Vagnparken är full

Bilar räknas inte längre som flyttgods när man flyttar från Sverige till Norge, och att importera en bil var aldrig aktuellt. Men så fick jag ju en bil med huset jag köpte (och dessutom katter, porslin, möbler, kläder, verktyg, mat …), en Nissan King Cab, min första bil från 2000-talet.

Som visade sig vara alldeles för dyr att äga, över 7000 kr/år i skatt och försäkring. Inte jätterolig att laga heller. En stor bil med fyrhjulsdrift har definitivt sina fördelar, men få vill meka med eländet och delarna är dyra. Den är fortfarande kvar eftersom jag haft stor glädje av den för transporter (förutom att dieseln fram till nyligen varit mycket billigare än bensin här), men snart ska den väck.

Istället införskaffades en Volvo 245. ”Här kommer svensken”, som någon sa när jag mötte upp med den gamla slitvargen. Den är veteranklassad och kostar mig runt en tusenlapp om året att äga, reservdelar är billiga och alla som är lite händiga förstår sig på den.

Så måste jag ha en släpkärra också. Hittills har jag lånat från grannar och vänner när jag köpt ved, byggmaterial och annat, och det är ingen framtidslösning. Jag har en massa byggprojekt i sommar, så det lär behövas transporter. Dessutom tänker jag att biodlingen relativt snart kräver någon form av fraktfordon. Många använder skåpbilar, men jag tycker att en släpvagn är mer flexibel.

Jag har hållit utkik, men problemet är att de nästan aldrig är lagom stora. Norge tycks vara världsmästare på riktigt små kärror som bara är två meter långa och kanske får lasta 500 kilo. Åt andra hållet har vi breda boggievagnar som jag inte får köra eftersom jag saknar BE-behörighet. Det går såklart att skaffa, men då är ju det en kostnad också. Men plötsligt hände det!

Den här får lasta 920 kilo, är helt i aluminium och alltså snudd på underhållsfri, och har den trevliga egenheten att hjulen sitter under istället för att äta upp vagnens bredd med ett par hjulhus i eller utanför lastutrymmet. Den kostade 10000 kr, inte farligt.

Däcken måste bytas, men i Norge är släpvagnar både undantagna skatt och besiktning, så om bara bromsar och lysen håller ska den sluta kosta pengar efter det. Om jag inte får för mig att bygga en kåpa, men det ligger inte högt på prioriteringslistan. Då känns det betydligt viktigare att sälja min Nissan. Det finns ungefär lika många miljöpartister i Norge som i Sverige, så kanske kan jag hitta någon som behöver frakta ”väldigt, väldigt tunga stenar”.

Sänkt av myndigheter eller bidragsbegär?

Läser om järnhandlaren som betalade ut för låg lön till en anställd efter en löneförhöjning, 575 kr/månad. Först efter två år uppdagades felet och då fick den anställde ut lönen retroaktivt.

Där hade historien kunnat vara slut, även om jag personligen är nyfiken på hur det kunde gå två år (var det ingen ny löneförhöjning däremellan och hur kan man som anställd få fel lön 24 gånger utan att uppmärksamma det?).

Men till saken hör att personen var anställd med något slags lönebidrag från Arbetsförmedlingen, och när de fick nys om saken krävde de tillbaka alla bidrag retroaktivt, 578000 kr. Detta trots att felet nu var åtgärdat. Resultatet blir att järnhandlaren går i konkurs och att butiken troligen läggs ner så att alla anställda blir arbetslösa.

Vad lär vi av detta? Att Arbetsförmedlingen har stelbenta regler och ondsint personal som kan driva ett företag i konkurs till ingen som helst nytta? Tveklöst, men jag drar också slutsatsen att man som företagare gör klokt i att stå på egna ben. Har man inte råd (eller anser det vara en dålig affär) att anställa en person utan att myndigheterna betalar hela eller delar av lönen bör man låta bli.

”Jag blir ruinerad. Företaget var min pensionsförsäkring. Jag var inte skyldig ett öre på företaget innan det här, men nu skulle jag behöva driva företaget vidare i flera år för att ha råd att betala av den här skulden, men det är inte möjligt. Jag är 69 år med skulder. Det var inte så det skulle bli.”

