Jag känner stanken från Enskilda banken

Efter att ha gnällt på norska banker har turen kommit till en svensk. Efter att man flyttar ut från Sverige måste svenska banker ställa en massa frågor. Irriterande, men det får man väl leva med. Dock skiljer de sig åt. Avanza ställde ett tiotal frågor digitalt innan jag ens själv hade fått beskedet från norska myndigheter att min folkbokföringsflytt var klar. De tog fem minuter att besvara.

Häromdagen kom SEB:s variant. Med posten! Totalt 11 sidor, men med lika många sidor på engelska och en omfattande beskrivningar av hur formuläret skulle fyllas i var det en mindre telefonkatalog som rasslade ner i brevlådan.

Så till frågorna. ”Betalningar och överföringar från utlandet: Hur ofta tror du att du kommer att ta emot pengar under det kommande året?” och ”Varifrån kommer de pengar du tar emot eller till vad ska de pengar som du skickar användas?” är två exempel på frågor som ställdes fyra gånger i formuläret, ordagrant. Då kanske du tror att det åtminstone gällde både privat- och företagskonton. Nej då, under företagssidorna, från sida 8 av 11 i formuläret, återkommer dessa frågor ytterligare tre gånger, nu till mig som företagskontoinnehavare.

Några av frågorna, samt ett avslutande krav på att jag skulle identifiera mig (oklart hur eftersom SEB som enda bank väljer att inte låta mig identifiera mig elektroniskt genom att besvara frågor i inloggat läge) gjorde att jag blev tvungen att ringa deras kundtjänst.

Telefonkön tog en dryg halvtimme tills jag kom fram till en i och för sig väldigt trevlig, men också mycket ung och oerfaren medarbetare. Han kunde inte hjälpa mig med mycket, men då fick jag i alla fall ett namn i deras organisation att hänvisa till utifall att SEB inte är nöjda med svaren. Vilket jag förutsätter! Det är svårt att på ett rimligt sätt besvara "Har du slutat att slå din fru?"-frågor.

Så efter en dryg timme var jag klar och kunde bära iväg luntan till ett postombud och betala 60 NOK för att skicka den till SEB. Det hela känns som ett dåligt skämt och är det antagligen också. Skämtet heter SEB. En gång i tiden var jag nöjd med att vara både kund och aktieägare hos dem. Det var ett tag sedan.

P-vakter gör sitt jobb

Parkeringsvakter är möjligen Sveriges mest utskällda yrkeskår, vilket är märkligt eftersom de flesta bara gör sitt jobb. Visst händer det att de lappar en bil som inte borde ha lappats, men det hör till ovanligheterna. Jämför med hur många fall där andra yrkesgrupper, som telefonförsäljare eller försäkringsrådgivare, hamnar i rätten och där de visat sig göra fel, så tycks lapplisor vara otroligt korrekta i sin yrkesroll.

Ändå får svenska folket betala ungefär en miljard om året i parkeringsböter. Några är såklart ”bilmålvakter” som står som ägare på flera tusen bilar, och så har vi sådana där Carola-typer som tar kostnaden för att slippa tänka (om de ens vet hur man gör). Men de allra flesta är vanliga människor som hoppas komma undan med ett kortare ärende eller som är för stressade för att ta in hur de ska göra eller räkna ut för hur lång tid de ska betala.

Jag köper det, det är tillåtet att vara slarvig och oekonomisk, det kostar bara pengar. Oavsett om det är för att man inte orkar engagera sig i sin privatekonomi och göra vettiga investeringar, för att man inte orkar göra rationella val i matbutiken eller för att man inte orkar ta till sig parkeringsbolagets skyltar.

”Regler gäller inte mig!”

Vad jag inte förstår är hur det kan bli p-vaktens fel. Jag tror att jag har fått två parkeringsböter i mitt liv. Visst blev jag arg, men på mig själv! Det var ju inte p-vakten som parkerat min bil där man inte fick. Och så många jag träffat som absolut tycker att regler ska respekteras, men om just dem bryter lite mot dem kan väl inte spela så stor roll, inser jag att utan parkeringsregler och någon som upprättar dem skulle normalstora städer korkas igen på nolltid när precis alla ”Jag skulle bara...”-människor ställer ifrån sig bilen där de har lust.

