Nyårsblogg

Det var 2021. På ett personligt plan hände det massor av kul, omvälvande, men mestadels bra saker. På ett övergripande samhälleligt plan hände det mestadels dåliga saker. Jag tänkte inte fördjupa mig i varken det ena eller andra här, men kommer garanterat tillbaka till bägge.

Istället tänkte jag prata om summering i största allmänhet. Själv blir jag lätt nostalgisk på nyår. Och nej, det är inte en alkoholgrej, för det gäller oavsett om jag dricker Zingo med eller utan ”hojt”. Det är bara ett naturligt läge att fundera över vart man är på väg. Att vila på årorna en stund och titta upp på sitt riktmärke för att se om man fortfarande håller planenlig kurs.

Möjligen tappade jag alla som inte rott i den metaforen. Poängen är att man färdas bakåt i en roddbåt. Men skit i det nu! På nyår och när jag fyller år tänker jag ofrånkomligt både bakåt och framåt. Jag ger sällan nyårslöften, så jag har ingen checklista att bocka av, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag ville ha ut av året som gått och hur jag ligger till med de punkter som återstår på listan jag inte skrivit.

I år är jag ganska nära att lyckas. Den stora punkten, att emigrera, är klar. Att sälja min lägenhet hann också bli det även om det är så nytt att jag inte ens hunnit få handpenningen. Jag är fortfarande näringsdrivande i Sverige, men det är faktiskt inte mitt fel utan helt och hållet den norska skattemyndighetens, som inte gett mig möjlighet att betala skatt på mitt arbete till dem.

Ekonomiskt lever jag i ett kontrollerat kaos, som jag beskrev lite närmare igår. Det ska lösas 2022, bl a genom att investera mina pengar på en plattform i det nya landet. En hel del bygg- och jobbprojekt står också på agendan. Arbetsuppgifter finns. Vi får se vad jag hinner med och om jag möjligen ska vrida lite på den där kanoten så att jag inte går på grund.

”Det verkar som det blivit nyår igen.
Ett nytt år har gått till ända igen,
och det som skett kan aldrig hända igen.
Nu ska den nya tiden börja.”

Gott nytt år!

Är jag fortfarande ekonomiskt oberoende?

Uttrycket ekonomiskt oberoende är lurigt. Egentligen tycker jag att det borde betyda person som kan göra vad fan som helst utan att det drabbar privatekonomin, typ köpa ett jetplan eller en söderhavsö. Och det kan väl ingen? Historien är full av miljardärer som blivit utblottade.

Det jag menar med oberoende är istället att om jag tänker mig för behöver jag inte jobba en dag till i mitt liv eftersom avkastningen på förmögenheten täckt utgifterna enligt fyraprocentsregeln.

Men så flyttade jag från Sverige till Norge, sålde min lägenhet och köpte ett nästan orimligt dyrt hus. Det sägs att allt är dyrare i Norge. Det är inte sant, men mycket är det. Om skatterna är högre är individuellt, men Norge är med sin förmögenhetsskatt och en del saftiga punktskatter sannerligen inget skatteparadis. Jag får fortfarande ekonomiska kallduschar mest hela tiden med utgifter jag antingen inte visste omfattningen på eller överhuvudtaget inte hade en susning om.

Dessutom finns inte ISK/KF här. Det som kommer närmast heter ASK, aksjesparekonto, men det är en sparform med ett helt annat upplägg, svårare att räkna på. Så med andra kostnader, skatter och sparmöjligheter, skulle jag fortfarande täcka de årliga utgifterna med fyra procent av mitt totala kapital, och är den definitionen fortfarande relevant?

Jag vet inte. Aner ikke, eller ha'kke peiling, som man skulle säga här. Jag tror att det kommer att ta minst ett år innan jag med säkerhet kan svara på dessa frågor. Dåliga dagar gör det mig stressad, andra dagar tycker jag att det är kul och spännande. Det är nog nyttigt att då och då riva upp sina bopålar och/eller testa en ny tillvaro. Jag brukar överleva, jag har i alla fall gjort det hittills.

Klippa kabeln

I förra veckan ringde jag två elbolag och sa: ”Hej, jag vill avsluta mitt elavtal!” Bägge kundtjänstmedarbetarna lät lite trötta. Den ena frågade varför och verkade beredd på (ännu?) en tokig kund som ville skälla alternativt omförhandla sitt avtal, så när jag förklarade att jag sålt min lägenhet och därför inte behövde ström där lät han lättad.

