Malin Siwe skriver i Expressen att hon inte tror att vi ska räkna med någon ny grön våg. Eller
”nylantisar” som hon uttrycket det. Det har hon nog rätt i, men
jag vill nyansera bilden lite.
Att ”covidden” fick till följd att
människor började söka sig till landsbygden var möjligen oväntat
för en del politiker, men jag tror att ganska många lämnat
sommarstället på söndagseftermiddagen och tänkt att de skulle
vilja stanna kvar om det inte vore för att arbetsgivaren tjatade hem
dem. När sedan arbetsgivarna istället uppmanade folk att jobba på
distans var det många som la om livspusslet, och kanske är de inte
villiga att göra det igen nu. Men de flesta hamnar nog i städer
igen, det är en trend som hållit i sig i hundratals år. Dock
tycker jag, som själv är ”nylantis”, att Siwes argument haltar.
Att vi inte skulle palla ”att idyllen
luktar och bräker” tror jag t ex föga på. Jag har bott i en stad
större delen av livet och den luktar inte precis hallon, den heller.
Och visst har jag störande ljud här på landet. Bonden kör traktor
på åkrarna och grannens kor råmar. Jag väljer det alla dagar i
veckan framför efterfest i grannlägenheten, skräniga ungdomar på
gatan och ljudet av krossat glas. Och när det pangar i skogen under
älgjakten vet jag vad det beror på och att jag inte behöver söka
skydd undan ett gängkrig. Så långt har inte konkurrensen mellan
jaktlagen gått.
Skogsavverkning som fördärvar
landskapet samt buller från arbetsfordon, klagar Siwe. Det får mig
att undra om hon någonsin lämnat Stockholms innerstad, för visst
kan det vara surt när kalhyggen fördärvar utsikten, men inte lika
surt som ett höghus som dessutom inte växer bort om några år. Och
buller från arbetsfordon – kom igen! Var det verkligen det bästa
du kunde hitta på?
”Ett annat skäl att ge upp livet på landet är att det har varit allt för svårt att hitta vänner när de flesta andra i byn har känt varandra sedan barnsben. Om de inte är släkt.”
Jag har flyttat från en stad och bor
nu en knapp mil ifrån en by, dessutom i ett nytt land. Norge är
inte som att flytta till Sydamerika, men det är trots allt en annan
kultur. Inte den värsta språkbarriären, men hur jag än försöker
klättra över den gör den sig påmind varenda dag.
Men nog tusan har jag vänner! Jag
skulle vilja påstå att jag oftare har fysiska möten med vänner
här än jag någonsin hade i Stockholm efter internets
intåg. Det finns dagar när jag nästan känner att jag inte får
något gjort eftersom det hela tiden dyker upp vänner för en fika
och lite skitsnack.
Å andra sidan, när jag började hälla honung i en hundraliterstunna och upptäckte att den läckte i bottenkranen ringde jag två samtal i panik, vilket resulterade i att en person kom hit med allt hon hade av stora plastkärl godkända för livsmedelshantering samtidigt som en annan person kom för att hjälpa mig med läckaget. Det sker också på landet. Jag skulle nästan vilja säga att det bara sker på landet. För mig spelar det ingen roll om Malin Siwe och andra stadsbor får uppleva det, men jag är glad att jag får det.