörja sig, och då räknar man ganska frikostigt. Gränsen går vid en bruttolön på 15500 kr och så anses alla företagare som självförsörjande, oavsett inkomst.

Kvar är c:a fyra miljoner, men hälften av dem har skattefinansierad lön. Det behöver inte handla om bidrag, där finns lärare, läkare osv, som visserligen betalar skatt, men eftersom deras lön direkt eller indirekt kommer från skattebetalarna är de ändå nettobidragstagare.

Så då är vi nere på två miljoner svenskar som både måste försörja sig själva och de 8,5 miljoner som inte bidrar med pengar till systemet. Då räknas ändå journalister vars arbetsplatser får presstöd som självförsörjande, liksom kulturarbetare som lever på olika stödformer. Även med denna generösa bedömning måste alltså dessa två miljoners skatteinbetalningar täcka välfärden inte bara för dem själva. Varje arbetare måste dessutom försörja drygt fyra personer till.

Får ni inte ihop det? Det är inget att skämmas för, det får inte politikerna heller. Totalt har man lånat 1140 miljarder, vilket är en himla massa.

Dessutom trycker man nya pengar så att det står härliga till. Nästa generation får betala. Eller nästnästa.

Vad saknar husvagnslivet?

Det är mycket man saknar när man bor i husvagn. Värdighet, inte minst. Jag åkte ju på vinst och förlust till Norge för att köpa hus, beredd att bo i husvagn tills allt var klart eftersom jag var rädd att pga coronarestriktioner inte få återvända om jag inte först ordnat folkbokföringen.

Totalt blev det 37 dagar i husvagn. Sexton utan att ha köpt hus, men sedan är det ju inte bara att slanta in pengarna och flytta in. Särskilt inte om man saknar personnummer och uppehållstillstånd i landet och inte ens kan starta ett bankkonto. Så innan allt var så pass klart att jag kunde lämna husvagnen (en lånad relik från 1984) hade det gått ytterligare 19 dagar.

Snåljåpar campar utanför hotellet.

Jag har bott i husvagn en gång tidigare, på en treveckors semester, men det var mitt i sommaren och inget hindrade mig och de två kompisar jag åkte med att mellanlanda hemma eller hos någon vi kände med ett hem fyllt av bekvämligheter som dusch, tvättmaskin etc. Nu var det annorlunda.

Så vad saknade jag då? Om man får tro entusiasterna har husvagnar allt man behöver, men det här saknade jag i 1984-husvagnen:

Utrymme

Jag vill egentligen bo litet och behöver inga stora ytor. Att sova, jobba och äta vid samma bord och brits gick bra. Det var värre med garderob och förråd. Att ha alla sina medhavda kläder nedpackade utan översikt, att alla matvaror tvingades samsas i ett par skåp och en minimal kyl, att ständigt undra var allting är och behöva flytta på dynor och grejor för att kunna leta. Jag kände mig som Rolf Skoglunds karaktär Gösta i Vi hade i alla fall tur med vädret när han letade efter sånt som försvunnit längs vägen, som luftmadrasspumpar och morfäder.

Kök

Jag var inne på utrymmesbristen i köket och den innefattade inte bara matvaror utan också brist på ugn, elapparater, verktyg och induktionshäll. Här hade jag två små gasolplattor. Jag ska försöka förklara för er som aldrig använt gasol. Först tar det en evighet att koka upp innehållet i kastrullen, och när man väl nått dit finns det bara ett läge, stormkokning. Det blev 2-3 rätter att snurra runt på. Hemma bakar jag flera gånger i månaden. Nu åt jag inte annat bröd än knäckebröd för jag pallar inte att köpa en formfranska för 30 kr när jag kan baka den för en bråkdel, om jag hade haft en ugn.

Internet

Jag köpte 100 GB mobilt internet för 30 dagar. Det räcker gott för att jobba, kolla bostadsannonser, mejla mäklare och ladda ner en och annan podd, men under 37 dagar såg jag kanske fem minuter på Youtube, bara bostadsrelaterat. Inga filmer, tv-serier eller annan förströelse med rörliga bilder.

Dusch

Bor man i husvagn utan dusch kan man med fördel ta in på camping, men det kostar ju flera hundra kronor per natt. Alltså har jag bott på skogsvägar, i grustag och på parkerings- och rastplatser. De första veckorna funkade det hyfsat att bada i sjön, tvåla in sig, schamponera sig och skölja av. Senare i september fick jag det tvivelaktiga nöjet att tvätta hela kroppen i ett handfat på en offentlig toalett. Det går.

Toalett

Nu känner vi varann lite. Jag köpte en sån där kemtoa till husvagnen, som ersättning till utlånaren. Men i ett minimalt badrum där man får trycka upp knäna i ansiktet för att kunna pricka rätt är det ändå ingen höjdare. Under den här tiden gick jag därför på ett otaligt antal offentliga toaletter. På rastplatser, i köpcentrum, och – fler gånger än ni vill veta – i skogen. Nöden har ingen lag.

