”180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Jag skrev en hattext om Paypal när jag försökte nyttja deras tjänster, och gav dem även feedback direkt. Lite grann i affekt, kan jag avslöja.

Jag lyckades komma ur deras klor, så därför berördes jag inte personligen av deras senaste tilltag, att bötfälla kunder, eller rättare sagt beslagta pengar från deras konton, om de på något vis framför eller marknadsför ”desinformation”. Det kunde handla om intolerans, diskriminering, rasism eller våld. Det är ju i sig inga trevliga grejer, men i den mån sådant ska vara straffbart (ibland låter det i debatten som att en del tror att hat är olagligt) ska bedömningen såklart göras av rättssystem, inte av multinationella IT-jättar.

Kanske kom Paypal själva på det orimliga. Troligare är att deras jurister upplyste dem om det, men plötsligt tvärvände de och påstod att ändringen av kundvillkoren sänts ut felaktigt. Okej, var det alltså ett skämt, eller var förslaget bara inte tillräckligt genomarbetat? Det är enkelt (eller åtminstone enklast) att tänka att detta ändå bara skulle drabba våldsbejakande extremister. Men återigen, vem ska göra den bedömningen?

Det ska Sacha Baron Cohen göra.

Jag kommer ibland att tänka på Martin Niemöllers gamla dikt om att han inte gjorde något när judar, socialister och andra hämtades, för det var inte hans strid. När de sedan kom för att hämta honom fanns ingen kvar som kunde hjälpa honom. Du kanske inte skrivit eller delat något som IT-jättarna idag tycker är ”desinformation”, men kanske tycker de det imorgon.

Så även om det tillsynes inte är vår strid tänker jag att det kanske ändå är det. Och så funderar jag på en grej till. Paypal hävdar att det nya kundavtalet som skickades ut var felaktigt. Det var alltså desinformation. Betyder det nu att de skulle vilja bötfälla sig själva?

Den enes bröd blir den andres bröd

Jag tycker att Morgonposten ofta har intressanta artikelserier med egna vinklar. I en serie om skenande matpriser har de uppmärksammat att matbranschens ”svinnsmart”-upplägg som går ut på att det ska kastas mindre mat i butiksledet också leder till mindre mat till välgörenhet.

Den mat som tidigare skänktes till soppkök säljs nu till snåla konsumenter som (i likhet med undertecknad) kanske tänker att de gör något bra för miljön och samhället när de köper mindre åtråvärda matvaror till rabatterat pris, och så slutar det med att socialfallen som tidigare fick ett mål mat hos Frälsningsarmén nu blir utan.

Inte blir det bättre av att det i lågkonjunktur skänks mindre pengar till hjälporganisationer. Lite förvånande går inte ens secondhand-handeln bra i tuffa tider. Den kan ju annars också bringa glädje i samhällets bottenskikt.

Så vad gör vi åt saken – slutar snåla, börjar slösa och ratar butikernas extraprislådor? Nej, det skulle vara lite som att kasta fina möbler och köpa nytt bara för att inte beröva uteliggare fina containerfynd. Det känns helt galet.

Skänka mer till välgörenhet kanske, under förutsättning att man hittat något trovärdigt att skänka till (för det finns mycket bluff och båg där ute, höga chefslöner och rent lurendrejeri)? Det får var och en göra som den vill. Jag tyckte mest att det var intressant att ett fenomen jag såg som odelat positivt har en tydlig baksida.

Lamottet är rågat?

Joakim Lamotte la ut ett inlägg påTwitter, utstuderat provocerande för att få reklam och på ett ganska ocharmigt sätt.

Jag är rätt säker på att han har fel i sak eftersom ETC:s Johan Ehrenberg skrivit tretton böcker under fyra decennier och en del av dem har uppmärksammats ganska bra. Men det går ju inte att kolla eftersom Lamotte inte anger någon källa till sitt påstående eller berättar hur många förhandsbokningar han fick under helgen. Han förstår spelet, troligen gör ett faktafel (och det felaktiga ordvalet ”mer exemplar” istället för ”fler exemplar”) bara att han får mer respons.

Och som det lyckades! En av dem han vevade igång var ETC-medarbetaren och fullblodsrasisten Bilan Osman. Jag är inte säker på om hon på allvar inte förstår att tidningen hon jobbar på är bidragsfinansierad eller verkligen inte begriper skillnaden på frivilliga bidrag och tvångsindrivna skattemedel, men jag skulle vilja påstå att inte heller hon kom närmare en status som folkkär mysjournalist med följande svar.

