Honungslimpa

Som honungsproducent måste jag ju föregå med gott exempel och baka matbröd med honung. Jag letade efter recept på en honungslimpa och fann mest krångliga recept med många ingredienser. Nu var mitt skafferi rätt utfiskat. Jag hade varken mjölk, filmjölk eller ägg för att nämna tre återkommande beståndsdelar.

Men till slut hittade jag ett recept som egentligen bara hade tre ingredienser utöver vatten som jag har i kran. Inte ens matfett krävs och i min tappning ser det ut så här:

vatten, 4,5 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
honung, 170 gram
mjöl, 900 gram (15 dl)

Samma start som vanligt när man jobbar med färskjäst. Vätskan värms upp till c:a 37 grader och så löser man upp jästen i det. Därefter salt och honung.

Genom att ställa bunken på en våg behöver jag knappt mäta någonting, bara att klicka i till rätt vikt. Mjöl väger ungefär 60 gram per deciliter, så det är bara att räkna om. Där väljer man vilken sort man vill, men själv tycker jag att det blir för tråkigt och smaklöst med bara vete. Därför blandade jag upp det med 15-20 procent rågmjöl, men det funkar även med grahamsmjöl, havregryn eller vad man har hemma.

Med alla ingredienser på plats knådas degen med maskin eller händer. Därefter 45 minuter jäsning under bakduk.

Före.

Efter.

Jag delar upp degen i två formar. Vill man rulla ihop egna limpor i en långpanna går det säkert också bra, men då bör man se till att degen inte är för lös så att den hinner rinna ut, särskilt när ugnsvärmen är låg. Just det, dags att sätta på ugnen på 175 grader. Mina formar får jäsa igen medan ugnen kommer upp i värme, det tar väl 5-10 minuter.

Sedan är det bara att slänga in brödet i ugnen och vänta tills det ser klart ur. För mig tog det 40 minuter.

Omdöme: Helt okej, men lite för sött. Trots att jag har ett par hundra kilo honung hemma tar jag nog lite mindre nästa gång. Men det är kanske bara jag, som var så pass söt redan innan.

Spartips: Ge politiker körkort!

Jag kan inte minnas senast jag tog en taxi. I mitt liv är taxiresor bevis på dålig planering. Men politiker har som bekant en annan syn på detta färdmedel, särskilt som skattebetalarna får stå för notan. Jag har nog varit inne på ämnet någon gång tidigare, som när SSU-ordförande Philip Botström tog en taxi från Dalarna till Stockholm för närmare 8000 kr för att hinna till ett möte som han sedan ändå inte gick på.

Lagom till valet har Morgonposten gjort en sammanställning som förvånade mig lite. Inte det faktum att politiker åker taxi i parti och minut, utan att sossar och sverigedemokrater var värst. Jag trodde att listan skulle toppas av de båda nedflyttningshotade vänsterpartierna C och MP.

Miljöpartiets gamla språkrörskandidat Mikaela Valtersson tog väl snudd på dagligen taxi till riksdagen trots att hon bodde 50 meter från en pendeltågsstation (”Gör som vi säger, inte som vi gör!”). Fast när centerns Fredrick Federley satt i riksdagen var det ingen som slog honom.

Nu är det istället miljöminister Annika Strandhäll som toppar listan. Och som hon gör det! Det är bara sverigedemokraternas Björn Söder som med nöd och näppe har lyckats bränna ens hälften så mycket taxipengar som miljöministern. Strandhälls topplacering är särskilt märklig med tanke på att hon tycks tillbringa all vaken tid på Twitter. Jag tänker att hon har internet i mobilen. Men det är klart, hon har väl glömt att betala räkningen.

Drivmedelsskatten drivs upp för att alla ska köpa elbil (som inte heller är gratis), men politikerna kvittar det lika. Denna räkning betalar inte de, den betalar du.

50000 i elbuffert

Varberg Energi anade nog inte att deras Facebookinlägg skulle bli en snackis i varenda tidning. Det budskap de flesta av dem plockat upp är uppmaningen till ”den genomsnittlige villaägaren” (hur tusan man nu mäter det) att sätta av 50000 kr i buffert för vinterns dyra elräkningar.

Det jag reagerar på är fortsättningen: ”Har man inte den möjligheten så är det en bra idé att börja prata med sin bank redan nu.” Och säga vad?! ”Hej, jag är kund i banken, men jag har så små marginaler att ekonomin kan gå åt skogen om elen blir för dyr.” Jag betvivlar inte att många har det så, men vad vinner man på att berätta det för banken? Behöver man låna för att klara löpande räkningar gör man nog klokt i att leta efter ett annat boende eller göra andra radikala förändringar på inkomst- eller utgiftssidan.

För det här kommer inte att gå över i första taget. Det är inget som en ny regering eller ett snabbt avslut av kriget i Ukraina (vad som nu talar för det) kommer att råda bot på. Det produceras för lite el i Europa. Tacka politikerna, Greta eller vem ni vill för det, men där står vi nu och där lär vi få fortsätta att stå.

