Nattjäst bröd

I min städiver komprimerade jag tre pärmar med matrecept ned till en och hittade en massa brödrecept jag tänkte pröva. Viljan att baka eget har inte precis blivit mindre av att flytta till ett land som tar trettio spänn för ett rostbröd. Men det kvittar, jag var ju ändå färdig med att köpa industribakat matbröd. Dessutom fick jag den här skönheten med huset.

Det första brödet i högen blev ett nattjäst matbröd. Det som behövs är detta.

vatten, 8 dl

jäst, 50 gram

matolja, 3 msk

salt, 1 tsk

vetemjöl, 13 dl

rågmjöl, 2 dl

vetekli, 1 dl

Vanligen värmer jag upp vattnet till 37 grader, men eftersom detta bröd ska jäsa i kylen i tolv timmar finns det ingen anledning. Alltså löser jag upp jästen i kallt vatten och upptäcker att temperaturskillnaden inte gör blandningen jäst och vatten till en trevligare syn.

Ner med övriga ingredienser i bunken.

Bearbeta med köksmaskin, elvisp eller händer tills allt är ordentligt blandat. Tryck sedan ner degen i ett par mindre bakformar (eller en stor). Dessa ingick också i husköpet.

Sedan ställer du in dem i kylen över natten. Säkrast att dra en plastpåse runt formarna för att brödet inte ska ta smak av något annat i kylen, tänkte jag, vilket resulterade i att degen reste sig upp i plasten och kläggade fast där, varpå luften gick ur.

Ibland kan sånt ta sig i ugnen, men när brödet redan jäst i ett halvt dygn finns inte mycket att hoppas på och den här gången hängde felet med hela vägen. Efter 30 minuter i 200 grader blev resultatet detta:

Nåväl, det kanske inte ser så himla bra ut, men smaken var det inget fel på. En ambitiös bakbloggare hade omedelbart satt en ny deg för att dölja fadäsen. Jag är inte en av dem för nu ska jag frossa i bröd.

Hur man lämnar ekorrhjulet

Min mediekonsumtion blir allt mindre inriktad på förströelse och allt mer på praktiska råd om livet och att lära mig saker. Vad det beror på vet jag inte. Möjligen på att jag håller på att bli en väldigt tråkig människa.

Häromdagen såg jag en informativ video kallad ”How I quit the rat race” på kanalen Mossy Bottom som jag följt en längre tid. Det är en engelsman som flyttat till Irland (hmm, en europé som flyttat till landsbygden i grannlandet, jag känner igen detta...) som gjort en hel serie med quitting-the-rat-race-videos. Flera av dem är sevärda, men det jag särskilt gillar med denna är att han mycket pedagogiskt går igenom olika möjligheter för den som vill göra hans resa.

För att slippa komma med egen klokskap idag länkar jag till andras. För det här är ett ämne många uttalat sig om. En av dem är Bloggsveriges egen Onkel Tom vars podd jag en gång medverkade i, varför det känns naturligare att kalla honom Anders. Här har han gjort en kort video med konkreta tips för den som vill lämna ekorrhjulet. Programmet Anders kommenterar har jag inte sett, men det tycker jag inte gör något. Jag gillar att han är väldigt handfast och ger några enkla råd som alla kan testa.

Det är annars lätt att bli filosofisk kring ekorrhjulet och flumma iväg på en abstrakt resa som snarare göder drömmar än konkreta handlingar. Inget fel om det är vad man vill ha, men själv är jag förtjust i verkligheten.

Därför är dagens sista videotips lite på gränsen. Kanalen Live Life DIY innehåller en del flum, men här är fem tips jag tycker att vi alla bör ta till oss. Särskilt det sista, att inte lyssna för mycket på omgivningen. För den som lämnar flocken för att gå sin egen väg kommer utan undantag få rådet att rätta in sig i ledet. Många gånger av ren välmening, men dåliga råd blir inte bättre av goda intentioner.

Imorgon ska jag tänka ut något eget igen, men har du 35 minuter (34.58 för att vara exakt) tycker jag att du ska titta på de här filmerna. Har du ännu mer tid kan du diskutera dem i grupp, exempelvis i kommentarsfältet nedan.

Våra pensionspengar?

Jag har några svenska vänner i min ålder som tror att de ska få pension när den dagen kommer. När jag säger att jag inte tror att pengarna finns kvar då utan kommer konfiskeras av staten håller de med på ett teoretiskt plan, men när vi pratar om framtiden återkommer de ändå till att prata om pensionspengar som att de vore en realitet.

Ingen av oss kan veta säkert, men att pengarna skulle betalas ut för att ”det är våra pengar som vi själva sparat ihop” tycker jag inte duger. Historien är full av politiker som konfiskerat medborgarnas pengar som den naturligaste sak i världen. Tycker ni er se några tecken på att svenskar på 2000-talet skulle vara försäkrade mot fenomenet?