För kanske är det elkunder som faktiskt vill stänga av strömmen, men få gör det och därför var det befriande att läsa om Linda-Marie som gjort just det. Jag har sett en och annan svensk gammal gubbe (och någon gumma, men det är ännu ovanligare) som velat leva som far- och morföräldrar, men här är det en kvinnlig undersköterska på 47 som av fri vilja valt att bo utan ström.

Eller nej, hon har en solpanel som laddar mobilen och driver en liten fläkt. Hon är ju inte elallergiker utan bara less på fakturorna. Sen skulle jag vilja rätta henne på några punkter. Att elpriset är dyrt beror inte främst på ”eljättarna” utan på politikerna som lagt på energiskatt och dessutom moms på den skatten. Sen säger hon att man inte kan påverka sin elräkning och att det är den fasta avgiften som knäcker elabonnenterna. Det tyder på att hon inte bara saknar elräkning utan att det var väldigt länge sedan hon såg en.

Annars gillar jag hur hon tänker. Jag och säkert många andra har sett videos om ”off grid”-boenden i Texas eller Portugal och tänkt att det är lättare där än i mörka och kalla Norden, och så är det kanske, men Linda-Marie bor i Norrbotten. Det blir inte mycket mörkare och kallare än så, i alla fall inte i december.

I slutet av artikeln säger hon: ”Nä, jag kommer aldrig att vilja bo i ett hus med ström igen.” Själv har jag svårt att se mig själv i ett hus utan ström, men jag gillar tanken. Inte minst med dagens elpriser.

Var som Jim

Läser med glädje om Jim, 49, som fått nog av Swedbanks integritetskränkande ”kontrollfrågor” och därför valde att hoppa av som kund. Det ämnade han göra genom att ta ut de 30000 kr han hade kvar på kontot och därefter avsluta det.

Eftersom Swedbank i likhet med alla (?) svenska banker kräver föravisering om man ska ta ut mer än växelpengar gick han till kontoret och berättade att han dagen därpå tänkte tömma sitt konto. Ungefär här borde denna historia ta slut, men Swedbanks attityd får John McEnroe att framstå som sportslig och balanserad.

”Vad ska du ha så mycket pengar till?”

Ja, frågan kommer från banken vars skumraskaffärer fyllt flera böcker. Det tyckte Jim med all rätt att de som hans före detta bank inte hade att göra med, och när de inte backade valde han att dokumentera deras beteende med sin mobilkamera, vilket inte heller möttes med glädje och stolthet av Swedbanks personal.

Jag ogillar svenska banker i allmänhet, men Swedbank, som satt i system att spärra konton från misshagliga personer, bevisligen utan grund tycker jag förtjänar en särskild plats i helvete.

Om du – som jag – ogillar förmynderi, vänskapskorruption och totalitära kontrollsamhällen föreslår jag att du – som jag – bojkottar Swedbank både som kund och aktieägare. Låt dem sitta på sina allt färre kontor och kontrollera varandra.

När man har för mycket pengar

Hur mycket pengar man behöver är subjektivt. Det borde ju aldrig kunna bli för mycket, men Aftonbladets reportage ”Dokument: Östermalm” visar att jodå, det finns människor som har för mycket pengar.

”Åh, vad framgångsrik och vacker jag är!”

Här får vi läsa om ”infraröd bastu mot stress” till det facila priset av 4500 kr (jag blir stressad bara jag tänker på det), ett ”väskspa” för den vars Hermés-väska ”behöver lite extra kärlek”, men framförallt om ”den nya kändistrenden”, att få vitaminer via dropp eller sprutinjektioner på en ”hälsoklinik”.

Där hittar man givetvis rikspuckot Bingo Rimér. Han är sällan långt borta när någon uppfinner en idiotisk ”kändistrend”, så han och andra med för mycket pengar får dropp och sprutor med vitaminer för tusentals kronor.

Bingo Rimér (inte Professor Drøvel som hundraåring).

”Jag kommer ju leva lite rövare på semestern och dricka alkohol och då har jag kompenserat här i dag med extra vitaminer. Allt handlar om balans.”

Ja du, Bingo... Man får nog ta något starkare än vitaminer om man ska lyckas få ihop dina livsval med ordet balans. Och som jag tidigare konstaterat är det både billigare och mer balanserat att äta riktig mat.

