Idag tänkte jag snacka om en insändare som är ganska exakt ett år gammal, men den är tyvärr inte mindre aktuell idag. Det är snickaren Tord som ställer två frågor till finansministern. Det enda som hänt sedan dess är att ISK blivit mindre förmånligt och finansministern som adresseras har blivit statsminister.
Nu
är väl inte snickare nödvändigtvis det låglönejobb Tord
försöker få det att låta som, men jag tror att han är ärlig när
han beskriver sin verklighet. Han jobbar heltid och har antagligen
gjort i drygt 30 år, lever ett ordinärt liv utan utsvävningar och
har på så vis kunnat spara en del av lönen.
Överflödet
har han satt i ett investeringssparkonto där de kunnat växa till
ökad trygghet eller lite guldkant på ålderns höst, men han känner
att Magdalena Andersson och hennes kollegor med näbbar och klor
försöker straffa honom.
Och
det är inte svårt att förstå. När regeringen och dess
samarbetspartier talar om ISK handlar det nästan alltid om kapitalister och
multimiljonärer, men faktum är att de flesta inte har flera
miljoner sparade. De har bara precis så mycket att de skulle kunna
klara att bli av med jobbet, vara hemma med en sjuk anhörig eller
tackla en fuktskada på huset eller en rejäl svängning i konjunkturen.
Vi
som jobbat och tagit hand om oss själva ända upp i medelåldern
vill gärna fortsätta att klara oss själva även i svårare tider,
och det borde politikerna också vilja att vi gör. Åtminstone kan vi vara rätt
säkra på att de kräver det den dag skiten träffar fläkten.
Därför är Tords frågor berättigade:
"Varför ska jag betala skatt på en gång redan beskattade pengar?”
Först beskattas vi
när pengarna tjänas. Sedan beskattas vi om vi behåller dem, och
när vi till slut köper frihet (eller vård som vi redan betalat för
via skatten) får vi betala skatt en tredje gång. Köper vi el eller drivmedel får vi dessutom betala skatt på skatten.
”Och, varför räcker inte världens högsta skatter?”
Det är en retorisk fråga som alla vi som följer med vet svaret på – för att pengarna inte läggs oavkortat på kärnverksamheterna utan på politikerlöner, rent trams och saker vi – alltså politikernas arbetsgivare/chefer – inte bett om att få betala.