Andra har tydligen toalettbehov utöver de två vanligaste. Jag undrar fortfarande över en skylt som jag hittade på en offentlig toalett. Det börjar begripligt, men fiskeförbudet övergår mitt förstånd.

Så vilken nöd var värst då? Från början var det ovissheten, att inte veta om det var en treveckors- eller tremånaderscamping. Sedan var det kanske kylan. Utan värme i vagnen var det 10 grader vissa morgnar. Sen var det nog värst att inte ha ett riktigt kök och kunna laga riktig, bra och god mat.

Men det fick det vara värt. När man pratar om att Norge är dyrt är det oftast restaurangbesök man menar. En pizza kostar inte sällan över 200 kr, en öl i butik 25-50 kr, så nog lär den kosta tresiffrigt på krogen.

Jag gick inte ut och åt en enda gång, samtliga måltider intogs i vagnen inköpta i lågprisbutik, inte en krona betalades för att parkera husvagnen. Mina kostnader under de 37 dagarna blev som följer:

• Bensin: 9825 kr
• Vägtullar: 390 kr
• Mat: 1240 kr
• Internet: 498 kr
• Utrustning (elgrejer till vagnen, kemtoa, verktyg etc): 2370 kr
• Hus: 3600000 kr

Går det att leva snålt i Norge? Jag har hört det göras, men är precis som i Sverige övertygad om att jag kan gå några steg längre än de allra flesta. Kanske alla.

Lagen i egna händer

Det sägs att alla länder har en militärmakt, sin egen eller någon annans. Detsamma gäller för polismakt. Om Sverige som land inte upprätthåller ordningen kommer någon annan att göra det. Antingen ett kriminellt gäng som ser till att det bli lugnt så att inte statens ordningsmakt kommer dit och stör även deras verksamhet, eller någon form av medborgargarde, med eller utan inhyrd personal.

Det här är självklarheter varför jag alltid förvånas när polisen, media eller människor i allmänhet chockas av att någon träder in i polisens ställe. Nu senast i Perstorp där en man som påstås ha jagat både kvinnor och barn själv blivit misshandlad.

Huruvida han fått vad han förtjänat kan jag inte bedöma, men uppenbarligen har Perstorp blivit ett stökigt ställe och polisstationen i byn har öppet sex timmar per dag måndag-onsdag. Om något till äventyrs händer torsdag-söndag eller på kvällen eller natten måndag-onsdag antar jag att Perstorpsborna är hänvisade till polisen i Helsingborg, som gissningsvis har fullt upp på hemmaplan.

Jag behåller mina Securitasaktier, men om jag inte bara ser egoistiskt på frågan lider jag också med de människor som drabbas när statens egen ordningsmakt avvecklar verksamheten. Bråk och stök skrämmer bort både skattebetalare och företag, och även om samhället till slut tar sitt ansvar är det inte självklart att den organisation som tagit över vill lämna våldsmonopolet ifrån sig.

Dina pengar, men banken bestämmer

Följande historia är uppsnappad på internet från en för mig okänd person. Jag vet ingenting om sanningshalten. Jag har svårt att tro att samtalet är helt uppdiktat, men det kan väl vara klokt att hålla i bakhuvudet att referatet är en partsinlaga.

Jag och många andra har fått liknande knäppa frågor från företag som skyller sin nyfikenhet på politiskt framtagna regelverk, så vi kan väl ändå leka med tanken att detta har hänt.

Första frågetecknet kan jag ändå köpa. Kunden vill ha en förändring i den tjänst banken tillhandahåller. Då är det kanske rimligt att medarbetaren frågar varför.

Tvåan är mer svårsmält. Banken vill ha registreringsnumret på bilen kunden tänkt köpa. Skulle han ta billån vore det en annan sak, men nu handlar det om kundens egna pengar, visserligen placerade på ett bankkonto. Sedan spårar det ur fullständigt:

”Nu har jag kollat upp bilen och priset känns rimligt så du ska få ökad beloppsgräns.”

Vad är det för förmyndarstat där banken anser sig ha rätt att bedöma dina bilaffärer? Nu fick kunden (enligt egen utsago) inget svar, men jag antar att banken skulle skylla på att om priset vore uppåt väggarna kunde det vara tecken på pengatvätt. A utför en tjänst åt B som betalar genom att köpa A:s bil till överpris.

Det tycker jag att polisen kan få gräva i (om de hinner mellan knäböjningarna, fikarasterna och innebandymatcherna) om de har tydliga misstankar, men en privatägd bank är ett företag och inte en statlig kontrollinstans. Om reglerna ger dem rätt att agera som en sådan måste reglerna ändras. Det är skillnad på bank och vårdnadshavare.

Sedan kan jag inte låta bli att kasta lite skit på alla dem som anser att kontanter är av ondo. Det är det faktum att kontanter knappt kan användas (t ex svårt att sätta in dem på eget konto) som gör att de som styr över alternativen kan bete sig som gudar förbjudna att kritisera. Ni kan tycka att jag är en bakåtsträvande gubbe som vägrar ta till mig ny teknik, men ni vet att jag har en poäng här.