Är jag ensam om de här tankarna? Eller vad är det jag missar när jag inte tycker att det ska vara fri jakt på p-vakter?

Jag tillverkar jord

När jag bodde i lägenhet hade jag fri tillgång till kompostjord. Det gick inte åt mycket eftersom jag bara hade blomkrukor, men det var praktiskt. Nu hoppas jag odla mer och då blir jord en kostnad. Samtidigt har jag ju matsopor som via kretslopp kan förvandlas till matjord, så jag köpte en varmkompost för en knapp tusenlapp.

Är den där råttsäker, undrar kanske någon. Det undrar jag med. När det nu ligger snö runt den hittar jag inte ett enda spår från möss runt den. Det behöver dock inte bero på tillverkaren utan kan lika gärna tillskrivas mina två mördarmaskiner.

Inomhusvakt idag.

I Sverige kan man straffas med en avgift för att man komposterar hemma. Antingen ser stat och kommun hellre att man skickar in komposten till dem så att de kan tillverka fjärrvärme av den, eller också tar de bara alla chanser att ta ut avgifter. Här i Norge kunde jag tvärtom få sänkt sopavgift, men då hade jag behövt använda ett av kommunen godkänt fabrikat som kostade mångdubbelt mer. Mycket oklart varför, men självklart hänvisas till miljöskäl.

Kompostering är en vetenskap, men som med det mesta ska man nog inte krångla till det. Häll ner matrester, blast och skal. Rör om ibland så att syret kommer åt överallt. Blir det för blött, häll ner något torrare. Resten sköter naturens krafter.

När jag bodde i lägenhet och fick papperspåsar från det lokala energibolaget att lägga min kompost i lärde jag mig att som ensamstående utan matrester (jag äter nämligen upp dem) är risken stor att man blöter upp påsen så att den blir obrukbar innan den hunnit slängas. Därför byggde jag en komposttork bestående av en plastburk och ett durkslag där min kompost fick torka innan den åkte i påsen.

Som villaägare häller jag soporna direkt från durkslaget i varmkomposten och då är den ganska torr. Att komposten skulle bli för torr ser jag ingen risk för. Vi får väl se, jag är ny på detta. Kanske är det ett himla sjå att få rätt fuktkvot och ventilation för att soporna ska förvandlas till jord. En del tycker nog att detta verkar lika kul som att se väggfärg torka, men jag tycker att det ska bli intressant.

Ingen lämnar Sverige

När jag efter att ha flyttat till Norge väntade på D-nummer, ett slags tillfälligt personnummer, var det till slut säljarna av huset jag köpt som talade om att jag hade fått det. Detta eftersom de inte fick sin utbetalning från mäklarfirman förrän jag hade D-nummer (fråga mig inte varför) och nu hade de fått pengar på kontot. Mäklarna som dyrt och heligt lovat att återkomma så snart det var klart hade inte gjort det. Naturligtvis, de var ju fastighetsmäklare och tycks därför anse att det står i deras arbetsbeskrivning att aldrig hålla ett löfte.

”Jag var för moralisk för att fortsätta som mäklare.”

Lite märkligare att inte Skatteetaten, myndigheten som delar ut D-nummer, hade berättat för mig först. Så när historien upprepade sig med mitt personnummer var jag ändå lite luttrad. Första indikationen på att personnumret och folkbokföringen var klar fick jag från Svenska Spel som informerade mig om att de stängt mitt konto.

Sedan följde Avanza som ville att jag skulle bevisa min nya adress för dem. Även det lite märkligt, kan jag tycka, men jag är en snäll person som bifogade en bild på den information jag hade, trots att den uppenbarligen var äldre och mindre aktuell än den Avanza själva hade fått.

