Cashen, dom tas

Nej, detta är ingen hyllning till 90-tals-hiphop, det är ännu värre. I Israel är kontanttransaktioner över 18700 kr olagliga. Så långt tror jag inget land i Europa gått, men det finns tveklöst både politiker och opinionsbildare som gärna skulle göra det.

Jag uppskattar möjligheten att kunna använda kontanter. Det handlar inte om att jag vill handla svart eller understödja ljusskygg verksamhet. Jag vill bara kunna göra vad jag vill med mina egna pengar utan att vartenda steg i mitt liv går att följa likt en dystopi i 1984-anda. Jag vill inte att staten ska veta allt jag gör, inte heller få reklam från företag som drar slutsatser om mig utifrån mina vanor.

Men om vi vänder på det, varför vill man förbjuda eller kraftigt begränsa användandet av pengar? Om Björn Ulvaeus vill slippa riskera att bli rånad kan väl han och hans familj bara sluta att använda cash? Så hatisk mot kontanter som han varit i alla år utgår jag ifrån att han redan gör det. Jag respekterar det och har inga synpunkter. Så varför propagerar han för att hindra mig att agera annorlunda?

Jag tänker att den som vill tvinga andra att agera som man själv har en rätt svag produkt att sälja in. Det gäller inte bara pengar. Den som tycker sig ha ett sunt och bra liv borde ju bara kunna leva det och se lärjunge efter lärjunge ansluta. Och om de inte gör det? Ja, då var det väl inget bra liv – för dem.

Fem decennier, tom plånbok

Det snackas mycket om brist på ström, men den ständiga strömmen av gnälliga pensionärer som inte får ihop ekonomin sinar visst aldrig. Det finns pensionärer som har det dåligt ställt. Många är det till och med synd om, men Kjell Gustavsson i Halmstad är knappast en av dem.

Kjell är 67 år och har, om man får tro artikeln, jobbat sedan han var 17. Sedan dess har börsen stigit c:a 20 gånger pengarna. Hade Kjell sparat ett par hundralappar i månaden där under dessa femtio år hade han troligen varit miljonär. Hade han köpt en bostad hade han haft ännu mer, men Kjell äger ingen bostad. Han bor i en hyresrätt tillsammans med sin fru som gissningsvis också jobbat.

Om man varit frisk och i arbete, som Kjell, begriper jag verkligen inte hur man kan gå genom ett helt arbetsliv utan att ha någon som helst beredskap för några procents inflation. Tvärtom, Kjell tvingas jobba allt mer och ändå ”maler” tankarna när han ska sova. En ledtråd till vad som hänt får vi i slutet av videon då Kjell konstaterar:

”Nu måste man planera inköpen.”

Okej, har han under alla tidigare år alltså bara köpt vad som fallit honom in, lastat kundvagnen full med mat och shoppat loss överallt hej vilt? Det förklarar en del. Hade han istället redan tidigare planerat sina inköp (han levererar repliken på ett sätt så att jag undrar om han inte föraktar sig själv lite – fy sjutton att behöva bli en tänkande individ) skulle han inte behöva sitta fast i ekorrhjulet som nybliven pensionär utan möjlighet att sluta jobba. Synd att det skulle ta 50 år för den polletten att trilla ner. Om den nu har gjort det.

Vad ska internet vara bra för?

I början av 90-talet åkte jag hem till en kompis som hade internet. Ni som var med på den tiden vet att dåtidens internet såg ut mer som text-tv, men det var stort att hitta information om allt möjligt. Det var tider det!

Det tog till år 2000 innan jag skaffade en egen hemsida, och då hade det slagit över och, i mitt tycke, blivit alldeles för mycket grafik, blinkande lampor och skit. Jag använde internet för information och kommunikation, och det gör jag fortfarande. Det viktiga för mig är att så snabbt som möjligt hitta relevant information och då underlättar det om sidan inte ser ut som ett jävla flipperspel.

På ett sätt är jag född i helt rätt tid. Jag var runt tjugo när jag kopplade upp mig och är glad att internet inte fanns när jag var liten. Det faktum att ”allt” inte var tillgängligt gav mig ett tålamod ingen app i världen skulle kunna ge mig.