Järnhandlaren ville nog bara hjälpa till. Lovvärt, men att dansa med myndigheter har sitt pris.

Tur att jag gillar skräp

Välstånd skapas av skillnaden mellan inkomster och utgifter. Ingen har obegränsade inkomster, så det gäller att rätta mun efter matsäck. En del shopoholics klarar inte det. Andra får slita. För mig kommer det naturligt eftersom jag nästan alltid föredrar billiga alternativ. Det är alltså inte så att jag accepterar eller ”står ut”, jag vill inte ens ha.

Exempel. När jag köpte min första och hittills enda ”smartphone” kostade den knappt 1400 kr. Egentligen skulle den ha kostat runt 2000 kr, men jag köpte ett exemplar som varit ute och vänt hos en tidigare kund, vilket gav en rejäl rabatt. En ny Samsung-lur av toppmodell kostar runt 10000 kr, beroende på utförande. Samma med iPhone 13. De har helt säkert en massa fantastiska funktioner som jag nu gått miste om, men de hade bara stört mig. Att jag inte köpte en sådan telefon beror alltså inte på snålhet, jag vill verkligen inte ha dem.

När jag köpte min Volvo hade den tidigare ägaren satt på flashiga lättmetallfälgar med lågprofildäck. Tack för det, tänkte jag, skaffade riktiga plåtfälgar med riktiga däck och sålde aluminiumskiten för mer än dubbelt så mycket som de nya kostade. Det är inte en kompromiss, hade de kostat lika mycket hade jag ändå valt plåtfälgarna.

Jag skulle kunna nämna tio exempel till, som hela den där bilen som såklart kostade en tiondel av en ny Volvo och jag hade inte velat byta rakt av, förutom för att kunna sälja den nya och köpa tillbaka min gamla.

Intalar jag mig själv att jag föredrar gammalt och billigt framför nytt och dyrt? Jag tror inte det. Jag vill bara ha ett så okomplicerat liv som möjligt. I det ingår att helst inte betala för saker, tjänster och funktioner jag inte finner glädje i.

Om någon vill hånle åt att jag inte har den senaste bilen, telefonen, storbilds-tv:n (jag har inte ens en småbilds-tv), dammsugaren, soffgruppen, gräsklipparen eller badrumsinredningen är de välkomna att göra det så länge de står ut med att jag svarar med att skratta hela vägen till banken.

Money for nothing

Ännu ett fördelningspolitiskt orakel har uttalat sig:

Den här killen är chefredaktör på en socialdemokratisk ”idétidskrift” (S har som bekant två idéer: 1. att ta makten och 2. behålla den) samt ”filosof med licentiatexamen”. Han borde med andra ord vara lite för vuxen och genomtänkt för att komma med tankar av typen ”Om jag fick en krona av alla i hela världen...”, men jag tänkte ändå försöka ta honom seriöst.

För det första låter det som att han vill beskatta en grupp som idag är skattebefriad, men min gissning är att dessa 542 personer redan betalar mer skatt om året än de flesta av oss gör under en hel livstid. Man kan argumentera för att de ska betala ännu mer, men inte under förevändningen att de ”kommit undan” hittills, för det har de inte.

För den andra. Vad har artonåringarna gjort för att förtjäna trehundratusen rätt in på kontot? De flesta har just genomgått tolv år av avgiftsfri utbildning och inte betalat en enda krona till statskassan. Jag vill inte straffa dem för det, men jag ser heller inte nyttan av att redan vid ingången till vuxenlivet lära dem att pengar är något som kommer utan motprestation, som en gåva från skattekollektivet.

För det tredje undrar jag om det ens är att göra ungdomarna en tjänst. Några kommer såklart investera pengarna i sig själva, skaffa körkort och kanske en internationell utbildning de inte hade kunnat få på annat sätt, men många kommer garanterat slöa till och festa tills pengarna är slut.

