Periodiserad matlagning

Jag fick ett mejltips från Mattias om Janne som lagar 500 matlådor på två veckor för att sedan slippa laga mat fram till sommaren.

Till skillnad från Janne gillar jag att laga mat och skulle inte vilja ha 500 matlådor (bor människan i ett frysrum eller vart tusan förvarar man så mycket mat?!), men jag tycker om idén. Han gillar rotfrukter och köper in dem när de är som bäst och billigast, alltså nu, och så gör han denna tråksyssla i ett par veckor, så att han slipper sedan.

Det är inte alltid kul att laga mat.

Jag hade ett sommarjobb som fick mig att göra en variant på detta. Jag jobbade riktigt långa dagar, måndag-fredag och ibland på helgen. Jag gick hemifrån tidigt på morgonen och när jag kom hem hade jag inte tid att ställa mig och laga mat. Många hade säkert valt att äta utelunch och köpa färdigmat till kvällen, jag tjänade bra under mina sextiotimmarsveckor. Samtidigt gjorde jag ju inte det för att slösa bort pengarna.

Alltså lagade jag minst trippla portioner av lunch och middag på helgen. På det viset fick jag fem matlådor till jobbet och middagsmat för hemmabruk måndag-torsdag. Det tar obetydligt längre tid att göra en större sats av en sås eller gryta, och att koka pasta, ris eller potatis tar exakt lika lång tid oavsett mängd. Kanske la jag en extra timme på matlagning under helgen, men resultatet blev att jag under veckodagarna bara kunde skyffla in lådor i mikron.

Paj är perfekt matlådemat.

Den som varken vill laga 500 lådor i stöten eller anamma min ”helgmetod” kan såklart köpa helfabrikat, uteluncher och skräpmat, men skyll inte på tidsbrist.

Idiotbeteende är bankens fel

Nu har HD bestämt att grovt oaktsamma bankkunder ska få sina pengar tillbaka när de exempelvis lämnat ut lösenord och bankdosekoder till vilt främmande människor i telefon.

SVT berättar bl a om Inger som glatt lämnade ut sina uppgifter när ”en vänlig man som påstod sig vara från Klarna sa att Inger hade en obetald räkning på 11 000 kronor”. Till att börja med, hur shopaholisk är man om man inte vet huruvida man har handlat för elvatusen? Inger var uppenbart inte en representant för de så kallade fattigpensionärerna.

Och vad händer när bankerna blir ansvariga för alla kunders grova oaktsamhet? Jag antar att det blir slut med bankdosor och kortbetalning på nätet även för oss med en rimlig syn på vår omvärld. Istället kommer vi behöva använda ansiktsigenkänning, fingeravtryck eller andra krångliga lösningar.

”Ursäkta, är det någon här som har sett min pinkod?”

En lösning skulle kunna vara att ansvaret flyttas från både banker och bankkunder till de verkliga brottslingarna, men det bygger på att polisen börjar jobba. Med tanke på att det finns otaliga exempel på när poliser beslagtagit dataskärmar och andra enheter utan informationslagring verkar det nästan vara ett krav för att komma in på Polishögskolan att man ska vara teknisk analfabet.

Även i de fall de bedragna själva gräver fram gärningsmän lägger polisen ner utredningen eftersom den annars skulle riskera att krocka både med deras fikarast och med innebandymatchen mot det andra vaktdistriktet. Så det är nog inte heller mycket att hoppas på.

Andra lösningar, någon?

Hur lång tid tar det då?

När jag föreslår folk att plocka bär, laga mat, snickra och skruva själva är en vanlig invändning att det tar tid. ”Vi vill hinna leva!”

Vad ska ni då med den tiden till? Det är väl detta som är livet, att ta hand om sig själv, de sina och sin plats på jorden? Jag tänker ofta på George Carlin-citatet: ”We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like.” För mig är det motsatsen till meningsfull användning av sin tid. Att visa människor man ogillar att man har ett bra liv kan vara en drivkraft, men när jag kommer på mig själv med att lägga mer energi på själva visandet än på att de facto ha ett bra liv försöker jag byta riktning.

Men nu kom jag bort från ämnet. Vad är det där livet många snackar om ifall det inte är att ta hand om sig själv, nära och kära? Jag tycker att det skulle vara ganska tråkigt att räkna på min ”arbetstid” när jag lagar mat eller putsar fönster och sedan försöka optimera livet genom att bara göra sånt som lönar sig i kronor och ören här och nu.

