Efter knappt fem månader i Norge har jag hunnit upptäcka en del skillnader mellan mitt gamla och nya hemland. Upplägget med D-nummer och personnummer blir jag inte riktigt klok på, och bankernas avgifter, som möjligen förtjänar ett eget inlägg, gör mig mest förbannad.
Sedan finns det sånt
som är helt olika. Norsk bilbesiktning görs på bilverkstäder. I
Sverige kan man ju låta verkstaden efterkontrollera sina egna
lagningar av besiktningstvåor, men här gäller det alltså även
originalbesiktningen. Det är inte utan att jag undrar om det finns
undersökningar som visar att en verkstad som specialiserat sig på rostlagning hittar mer rost att slå ned på än en
mekaniker som är duktig på framvagnar och istället hittar
glappande styr- och spindelleder. För gissningsvis låter många bilägare den besiktande verkstaden laga felen.
Men ett område där jag tycker att den
norska modellen är överlägsen är bostadsaffärer. Den stora
skillnaden är att norska bud är bindande. Bjuder jag en miljon
måste jag ha en miljon eller ett (lika bindande) lånelöfte. Man kan alltså inte bjuda på två bostäder samtidigt om
man inte vill riskera att köpa bägge. Hoppar du av kan du bli skadeståndsskyldig.
Kan man då inte gå miste om Herrgården bara för att man under hela Herrgårdens budgivning har
det högsta budet på Slottet, och så fort Herrgården säljs blir
man utkonkurrerad även på Slottet och får börja spana igen?
Egentligen inte. Här är nämligen
nästa finess med norsk budgivning. Du kan tidsbegränsa
ditt bud, det är väldigt vanligt, så i exemplet ovan kan du välja att ditt bud på Herrgården bara gäller i en timme. Om du efter deadline varken fått
okej av säljaren eller blivit överbjuden kan du välja om du ska
lägga bud på Herrgården, Slottet eller rentav Radhuset.
Nu har jag bara varit köpare i detta
system, men ser det som en stor fördel även för säljaren. I
Sverige var det en kompis till mig som sålde sitt hus. Mellan köp
och kontraktsskrivning hade han hunnit köpa en ny bostad och hade inte råd med dubbla boenden. Oklart om köparen visste detta,
men så har ju det flesta det, så när de väl skulle skriva
kontrakt började köparen pruta på det överenskomna priset. Det
slutade med att min kompis med bankens kniv mot strupen tvingades
sälja billigare.
Det där hade aldrig hänt i Norge där ett
ingånget avtalet är just ett ingånget avtal. Inget tjafs där man
kan drabbas av idioter som tror att de plötsligt ska vinna på
lotto. Jag har inget emot andras fantasier, så länge de inte
riskerar att drabba mig när de inte slår in.