Jag hörde ett skrämmande inslag i Plånboken i P1 om folks tvångsmässiga beteende när det gäller att teckna
abonnemang. Jonny trodde att han hade tio abonnemang (skrivna på
sig, sedan fanns fler i familjen), men det visade sig vara närmare
tjugo abonnemang med totalt tretton företag. Han vet knappt vad
han prenumererar på och än mindre hur han skulle kunna avsluta
tjänsterna.
Min inställning är att om man kan glömma bort antalet tjänster man har så är de för många. ”En bra deal” behöver inte vara det om ett år, om det ens var det från början. Som reportern konstaterar:
”De ligger där och tickar, abonnemangen.”
Som att det vore en naturlag, att man nästan
måste abonnera på en massa prylar och tjänster för att ha ett
värdigt liv. Jag fattar abonnemang på tidningar och
streamingtjänster, men varför skaffar man abonnemang på kalsonger
eller biltvätt, tjänster man rimligtvis inte alls har koll på hur
ofta man behöver. Eller glasögon! Jag fattar endagslinser, det
kommer det gå åt ett par per dag om man alltid använder linser,
men glasögon håller ju allt från ett till tio år, omöjligt att
veta i förväg.
Jonny i inslaget verkar mest
stressad över att hinna utnyttja alla tjänster han har (när han
minns att han har dem). Som biltvätten som han åker till för att
döva det dåliga samvetet för att han betalar en massa för att
kunna tvätta bilen ”gratis”. Det känns inte ett dugg värdigt,
snarare värdo.
Själv abonnerar jag på två tjänster
(förutom el, sophämtning, bilförsäkring och annat man inte kommer
undan), det är telefoni/internet och en bokföringstjänst. Dessa
använder jag hela tiden, jag vet vad de kostar och hur jag kan avsluta dem och jag är nöjd med
vad jag får för pengarna.
För övrigt ligger de inte och
”tickar”, jag får fakturor som jag aktivt väljer att betala.
Jag säger inte detta för att visa mig duktig utan för att visa att
det är fullt möjligt att betala för det man behöver när man
behöver det istället för att dränka sig i prenumerationer.