I vuxen ålder har jag jobbat med datorer i stort sett dagligen, och många fritidsintressen har också varit kopplade till nätet på olika sätt, allt från ekonomi som börsen och nätpoker till att söka kunskap om sånt som intresserar mig. Just nu är det mycket biodling och självstudier i det norska språket.

För de flesta (t ex alla som läser detta) är internet en naturlig del av livet, men så har det inte alltid varit. Journalisten Herbert Söderström vara bara fyra år äldre än jag är nu när han gjorde följande profetia, som med facit i hand inte blev helt lyckad.

Samtidigt vill jag ge honom lite rätt. 1984 var det tveklöst bättre att gå till telefonkatalogen än hemdatorn för att hitta ett telefonnummer. Teknik bör bara användas när den fyller ett syfte, gärna en förenkling. Annars blir utveckling bara inveckling:

Gratismat är godast

Två av varandra oberoende grannar dök upp med rotfrukter. Den ena, bonden, med potatis, morötter, rödbetor och ytterligare några för mig okända rotfrukter. Den andra grannen odlar inte själv, men hade fått så mycket morötter av någon att han började dela med sig.

Nu hade jag köpt såväl potatis som morötter strax innan, och eftersom jag som bekant hatar att slänga mat står det mycket rotfrukter på menyn. Denna gång i form av en gryta med linser. För att få den lite roligare, eller i alla fall godare, lägger jag till selleri och lök, samt broccoli för färgens skull.

Sedan är det bara att dra igång. En påse röda linser (800 gram) sköljs några gånger, tills vattnet slutar att löddra sig.

Jag sätter kastrullen med linser och vatten på spisen medan jag hackar grönsakerna i ätvänliga bitar.

Kanske borde man börja med dem som kräver längst koktid, men jag gör det lätt för mig. Ungefär när linserna börjar koka öser jag ner alla grönsakerna, en burk krossade tomater och två buljongtärningar.

Sedan börjar kampen att hitta rätt kryddning. Förutom salt och peppar väljer jag oregano, körvel och timjan. Och en gnutta senap. Efter c:a 30 minuter är jag nöjd med både konsistens och kryddning. Det räcker till ett antal måltider och funkar att frysa in.

Det stämde igen, gratis är godast! Fast nu var ju inte detta riktigt gratis. Linserna kostade 30 kr och övriga ingredienser säkert en femma. Men så blev det väl tio portioner, så med god marginal under 5 kr/portion. Ändå helt okej.

Pacta sunt servanda

Så där ja! Kan jag inte skrämma bort läsare på andra sätt brukar latinska citat vara ett säkert kort. De är ett sömnpiller för mig med, men detta gillar jag innebörden av – avtal ska hållas. Har man sagt en sak får man också hålla sig till det, även när det svider.

Det handlar såklart om att elbolag börjar bli sura över de fasta elavtal de ingått när elpriserna var betydligt lägre. Glädjande nog verkar Konsumentverket rätt säkra på att det inte finns någon grund för elbolagen att hoppa av.

Och varför skulle det? Elpriser går upp och ner. De konsumenter som vill vara säkra på att inte plötsligt behöva betala mycket mer kan binda sina priser och får normalt betala ganska mycket för den säkerheten. Men inte den här gången, så grattis till dem! Om situationen hade varit den omvända, att priserna sjunkit kraftigt, hade elkonsumenter med bundna priser givetvis inte haft några möjligheter att hoppa av ofördelaktiga avtal. Sagt är sagt, det gäller åt bägge håll. För annars vore det inte ett bundet avtal, då vore det rent självplågeri för folk som vill stötta sitt elbolag.

”Bundet avtal, säger du?”

För samtidigt tjänar bolagen antagligen bra pengar på oss med rörliga avtal, som bara har att välja mellan att fortsätta att betala och att binda sitt avtal till ett betydligt högre pris, om det ens finns som alternativ där man bor.

Varför blir det då så här? Gissningsvis för att elbolagen är genompolitiserade och drivs av väldigt många nuvarande eller före detta politiker, hela vägen från kommunala elbolag ända upp till Vattenfall. Dessa människor vet inte vad en fri marknad är. De tycks inte kunna tänka tanken att stå för sina beslut eller att själva ta sig ur en knepig situation. Nu hoppas jag att det ska bli ändring på det. Avtal skall hållas!