Jag ska nu ta av mig offerkoftan och berätta att jag två dagar efter Svenska Spel och Avanza själv fick förstahandsinformationen från Skatteetaten. Jag är nu även formellt folkbokförd i Norge och utskriven från Sverige. Eller är jag det? Så här formulerade Avanza det när jag ifrågasatte deras något tvetydiga uppgifter om beskattning av mina innehav hos dem:

”Du har nu Sverige som skatterättslig hemvist och Norge som skatteland nummer två. Om du nyligen flyttat till Norge bör du inte ha din primära skattehemvist där, detta då man enligt Sveriges inkomstskattelag har väsentlig anknytning till Sverige under 5 år från den dag man har rest från Sverige.”

I klartext borde detta betyda att jag fram till september år 2026 (fem år efter den dag Norges skattemyndighet fastslagit att jag flyttade hit) kan förvänta mig att bli taxerad i Sverige alldeles oavsett om jag ens sätter min fot där. En emigrerad kompis sa att det i praktiken bara gäller om jag inte kan bevisa att jag vistats minst halva året utanför Sverige, men vem vet när den praktiken ändras? Jag vågar hur som helst inte chansa utan kommer snarast att tömma mina konton i alla svenska banker.

”Nej, vänta så ska jag trolla!”

Ni kan se mig som konspiratorisk, men i takt med att svenska statens utgifter för välfärden ökar är det ingenting som säger att inte viljan att beskatta exilsvenskar också gör det. När det framkom att Eritrea kan beskatta eritreaner i Sverige gick EU-parlamentarikern Lars Adaktusson i taket, men jag har inte hört honom kalla det svenska regelverket för ”illegal beskattning” eller Sverige för en ”förtryckarregim”.

I den länkade artikeln säger ”regimvänliga svensk-eritreaner” att det är först när man behöver service från staten, t ex en ny ID-handling, som tvångsbeskattningen sätter in. Jag börjar känna att det var ett smart drag att förnya mitt pass strax innan avfärd. ”Regimvänliga svensk-eritreaner” var förresten en märklig formulering. Är det alltså människor som flytt från en regim de gillar? För egen del är jag tydlig med att jag inte är en regimvänlig flykting, jag är en ytterst regimovänlig sådan. 

Mobiltelefon till barn – sponsrat av Refurbly

När är det dags att förära sitt barn dess första mobiltelefon? Jag är överhuvudtaget tveksam till om man ska ha barn, men det är ju en annan frågeställning. Ska man det fattar jag att de förr eller senare måste ha en mobil och att det dessutom är ganska praktiskt som förälder att kunna kommunicera med barnet på distans. Men när?

Statistiken säger att svenska barn oftast får sin första mobil vid 8-9 års ålder. Det gick ju an när man kunde ge dem en begagnad knapptelefon, men att låta en åttaåring med ett barns motorik springa runt med en iPhone 11 för över 6000 kr är ju inte klokt. Föräldrar med flera barn kan säkert hålla sig för skratt. 2-3 telefoner som byts ut regelbundet kan knäcka en budget.

Det är där min gamla samarbetspartner Refurbly kommer in. De säljer alltså begagnade iPhones med två års garanti och ibland någon repa som inte påverkar funktionen, men däremot priset. Du slipper strula med Blocket-säljare som ifall de dyker upp har slarvat bort laddkabeln och när du väl fått liv i telefonen upptäcker du att den är låst till en operatör du inte har. Jag är en varm anhängare av att köpa begagnat av privatpersoner, men jag skulle dra mig för att köpa en begagnad mobil.

Som jag berättade redan i november fabriksåterställer Refurbly alla telefoner, testkör och byter ut de komponenter som inte håller måttet, inklusive batteriet, innan de säljer dem vidare. Just nu kan du t ex köpa en iPhone SE eller 6S för under tusenlappen. Vill du spara ännu mer kan du klicka här och skriva in koden ”SPARO” i fältet för rabattkod så får du 250 kr rabatt vid köp av valfri renoverad mobiltelefon.