Om politikerna inte vill stå för att de tänkt stjäla pengarna kan de alltid skjuta fram åldersgränsen för när man får ta ut dem, igen och igen. Enligt det senaste förslaget blir 66 år den nya nedre gränsen för garantipension. Blir det den sista höjningen? Kanske någon politiker med ”fulla lador” så småningom till och med sänker pensionsåldern? Det tror inte jag.

När estländarna fick möjlighet att ta ut sina pensionspengar i förtid finner SVT nästan inga ord för hur galet de tycker att det är. Det måste betyda att estländarna ”sätter sprätt” på sina pengar, köper dyra tv-apparater och åker på semester.

Samtidigt framgår det i reportaget att många ester betalar tillbaka sina bostadslån och så intervjuas en man som investerat i solceller på sitt hus. Det låter inte precis som att sprätta iväg pengarna. Men en ännu viktigare synpunkt är att det är deras pengar!

Det är väl betydligt rimligare att man får använda sina egna pengar på vad man vill, när man vill det, än att politiker ska tjuvhålla på dem så länge de har lust?! Att de sedan låter oss placera en mindre del av pengarna spelar ingen roll när de bestämmer när eller om vi ska få dem. Jag kan möjligen köpa idén med en grundpension, allmän eller behovsprövad, men alla former av tvingat pensionssparande är förmynderi.

Man får det man betalar för

Jag ser varken ett självändamål i att handla dyrt eller billigt, så länge jag vet vad jag betalar för. Ibland är det värt att betala lite mer, medan andra utgifter går fint att snåla med. Som snåljåp får jag ofta kritik för att jag inte unnar mig, men om jag exempelvis ska åka tåg från A till B kommer jag fram lika fort i andraklass som i första. Det är trevligt med ”gratis” kaffe, men inte om tågbiljetten är flera hundra kronor dyrare.

För några veckor sedan behövde jag ett hotellrum. Jag skulle åka 40 mil för ett möte på Skatteetaten, det norska skatteverket och behövde antingen starta klockan två på natten eller sova på vägen.

Fast min handläggare hade förstås munskydd.

Jag valde alternativ 2 och började leta hotellrum. Efter mina år som lågstatusartist längs vägarna har jag upplevt min beskärda del av pissiga hotell. Ofta gör det mig inget. Jag uppskattar en lyxig hotellfrukost och ett stort och fint hotellrum, men vanligtvis behöver jag bara en säng.

Samma sak nu. Jag ville sova på vägen för att slippa gå upp mitt i natten för jag bedömde att jag borde vara lite rapp i skallen. Jag behövde bara en säng i ett tyst och varmt rum. Ingen tv, frukost eller minibar. Och jag fann det jag sökte.

Kanske låter det som att jag är irriterad över den låga standarden, men jag var faktiskt mest road. Strax innan hade jag checkat in hos en hotellägare i 75-årsåldern som berättade att han inte hunnit titta till rummet sedan föregående gäst, och så fick jag ett handskrivet kvitto från ett millenniesäkrat kvittensblock. Så jag hade mina aningar, men när jag kom ut på gårdsplanen och insåg att det var den lilla byggnaden som såg ut som en blandning av friggebod och lekstuga jag skulle bo i blev jag ändå lite förvånad. Jag trodde inte att sånt här fanns.

Men den gjorde jobbet. Jag diskade kvällsmaten i en intilliggande byggnad med toa och rinnande vatten som fick mig att nostalgiskt minnas tillbaka till skolgymnastiken. På morgonen gick jag över till samma byggnad och tog en dusch innan jag åkte vidare till skattmasen, som för övrigt var ett betydligt mindre angenämt besök. Inte samma förvåning där.

En låda smink

En del nyhetsartiklar väcker fler frågor än svar. Folkstormen över Bianca Ingrossos julkalender är en sådan.

Som ensamstående man är jag varken målgrupp för produkten eller nyheten, men som jag förstått det har Ingrossos sminkföretag sålt en ”julkalender” bestående av 24 påsar med okänt innehåll. ”Innehåller produkter för 3595 SEK”, men kostar ”bara” 1795 kr.

Fast så visade det sig att produkterna i många fall handlar om tillbehör eller varuprover. Exakt var skillnaden går mellan en liten produktförpackning och ett varuprov vet inte jag, men jag har sällan läst så många kritiska konsumenter på undermålig svenska ondgöra sig över en vara, så det råder inga tvivel om att Ingrossos rådgivare tänkte att marknaden var ännu mer lättlurad än den visade sig vara.

Men ganska lättlurad får den ändå sägas vara. En massa människor köper alltså ett litet paket odefinierat smink för nästan tvåtusen spänn. Uppenbarligen inte för att de gillade julkalenderidén (som väl går ut på att man öppnar varje lucka/påse på rätt dag) eftersom de rasade så snabbt och mycket att kalendern togs ur handeln redan i oktober.