Men jag tror att vd Björn Sjöström har rätt när han gissar att många nog inte har förstått hur illa det kan bli. Elen har ju varit skitdyr större delen av sommaren och inte lär den bli billigare i vinter. Tillgång och efterfrågan gäller elektricitet lika mycket som allt annat.

Själv är jag beredd att frysa i vinter för jag har ingen lust vare sig att betala tiotusentals kronor mer för elen eller att låta min bank göra det. Det finns ett värde i bekvämlighet, men det har sitt pris också.

Ung gör-det-självare

Jag är inget stort fan av elbilar, men det här gillar jag. 16-årige William köpte en Citroën 2CV och byggde under två år om den till en elbil.

CV2:an är en av få franska bilar jag faktiskt gillar, men för mig handlar inte detta om bilar och elektrifiering utan om att ta sitt öde i egna händer. Medan hans kompisar troligen la 800 timmar på Instagram, TikTok eller något annat meningslöst tidsfördriv har han byggt en bil! Modellnamnet CV2 kommer av att bilen ursprungligen hade två hästkrafter, men för William lär den funka som det enda CV han behöver under överskådlig tid (han har redan fått jobb hos den svenske sportbilstillverkaren Koenigsegg). Dessutom är bilen gissningsvis en brudmagnet utan like.

Redan när jag var ung fanns ett utbrett gnäll om att kommunen skulle fixa lokaler åt ungdomar, samhället sommarjobb och skolan fritidssysselsättningar. Min mamma berättade om hur hon och hennes kompisar fick skotta isen på sjön och spika ihop sina egna målburar för att spela ishockey på rasterna, och jag tänkte att det där skulle inte funka nu. Jag är rätt säker på att utvecklingen fortsatt att gå åt fel håll.

”Fan, vi har ju ingen lokal ju!”

Därför ger det hopp för framtiden att se en ung människa lägga hundratals timmar på att skapa något själv, helt utan hjälp från politiker, fritidsledare och pedagoger. Hade jag behövt anställa någon hade jag valt William alldeles oavsett arbetsuppgifter. Här har vi uppenbarligen en kille som fokuserar på ett mål och ser till att nå det.

Apropå framtiden är detta enligt kalendern sommarens sista dag. Så från och med imorgon tänkte jag börja med dagliga blogginlägg igen. Vi ses då, om ni vill.

Straffa den som straffas kan

Det kom knappast som en överraskning att MP hatar människor med pengar, men jag tyckte att det blev förvånansvärt starka reaktioner på DN:s intervju med Märta Stenevi där hon bl a säger att MP vill införa en progressiv kapitalskatt. För det har de sagt förut och kommer troligen säga igen. Har alla sparekonomer börjat följa svensk politik i förra veckan? Själv reagerar jag mest på retoriken.

”I dag har vi samma skatt oavsett om man är en undersköterska som slitit ihop 20 000 på ett ISK-konto eller om man sitter med ett aktiekapital på 200 000. Det bidrar till att öka ojämlikheten i samhället.”

För det första är det inte samma skatt. Den som har tio gånger mer pengar på sitt investeringssparkonto (att kalla ISK för ISK-konto tyder förresten på att man inte ens vet vad förkortningen står för) betalar tio gånger mer i skatt. Vad är orättvist med det?

För det andra är det inte bara undersköterskor som slitit ihop sina pengar. På frågor om brytpunkter i hennes skala säger Stenevi att hon inte kan uppge dem. Själv skulle jag vilja veta var gränsen för slitet går. Det är uppenbart att Stenevi tycker att den som har 20000 kr i sparkapital har jobbat hårt för det medan den som har 200000 kr har glidit på en räkmacka. Så var går räkmackegränsen?

”Sluta hacka på mig!”

Och så detta med ojämlikheten. Det är ett ord nästan lika innehållslöst som ”allas lika värde”. För mig är jämlikhet att alla har samma möjligheter, inte samma utfall. I Sverige är utbildning kostnadsfri. Den som vill ska kunna skaffa sig en högre utbildning, slita hund och skörda frukterna av sitt hårda slit.

Det är uppenbart att Stenevi och andra socialister (hon kallar sig säkert inte socialist, men det är helt irrelevant för det är det hon är) vill straffa den som sparar. Ju mer sparande, desto högre straff. ”Alla” ska kunna ta del av frukten från någras hårda slit. Och med ”alla” menas i praktiken i första hand politikerna. Blir det något över till ”vanligt folk” ska det användas för att muta sig till fortsatt makt. Det är socialistisk rättvisa.

Baka tårta

Vare sig ni vräker i er gräddtårta (jag tröttnar aldrig på den referensen) eller högst motvilligt tvingas fira en och annan födelsedag finns det ibland situationer som nästan kräver en tårta. Köper man en färdig på konditori går det flera hundralappar. Väljer man istället en frystårta från matbutiken får man en rätt tråkig, massproducerad produkt, inte heller den särskilt billig.