Det går lika bra med selleri.

Om man ändå behöver kosttillskott (och det utesluter jag inte) köps tabletter som man kan ta hemma, alldeles själv. Fast då får man förstås inte chansen att kändishora i skvallerpressen.

När talkörer urartar

På Facebook finns en norsk grupp som heter ”Vi som krever billigere strøm”. Jag ser att det finns motsvarande grupper i Sverige som ”kräver billigare el”. Jag vet inte om de funkar på samma sätt som den norska, men den är stundtals rätt underhållande.

Idén med gruppen tror jag var som det låter, att kräva billigare ström, kanske av elbolagen, men framförallt av politikerna, att de ska avbryta de avtal man ingått med EU och som drivit upp elpriset. Kanske för att man tröttnade på att försöka påverka politiker, kanske för att dessa lovade subventioner, utvecklades gruppen åt alla möjliga håll. Några slängde in spartips, som att sänka värmen eller laga mat på vedspis. Eller liknande.

Några vältrade sig i sin misär genom att publicera bilder av frost på insidan av fönster eller berätta att de tvingats flytta ner i källaren för att det är enda utrymmet de har råd att värma upp. Och så några andra som irriterade sig på de som skriver om sin misär. En kvinna som la upp en bild på sin termometer med såväl låg ute- som innetemperatur fick av oklara skäl en utskällning.

Som om inte detta var nog berättade gruppens administratör att han plockat bort ett flertal rasistiska inlägg. Andra medlemmar menade att de borttagna inläggen inte alls var rasistiska. Själv har jag ingen aning eftersom jag inte hann se dem, men får erkänna att jag är lite nyfiken hur man kan få in rasliga aspekter i diskussioner om norska strömpriser.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske att alla har olika ingångar i privatekonomiska frågor eller att det nästan är omöjligt att samla hundratusentals personer mot samma mål. Själv är jag mest road av inblicken i mänsklig psykologi, och de heta diskussionerna är behövliga när man får is i skägget så fort man kommer i närheten av ett fönster. Brrr!

Statliga ministrar på privata korståg

Eftersom jag tidigare kallat Dagens Industris PM Nilsson för politisk papegoja vill jag i rättvisans namn lyfta fram när han gör något bra också. Som nu, när han tar Engelska skolan i försvar och – inte minst – ifrågasätter rimligheten i att ministrar och andra politiker jagar enskilda näringsidkare.

Läs gärna hela artikeln, men ett par av Nilssons exempel är att statsminister Andersson helt felaktigt (lögnaktigt!) påstått att Engelska skolan fört över miljardbelopp till Florida, skolminister Axelsson Kihlblom sitter på Twitter och säger att Engelska skolans grundare Barbara Bergström ”inte brinner för skolan men för pengar” och får medhåll av utbildningsminister Ekström. Ni vet, hon som fuskade i Pisa och ljög om det. Vad brinner ni själva för då, ministrar, mobbing i största allmänhet eller att göra svenska skola till den sämsta i världen och inte bara i Europa?

”Allt går bra, inget att se här...”

Jag köper att man är motståndare till friskolor. Då får man stå för det, och varför, men då måste man ha riktiga argument. Att antyda att friskolorna inte är bra för eleverna går dåligt ihop med att elever står i kö för att få gå i de från politiskt håll förhatliga friskolekoncernerna. Vad säger det annars om ministrarnas syn på föräldrarna?

Något annat som stör mig är begreppet ”marknadsskola”. Med det vill man låta påskina att det är en fri marknad och att föräldrar kan köpa sig förbi köer. I själva verket är skolbranschen en av de mest reglerade. Skolpengen som följer med eleven struntar i om föräldrarna är rika eller adliga. Det som skaver är 1. att privata alternativ ger valfrihet och 2. att de många gånger gör det bättre än de kommunala skolorna.

”Byta skola?! Varför vill du det?”

Om det på allvar vore ”vinster i välfärden” som störde skulle ministrarna vara lika fräna mot att privata byggföretag bygger skolor och vårdhem för ekonomisk vinning, privata städbolag håller dem rena och ofantliga mängder privatproducerad konst köps in för att smycka lokalerna. Kan de vara för att dessa näringsidkares verksamhet inte blir ett kvitto på oförmågan hos stat och kommun?