”Det känns som om ni intelligensbefriar oss som kunder”, skriver en av dem. Behövde de verkligen hjälp med det? Jag kan inte mycket om smink, men de sminkande tjejer jag träffat har varit ganska noga med vad de kletar på sig, det är tydligen inte bara att smörja in sig med första bästa burk. Visste inte dessa rasande kunder att de också kände så? Kom det som en överraskning när de köpt ”Caia Christmas Calendar”? Tydligen.

Testade mitt eget råd

Lyxfällan och diverse sparexperter brukar föreslå att man även vid privata inköp ska bokföra sina utgifter genom att skriva upp alla inköp i en kassabok eller en app för att på så vis åskådliggöra vart pengarna tar vägen. Jag har själv slängt ur mig det tipset här på bloggen vid åtminstone något tillfälle.

Det här har två möjliga vinster. Den första och mest uppenbara är att man inte kan analysera sitt köpbeteende om man inte först skaffar sig en översikt över det. Man behöver inte ha ett problem, det finns ändå alltid förbättringspotential och det är först när man vet vart pengarna tar vägen som man kan börja ifrågasätta flödena.

Den andra vinsten är att man undviker spontaninköp. Det är så lätt att dra kortet eller kasta iväg en sedel som ändå redan fanns i plånboken, men om man är tvungen att bokföra kostnaden (ju krångligare system, desto bättre) är det inte längre lika enkelt och då inträffar ett nytt fenomen – man börjar undvika inköp.

Jag har i två omgångar sparat alla mina kvitton, kategoriserat utgifterna och matat in dem i ett kalkylblad för att ta reda på hur mycket pengar jag lägger på mat, bil, boende osv. Det har ändå känts hanterbart, men nu lyckats jag krångla till det ytterligare. Jag ville kolla vad mitt husletande skulle kosta och då fick jag dessutom merparten av kvittona i en annan valuta (norska istället för svenska kronor), så då matchade inte ens verifikationen med transaktionen på kontot, vilket gjorde det minst dubbelt så krångligt.

Jag kan bara konstatera att rådet fungerar, det blev skitjobbigt att reda ut exakt vad som kostat vad, och så var kvittona på utrikiska och det var inte heller alltid glasklart vad jag köpt. Nu är jag ändå inte killen som låter betalkortet glöda, men aldrig har utgifter tagit emot mer så det här borde jag kanske permanentera.

Bränd arbetare skyr elden

Norge har tidigare kunnat lita på att det finns svenskar att tillgå på arbetsmarknaden eftersom Sverige alltid har haft arbetslöshet och eftersom lönerna är högre i Norge. De senaste åren har dessutom behovet av svensk arbetskraft minskat så då har det blivit ännu lättare att fylla kvoten.

Men nu är det inte lika lätt längre, färre svenskar söker jobb i Norge. ”Enligt flera arbetsgivare SVT talat med har intresset för jobb i grannlandet svalnat betydligt.”

Vad hade ni väntat er? Först hindras svenskar att komma över och jobba, men så fort det är möjligt igen ska de stå där med mössan i hand? Ett tag släppte man bara in gästarbetare som jobbade med ”samhällsnödvändig verksamhet”, men här är ett exempel från vårdbranschen som räknas dit. En svensk sjuksköterska jag känner jobbar en del på norska sjukhus och drabbades själv tidigt av covid-19, men eftersom hon inte tillhörde någon riskgrupp var det över på någon dag och hon kunde börja jobba igen.

Men tro inte att hennes antikroppar gav henne några fördelar. Hon var ändå tvungen att vaccinera sig och varje gång hon kom till Norge var hon tvungen att testa sig. Så småningom också under jobbperioderna och till slut så ofta som var tredje dag, oftare än hennes norska kollegor. Men behövdes det personal att titta till coronasmittade patienter var utlänningarna populära. Till slut orkade hon inte med krånglet och diskrimineringen utan valde att jobba heltid i Sverige istället. Som bekant är det inte helt omöjligt att få sjuksköterskejobb där heller.

Det här är inte kritik specifikt riktad mot Norge. Arbetsgivare och politiker tycks i allmänhet tro att de kan behandla människor hur som helst, avvisa dem ena dagen och förväntar sig att de ändå ska stå där nästa dag beredda att jobba. Det funkar inte så! Ge personal otrygga anställningar, låga löner, delade tjänster eller påtvingad deltid och ni kommer märka att de en vacker dag inte ställer upp.

Ett par av mina arbetsgivare har dristat sig till att säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb och varje gång har jag svarat att det är de som ska vara tacksamma för att jag gör det jobb de behöver ha utfört. Arbetsmarknaden är ett givande och tagande. What goes around comes around!