Därför tycker jag att det är synd att inte fler bakar sina egna tårtor. Den blir kanske inte lika snygg som proffstårtorna, men så fort man börjat skära i den är de likvärdiga. Men inte priset. Nu fick jag en anledning att själv dra ihop en tårta, så då tänkte jag visa den som fortfarande tvekar att det här inte är särskilt svårt. I min tappning behövdes detta:

ägg, 5 st
strösocker, 5 dl
vetemjöl, 6 dl
bakpulver, 4 tsk
mjölk, 2 1/2 dl
smör/margarin, 100 g

vispgrädde, 5 dl
vaniljkräm, 2 dl
jordgubbssylt, 2 dl
vindruvor, blåbär eller något annat till garnering

Först gör du en sockerkaka. Man kan såklart köpa färdiga tårtbottnar, men nu ska vi inte kasta ut pengar på något som både blir bättre och billigare om vi gör det själva. Den effektiva arbetstiden för att producera en tårtbotten är max tio minuter.

Smörj en bakform (vill du ha en rund tårta använder du lämpligen en rund form). Vispa ägg och socker, blanda ner mjöl och bakpulver. Parallellt med detta smälter du matfettet, tillsätter mjölken och kokar upp det. Häll sedan även denna blandning i smeten.

När det är färdigmixat häller du alltihop i den smorda formen.

Grädda i 175 grader tills den har fin färg, vilket bör ta en halvtimme. Ta sockerkakan ur formen och låt den svalna. Så hel som möjligt, men eventuella skönhetsfel i det här skedet kommer vi senare att täcka med grädde.

Flytta över till ett fat i lagom storlek, helst med en lite bredare diameter än kakan. Skär den i tre delar, alltså inte som tårtbitar utan vågrätt så att du får tre mjuka frisbees.

Smörj bottenfrisbeen med ett rikligt lager vaniljkräm. Jag kör pulver, men vill du göra den från grunden med vaniljstång är internet fullt av recept. Föredrar du något annat (citronkräm, hjortronmousse, gräddfil, böcklingpaté...) tar du det istället. Själv gillar jag kombinationen vanilj och jordgubbar.

Lägg på nästa sockerkaksring. Den smörjer du med jordgubbarna (eller något annat alltså).

På med topplagret. Teoretiskt kan du täcka det med en tredje smak, men läcker färgen genom grädden blir det fult och någon måtta får det väl vara på utsvävningarna!

Så jag går direkt på grädden som fördelas jämnt över ytan, både ovansidan och runt om.

Sedan garnering. Lite beroende på vari den består kan det vara klokt att sätta på den sent. Tänker du t ex skriva ”Grattis på 70-årsdagen, Märta-Stina” med punktskrift bestående av halverade blåbär kommer dessa att färga grädden. Det behöver inte alltid vara fel, men det är värt att ha med i beräkningen och om möjligt göra det strax innan servering.

Annars ska det vara klart nu. Den borde räcka till tio personer och mellan tummen och pekfingret fick jag totalsumman till 70 kr. För att vara tårta tycker jag att det är prisvärt.

Honungsproduktion

Ännu ett biodlarinlägg. Jag slungade ju för ett par veckor sedan och fick ihop 170 kilo honung. Denna rördes under en veckas tid varpå det var dags att tappa dem på glas. Glas ja, det är en dyr historia, och dessutom krånglig. Jag behövde ju flera hundra och kom till slut fram till att det var lika bra att köpa en hel pall.

Jag sparade två kronor per glas på det sättet. Dessutom fick jag dem levererade hem till ladan istället för att behöva hämta dem i bil, vilket ju inte heller är gratis även om jag inte skulle värdera min tid. Så nu behövde jag bara bära glas 30 meter, ett gäng.

Innehållet i två stora tunnor med varsin tappkran skulle nu fördelas, ett halvt kilo per glas. För detta kan man använda en tappmaskin som häller upp exakt 500 gram. Nackdelen är att den kostar sådär en trettiotusen. Kanske kommer jag till ett läge då jag tycker att det vore värt det, men än är jag inte i närheten. Alltså satte jag mig med en våg och agerade själv tappmaskin under ett antal timmar.

Tid tog det, men jag är själv förvånad att jag bara klantade till det ett fåtal gånger. Fullt ös upp till 480 gram, sedan en svag stråle upp till 490 för att sedan strypa och låta de sista grammen droppa ner. Glasbyte vid 501 gram för att inte riskera att hamna för lågt, sedan upprepas processen. Igen, igen, igen och igen.

Men nu är det klart. Återstår bara att sälja drygt 300 burkar honung. Det blir en helt ny erfarenhet. Hoppas jag, har ingen aning om hur man gör.