Oekonomiskt skryt

Hur kommer det sig att jag (och troligen du) kan rabbla upp säkert tio kändisar med omtalat dålig koll på sin privatekonomi, men nästan ingen kändis som är duktig med pengar? Var och varannan dag ser vi Alex Schulman eller Pernilla Wahlgren berätta om sina sämsta affärer, eller en berättelse om hur Thorsten Flinck återigen blivit utslängd från ett hotell efter att han inte kunnat betala notan.

Jag är inte oskyldig, jag har bloggat om samtliga, men jag tycker att det är synd att vi inte får höra om fler som gått åt andra hållet. När Charlie Söderberg och Mathias Andersson startade sin ekonomipodd gästades den av kändisar, som oftast var klienter i Anderssons managementstall. Där fanns Gry Forsell, Rickard Olsson och Patrik Arve. Alla med det gemensamt att de har dålig koll på pengar, och skryter om det.

Jag kan bara komma ihåg två motvikter. Det var Joacim Cans från Hammerfall och skådespelaren Claudia Galli Concha. Cans berättade att bandet började boka sina egna turnéer när de upptäckte att det blev bättre ekonomi än att lämna över det till managers och artistbokare. Claudia Galli berättade att hon sålt på loppis, importerat och sålt eget te och kläder hon fått när hon skådespelat.

Det måste ju finnas många fler och jag tror inte att det blir tråkigt att höra på den typen av historier. Jag tror istället att dessa håller tyst för att inte framstå som tråkiga, giriga eller för präktiga. Det är som att det vore fult att ta hand om sin ekonomi. Att däremot berätta att man bränt hundratusen på en galen festkväll, det vittnar om att man är en skön person, om än lite galen.

Nej, det vittnar om att man är idiot!

3930 kr för mat

Jag hade inte räknat med att mina utgifter skulle ses som mer normala i Norge än de gjorde i Sverige, och jag fick antagligen rätt. På samma sätt hade jag svårt att förstå mig på ”vanligt folk” i Sverige, och inte blev det lättare av att flytta. Jag hittade denna lista som jag tror är Norges svar på existensminimum, per månad:

I min värld är det mycket som är galet här. Räknar man in alla kostnader för telefoni och internet i ”Lek og mediebruk” förstår jag siffran 1550 kr även om jag inte kommer upp till den. Annat är det med möbler, 490 kr, och kläder, 880 kr – wow! Svenska Lyxfällan räknade alltid med en femhundring för kläder, och jag reagerade varje gång. Har man ett modeintresse kan man väl lägga 500 kr i månaden eller ännu mer, men Lyxfällan-deltagarna hade lite andra problem än huruvida de hade rätt t-shirt när de gick på Konsum.

Men jag tänkte fokusera på matkostnaden, 3930 kr för en vuxen man. Och den siffran anses nu låg eftersom den inte anpassats till de senaste månadernas prishöjningar. En podd jag hörde sa att många nog behöver lägga ytterligare en tusenlapp nu.

”På vei til butikken!”

Och här hade det såklart varit lägligt att berätta min siffra, men jag har inte hunnit göra en ordentlig kalkyl av den. Jag är övertygad om att den fortfarande ligger under tusenlappen. Den senaste uträkningen i Sverige på 663 kr är gammal, men i den inkluderade jag också allt annat man köper i matbutik, vilket väl i bilden ovan anges i ”Andre dagligvarer” och ”Husholdsartikler”, alltså ytterligare 820 kr.

Jag kan inte begripa hur människor kan göra av med så mycket pengar! Ett litet delsvar får jag när jag läser att varje norrman i genomsnitt kastar 42 kilo mat om året, och det ser inte mycket bättre ut i Sverige. Jag vet inte om jag har ett helt unikt koncept, men om något börjar bli gammalt i min kyl äter jag upp det. I nödfall kan jag kasta ner det i frysen, men att låta mat gå till spillo bara för att jag har lust att äta något annat finns inte på kartan. I min kompost ligger det mestadels använda kaffefilter och gamla lökskal.

Det jag undrar nu är vad som händer om (när) folk får sämre ekonomi. Kommer de börja handla lite smart och rationellt eller fortsätter de att köpa överprisat skit och slänga hälften? Uttrycket att rätta mun efter matsäcken finns även här – lage munnen etter matsekken. Men om det är mer än ett ordspråk vet jag inte.