Förutom att spara pengar är en begagnad mobil ett smart sätt att få in ekonomi i ungarnas liv. Begagnat ger mer för pengarna, lika bra att trumma in det i tidig ålder. Dessutom ger det dig förhoppningsvis budget för att komplettera med ett repskydd och ett skyddande fodral med plats för busskort, pengar och annat kidsen behöver ha med sig.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Refurbly AB, men åsikterna är mina.

Byta kylare

Ju nyare bil, desto mindre kan man göra. Unga människor med nya bilar kanske inte tror mig, men på 60-talet byggdes bilar på ett sätt som gjorde att det gick att fixa saker. Tändsystemet fanns längst upp på motorn, så att man enkelt kunde byta tändstift, tändkablar, rotor etc. Glödlampor, som ju också måste bytas ibland, gick att byta utan verktyg eller med hjälp av en skruvmejsel. Japp, ni hörde rätt. Man behövde alltså inte plocka bort grillen, batteriet, spolarvätskebehållaren och fyra plastkåpor.

Nog med gnäll. Även på 80-talsbilar går det att göra en del. 1988 hade Volvo valt att bygga kylare med innanmäte av plast och det säger sig självt att det inte håller i all evighet. Det gör väl inte plåtkylare heller, men då kan man åtminstone försöka. Hur som helst var plastkylaren på min 245:a trasig. På plussidan köper man en ny för en dryg tusenlapp och den går att byta.

Ny respektive gammal kylare.

I nederkant sitter den inte ens fast, så allt som behöver göras är att skruva loss den gamla i överkant, lyfta bort den, ställa ner den nya i samma spår och skruva fast den. Eller ja, inte riktigt allt, för det sitter ju två slangar i kylaren också, och så måste fläktkåpan och fläkten bort för att få loss kylaren.

Före-bilden.

Fläkten sitter med fyra bultar/muttrar som har en tendens att sitta fast och dessutom kan fläkten snurra när man vrider på dem, och allt som slinter försvinner så att man blir aaaarrrgggg!!!!

Nu är skiten borta.

När allt är loss ska processen göras åt andra hållet, men till slut är allt på plats. I med ny kylarvätska (vatten och rätt mängd glykol för att med marginal klara klimatet man befinner sig i). Och så klarar man ett par decennier till, åtminstone just på den delen av bilen.

Klart!

Norska banker

”Norge är jättedyrt”, sas det innan jag flyttade hit. När det gäller banker är det definitivt så. Jag tyckte att svenska banker är duktiga på att ta ut avgifter, men det är ingenting emot norska banker.

De tar avgifter för att betala räkningar, för att ta ut pengar, för att skicka pengar, för att ta emot pengar ... Ibland känns det som att det bästa är att göra ingenting för så fort man gör något kostar det så till den grad att det kommer att tömma kontot så att man snart inte längre har en ekonomi man kan göra något med, men då tar de väl ut en avgift för det också. När det kommer till bankkort ser det ofta ut så här:

Först får man betala för att få kortet. Om man sedan vill använda det också får man betala igen. Handla med det och betala 3 kr varje gång du drar kortet. Eller ta ut kontanter i bankomaten och betala 10 kr för det. Någon i kommentarsfältet tipsade om att det är avgiftsfritt att använda Sbankens kort. Det stämmer, men i gengäld är deras kort ännu dyrare att skaffa.

Det kan tyckas som rikemansgnäll att inte vilja betala 2-3 kronor för att betala räkningar eller betala med VISA-kort, men faktum är att det blir ganska mycket pengar när man summerar upp alla ”obetydliga” avgifter.

På plussidan ska sägas att norska banker finns. De har inte bara ett frågeformulär på hemsidan med svarstid på en vecka, som svenska banker. När något strulat eller jag har haft frågor har jag mejlat min kundrådgivare, som också har ett direktnummer. De har också ett kontor som inte kräver tidsbokning för att ens få kliva in. De har till och med kontanter! När jag hade problem med mitt konto i mobilbanken åkte jag helt enkelt dit och langade över mobilen till rådgivaren som fick det att funka. Avgiftsfritt (märkligt nog)!