Aktiviteter har dessutom andra värden. Att plocka bär eller att promenera istället för att ta bilen är nyttigt för kroppen, att ha byggt sin egen bokhylla ger en tillfredsställelse man inte får genom att köpa den på Ikea, även om det är för pengarna man tjänat själv. Till och med riktigt tråkiga eller otrevliga jobb som att rensa avlopp eller skura golv ger en viss glädje när det är klart.

Undantaget skulle kunna vara att jämföra abonnemang eller läsa finstilta försäkringsvillkor, det gillar nästan ingen. Men de gånger den typen av verksamhet ger väldigt bra timlön må det väl vara hänt.

Dags att tälta?

Lite inspirerad av Energimyndigheten som nyligen uppmanade människor att bygga energibesparande kojor i vardagsrummet har jag snöat in lite på campingvideos. Jag har inte bott i tält på flera decennier, men rent hypotetiskt gillar jag idén och blir ännu mer sugen efter att titta på ”campingproffs”.

Först ut, Paul Messner, en brittisk campingentusiast som recenserar tält, stormkök, sovsäckar och allt man behöver för att campa. Det jag framförallt uppskattar är att han ofta testar billiga grejer. Det är lätt för folk som lever campingliv (och dessutom sponsras av tillverkare) att utgå ifrån att alla är som dem och glatt lägger många tusenlappar på tält och annat, men inte Paul.

Näste man, Erik Normark, som ger sig ut i norrländsk natur med kajak, vandringskängor och tält. De flesta av hans videos är knappt tio minuter och i snitt säger han inte ens ett ord i minuten. Ändå har han 177000 prenumeranter som sitter och tittar på en gubbe som tänder en brasa för att laga mat och koka kaffe över öppen eld.

Självklart kan vi inte prata camping utan att nämna Norge, landet som byggt en kultur på att ”gå på tur” och mycket av detta beror på Lars Monsen. Han har gått från norr till söder genom Norge (300 mil), korsat Kanada (825 mil) och en massa annat. Ibland till fots, ibland med kanot eller hundspann. I sina tv-serier går han på tur med kända eller okända norrmän och vanligtvis bor även han i tält under sina expeditioner.

Jag är nog för bekväm för att bli en campare av rang. Dessutom är jag tveksam till om jag skulle fixa att släppa jobb och projekt för att bo i naturen och laga mat över öppen eld längre tid än några timmar, och då känns ju tält som överkurs. Men kanske borde jag ta en vecka då jag skiter i allt annat än att fiska, hänga med rävar och koka vedeldat kaffe. Antagligen borde jag.

Ett offer för ”strömnazister”

Här följer en historia om ett mindre lyckat system i Norge. ”Eltilsynet” (antar att det är Norges motsvarighet till Elsäkerhetsverket) kan granska elen i privathushåll. Vanligtvis sker det vart tionde år, men som jag förstått det kan myndigheten när som helst dra ner intervallerna utan motivering.

I mitt hus är mycket av elen ganska nydragen så jag var inte särskilt orolig, men trots det lyckades inspektören (som beskrev sig själv som ”Strøm-Nazi”) hitta sjutton punkter som krävde åtgärd. Tre månader hade jag på mig, men eftersom de sammanföll med sommaren, den period då det är lögn i helvete att få en enda käft att jobba, såg jag det som stressigt.

Jag började med firman som dragit elen. Några av punkterna kändes som rena reklamationsärenden, så där hoppades jag på kraftig rabatt, allra minst. Men särskilt arbetsvilliga var de inte. Jag mejlade och fick svar att de skulle återkomma i slutet av juli och när de inte gjorde det skrev jag att vill ni vara med och bjuda på det här jobbet är det nu, annars måste jag gå vidare med andra företag. Jag tyckte inte att det skadade att indirekt påpeka att de inte är själva på marknaden. Det tycktes ta skruv för ett par dagar senare kom chefen och tittade.

Ytterligare några dagar senare kom en offert på 20000 kr. Den var inte uppdelad på jobb och material, men när jag kollade vad delarna borde kosta kom jag fram till att elektrikern tyckte att 1600 kr var en rimlig timlön för de elva timmar han bedömde krävdes. Jag såg det inte som lika rimligt och ringde den närmaste konkurrenten, som var intresserad ända tills han fick klart för sig att jag fått en offert av grannfirman. De framtida elarbetena i det nya garaget jag flaggat för i min förfrågan ville han däremot gärna göra. Glöm det, tänkte jag. Vill du inte jobba nu får du inte jobba sedan.