För det fjärde. Vad vet Payam om vad hans 542 största hatobjekt märker eller inte? De har nog inte blivit rika för att de struntar i pengar. Om så bara en handfull bestämmer sig för att lämna landet till följd av denna tillsynes helt irrationella straffbeskattning blir det en minusaffär för staten.

Och för det femte och avslutande. Är problemet i högskattelandet Sverige verkligen att de rikaste inte betalar ännu mer i skatt? Vore det inte bättre att de människor som är satta att fördela statens stora skattebinge tar bättre hand om de pengar de redan fått? Man brukar säga att en idiot och hans pengar snart kommer att gå skilda vägar. Alltså att det inte spelar någon roll hur mycket pengar han har eller får, de kommer ändå ta slut. Det gäller även stater.

Finska rågbröd

När jag bakade glödhoppor i bloggen nämnde Romarillo finska rivna rågkakor i kommentarsfältet, så då blev jag tvungen att testa det. Utifrån de ingredienser jag har eller hade lust att skaffa fick jag ihop följande recept.

pass 1:

filmjölk, 5 dl
ljummet vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
rågflingor, 8 dl

pass 2:

ljummet vatten, 5 dl
salt, 1 msk
ättikssprit, 1,5 msk
sirap, 5 msk
vetemjöl, 9 dl
grovt rågmjöl, 18 dl

Som ni ser är detta en tvåstegsraket. Första ingrediensgruppen blandas ihop dag 1. Sedan väntar man två dagar innan man färdigställer brödet.

Jag börjar som vanligt med att blanda ut jästen i vattnet med en visp. Se till att inte vattnet är varmare än 37 grader för då riskerar du att döda jästen.

Mixa ihop jästvattnet, filen och rågflingorna till en kladdig smet.

Sedan ställer vi undan mixen i två dagar. Själv ska jag hitta på något annat att blogga om nu när inte detta blev klart.

På den tredje dagen fixade Gud till ”stjärnorna, solen och månen” i skapelseberättelsen (för tydligen ville han, när han skrev boken, inte spoila att solen är en stjärna). Själv har jag lägre ambitioner med den här dagen, jag ska baka klart rågbrödet. Efter två dygns jäsning luktar det avslaget öl. Så här såg det ut.

I med resten av ingredienserna, mixa och låt jäsa två timmar till.

När det kommer till själva kakorna finns det lite olika varianter på hur de ska se ut. Vanligast verkar vara en rund tunn kaka som påminner om glödhopporna jag gjorde. Man kan också göra ett hål i mitten så att de mer ser ut som runt knäckebröd. Själv föredrar jag någon centimeters tjocklek. Bara att forma en boll, platta till den till önskad tjocklek och nagga den med en gaffel.

Ytterligare en halvtimmes jäsning innan det är dags för ugnen, 200 grader i 20 minuter. Egentligen tycker jag att ett tjockare bröd borde göra gräddningstiden längre, men i stort sett alla recept jag hittade såg ut så här.

Väl ute ur ugnen gör man ett snitt runt hela brödet.

Detta för att det är mycket enklare medan brödet fortfarande är varmt, och poängen är att man innan konsumtion kan riva isär brödet i två delar och breda smör på den rivna ytan.

Jag fick ihop 24 bröd. Det berodde helt på att jag hade en halvliter filmjölk kvar sedan förra bakningen och anpassade receptet efter det. Jag hade inte velat göra en större sats, men eftersom bakningen trots allt tar tre dagar (ungefär 2,9 fler dagar än mina recept brukar göra), så då hade jag inte velat göra för lite heller.

Smaken var helt okej. Lukten efter två dygns jäsning gjorde mig lite rädd, och för mig känns ättika mer som ett rengöringsmedel än ett livsmedel, men det blev ett saftigt, grovt bröd med bra tuggmotstånd. Lite kärvt finskt sådär.

Tvål

Hur kommer det sig egentligen att det för några decennier sedan gick att försörja en hel familj på en lön medan många idag inte ens klarar det på två löner utan att ta lån för allt från bostad till möbler och telefon? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men en del i det hela är att ”vi” nästan verkar sträva efter att betala så mycket som möjligt för sånt som egentligen är nästan gratis.