Så jag mejlade ytterligare några firmor, nu i andra byar för jag tänkte att de kanske inte är med i oligopolet. Nej då, jag fick napp på en som hade rimligare priser och kunde börja ganska snabbt, så de fick jobbet och gjorde det för 9938 kr (och fick på köpet ett erbjudande om att dra el i garaget).  Tjugotusenkronorsmannen fick göra de kostnadsfria reklamationerna han lovat medan han fortfarande hoppades på att även få göra resten.

Nu är ju jag en prutande, jobbig jävel. Annars hade jag varit drygt tiotusen kronor fattigare nu. Den första elektrikern erkände utan omsvep att han umgicks privat med eltillsynsmannen, som alltså indirekt gav honom jobb. Inte minst med tanke på att det verkade vara en tyst (eller skriven, vad vet jag?) överenskommelse mellan de lokala elektrikerna att inte ta jobb från varandra genom att pressa priser.

Dubbelkolla alltid ett bra pris

Det finns företag som inte är seriösa, som saknar moral och inte drar sig för att lura folk. Antagligen tänker ni nu ”Ja...?” och förstår inte att jag precis kommit med ovärderlig och tidigare okänd kunskap. För det har jag ju inte. Oseriösa försäljare har funnits så länge det funnits pengar och kanske ännu tidigare.

Ändå läser vi ständigt historier om folk som låtit sig luras utan att vidta några som helst försiktighetsåtgärder. Som Rashid som köpte en stavmixer, inte läste det finstilta och sedan inte upptäckte att pengar drogs från kontot varenda månad i åtta månader!

Till Rashids försvar ska sägas att han inte verkar se sig som ett offer. Han tar den ekonomiska smällen och inser att han troligtvis inte kommer att få tillbaka pengarna. Han säger sig mest vilja varna andra. Däremot finns naturligtvis inget försvar för att han inte upptäckt att det dragits pengar från hans kontot förrän efter över ett halvår och ett halvdussin ”abonnemangsavgifter”.

Jag näthandlar ibland av för mig okända företag, men jag har aldrig någonsin gjort det utan att först webbsöka företagsnamnet ihop med ord som bluff, fraud och scam. Hade Rashid gjort det med Plusshop hade han fått upp mängder med varningar och sett flera kundrecensionssajter redovisa riktigt dåliga resultat. Långt innan Rashid köpte sin stavmixer med tillhörande abonnemang fanns hundratals beskrivningar av företagets ”affärsmodell”.

Måste verkligen alla blåsta människor bli blåsta personligen av varenda skojare på nätet? Informationen finns ju där! Vad mer ska behövas?!

Fler gamla är bättre än en ny

Jag fick ett ämnesförslag från den flitige kommentatorn Anders Persson som jag här ovan misslyckat försökt att formulera utan att få det att låta som ett gammalt barnprogram.

Anders berättade att han har en snart 40 år gammal motorsåg vars enda fel är att den är svår att hitta reservdelar till. Därför har han köpt fler ifall den första går sönder. För det är ju så med gamla grejer, att många inte ser värdet (och då har de ju inget värde). Så då kan man få eller köpa dubbletter nästan gratis så länge de finns.

Jag har ett eget exempel. Min mor var ännu mindre imponerad av teknik än jag (ja, det går). När hon lärt sig att använda en Nokia 3310 ville hon inte byta telefon. Även om detta är en slitstark modell tar de slut, så jag såg till att det fanns fler. I första hand var det batterierna som gav upp och då var det lätt att ta ett nytt från lådan. Om skalet sprack byttes det, och om själva telefonen gick sönder flyttade jag istället över batteri och SIM-kort till en ny mobil. När mamma inte behövde fler parades de bästa delarna ihop och sålde med laddare på Tradera, totalt uppemot ett tiotal.

Dagens mobillager är som synes kraftigt reducerat.

Jag hade en gång en pulsklocka som var poppis bland motionärer. Stor display och inte så många onödiga funktioner de flesta av oss ändå inte använder. Att tillverkaren slutade sälja dem höll uppe andrahandsvärdet och flera år efter att jag köpt den ny i butik hade jag kunnat få en tusenlapp för den. Tio år senare köpte jag en likadan, nu för en hundring.

Apropå träningsutrustning har jag några gånger hittat löparskor jag verkligen förälskat mig i och då försökt köpa fler. Eftersom jag ofta köper förra årets modell (det är en seglivad myt att löparskor torkar ihop på lagerhyllan, det är bara priset som minskar) och har en udda storlek är det då oftast för sent att få tag i fler, men någon gång ska jag lyckas.