Ta bara tvål. När jag var liten fanns i stort sett bara fast tvål. Jag vet i alla fall ingen som hade flytande tvål hemma. Och nu vet jag nästan ingen som har fast tvål hemma. Förutom jag såklart! Det är väl inget större fel med flytande tvål, den gör jobbet lika bra. Bara väldigt mycket dyrare. En fast tvål kostar fem kronor på Willys, och den räcker i månader.

På flytande tvål finns inget övre tak, men inte heller de billigaste är särskilt billiga. Runt 20 kr litern (och – som vanligt – lite dyrare i refill), så det motsvarar fyra fasta tvålar. Ska vi gissa att det blir fem gånger dyrare att tvätta sig flytande, så tror jag inte att jag tagit i.

Om man av medicinska skäl vill ha en speciell tvål fattar jag det, men för oss som bara vill hålla oss rena och samtidigt dofta lite parfym fungerar vanlig, hederlig tvål fortfarande utmärkt. Att inte frakta runt vatten är bättre för miljön också, men det skiter ju det flesta i förutom när deras konsumtion råkar vara miljövänlig för då kan de skriva om den i sociala medier.

Jag har en fast tvål på handfatet i badrummet, en i duschkabinen och en i köket, och ska jag tvätta mig någon annanstans än hemma, exempelvis vid träning, stoppar jag en tvål i en tvålkopp.

Och för den som undrar har jag naturligtvis aldrig köpt Lagerfeld eller annan märkestvål. Faktum är att jag nästan aldrig köpt tvål eftersom andra köper flytande även om de redan har fast. Därför ärvde jag tvål av min mor, och när det lagret var på väg att ta slut köpte jag ett hus där det ingick en massa tvål. Sinar lagret köper jag ny fast tvål, och slutar de tillverkas tror jag banne mig att jag ska koka egen.

Tjäna pengar på samarbete – sponsrat av Addrevenue.io

Får jag intressera er för ett affiliatenätverk? Jag anar vad ni tänker, att låter inte detta som något ”reklamigt” man helst bör undvika? Inte nödvändigtvis.

Tanken med all reklam är att det i slutändan ska mynna ut i något bra för både köpare och säljare, och lyckas det bör även marknadsföraren tjäna på det. Egentligen är det ju en bra idé att sammanföra de som behöver marknadsföring med de som kan marknadsföra, och i förlängningen också med deras publik. Jag gör bara reklam för sånt jag tror kan intressera den som är intresserad av börs eller ekonomi, inte för hallonsylt (då får den vara väldigt billig).

För många fritidsbloggare kan affiliatemarknadsföring bli första steget mot företagande, eller åtminstone ett sätt att börja tjäna pengar på sin blogg. Annonsören väljer vilka affiliates den vill jobba med och vad det är värt. Affiliaten väljer vilka grejer han/hon vill marknadsföra, och om affiliatens läsare/lyssnare nappar på ett erbjudande blir alla tre parter vinnare.

När denna typ av marknadsföring var i sin linda i början av seklet hade jag en hemsida för mitt företag. Den hade en del trafik varpå jag fick för mig att hoppa på ett av de kändaste nätverken, men då tyckte jag att det var mer bök än det var värt. Låg ersättning och konstiga regler för utbetalning.

Så jag var på min vakt när min bloggkollega ”10årsplanen” berättade om sitt affiliatenätverk Addrevenue.io. Nu är det ju ganska nytt, men ersättningarna verkar mycket bättre och det är inte en massa bök med html-strängar som ska klistras in på rätt ställen. Man premierar annonsörer som gör snabba utbetalningar. Dessutom växer Addrevenue så det knakar med ett ständigt inflöde av nya annonsörer.

Men loggan kanske de borde jobba lite på...

Det fiffiga är att om du tycker att min blogg är läsvärd och dessutom har behov av ett affiliatenätverk i egenskap av bloggare, webbredaktör, influencer eller annan person med en plats på internet kan du använda den här länken när du registrerar ett konto, så blir vi kanske nöjda bägge två. Win-win, som kidsen säger.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Addrevenue.io, men åsikterna är mina.