Jag har visserligen aldrig uppfattat henne som överdrivet vässad i pannloben, men jobbar man på en tidning som uppenbart gör allt för att maximera sina bidrag och inte heller drar sig för att fuska borde man känna till det.

Till skillnad från Lamotte hyser jag inget personligt agg mot ETC. Innan de konsekvent började låsa alla sina artiklar tyckte jag tvärtom att det var en av de mer läsvärda publikationerna på vänsterkanten. Men affärsidén, att sprida ut sina texter över ett antal tidningar med påstått lokal profil i syfte att få så mycket presstöd som möjligt, är såklart helt förkastlig.

Med det sagt gråter jag inte blod över att inte längre kunna läsa ETC och jag har inte heller förhandsbokat Lamottes bok även om jag tror att han skulle kunna vara mindre enerverande utan dialekt.

Otippad vinnare

SVT (och även jag) har tidigare skrivit om Linda-Marie som bor i ett hus utan el och rinnande vatten utanför Älvsbyn och som nu ser sig som vinnare i dessa kristider när elräkningarna blir skyhöga och tillgången på ström kanske begränsas redan i vinter.

För egen del tror jag fortfarande inte på att bo i ett hus utan el och vatten, men jag gillar tänkesättet och håller med om mycket av det hon säger. Lyx ses ofta som odelat positivt, men förutom kostnaderna gör det också tillvaron sårbar. Några av de lyxartiklar jag valt bort i mitt nuvarande liv är en ny bil, dyr programvara (jag kör Open Office istället för Office, Gimp istället för Photoshop...), det mesta av hemelektronik, däribland tv, medieabonnemang som Netflix, Spotify, HBO osv. Allt detta gör mig mer oberoende för kostnadsökningar och försämringar.

Draget till sin spets är vi större vinnare ju mer lyx vi klarar oss utan, men det går naturligtvis inte att dra hur långt som helst. Bor vi i grottor och klär oss i djurhudar är vi förvisso inflationsskyddade, men det är tveksamt om det vore ett värdigt liv.

Dock tycker jag att den här aspekten är värd att ta in när det kommer till konsumtion. Sånt vi köper och bygger upp våra liv kring blir också ett tungt ok att bära när det inte funkar. Förutom att de ofta kräver en massa tid och energi från vår sida. Om ekvationen dessutom kräver att vi skuldsätter oss har vi skaffat oss ännu mer problem. ”Jag behöver inte oroa mig för någonting”, säger Linda-Marie i artikeln. Det vore lyx för mig.

100 års jobb

Jag köper bildelar och lite annat smått och gott av en kille som har flera hundra kvadratmeter lager, från golv till tak.

När det gäller Volvo tror jag att hans sortiment är större än Bilias, på däck och fälgar likaså. Men det slutar inte med bilar, vad jag än behöver brukar det vara idé att kolla med honom. Jag har bl a köpt en bandsåg och isolering. Trots miljoner (?) av lagerartiklar tycks han ha förvånansvärt bra koll på vad han har och var han har det.

I garagen och ute på gården står det bilar, husvagnar, släpkärror, traktor, gräsklippare och andra motormaskiner, en del snudd på hela och andra bortom räddning. Jag gissar att han tänkt sätta ihop mycket av detta och ibland gör han kanske det också, men vid sidan av skrothandlandet jobbar han heltid. Hur energisk han än kommer att vara misstänker jag att han kommer att efterlämna sig hundra fordon och tre hundra containrar med skrot. Inte värdelöst för den som vet vad det är och har vett att ta hand om det, men så ser ju inte världen ut.

Sisyfos, en kille med ett slitigt jobb.

Häromveckan var jag hem till en plåtslagare för att beställa ett par trösklar och en plåt under en kamin. Han berättade att verksamheten numera sköttes av sonen, men i hans frånvaro tog han upp beställningen. Så snackade vi en stund om ditten, datten och gamla bilar. Innan jag kom därifrån hade jag tittat på sex eller sju bilprojekt från 50-talet och framåt. Någon skulle kunna rulla snart, men några av dem saknade rätt väsentliga delar som motorrum och innergolv.

Ägaren var 79 år och även om han såg ut som hälsan själv kan man förmoda att han inte har tid att lägga tusen timmar per bil om han dessutom vill hinna köra dem. Jag har själv inget emot projekt. Det kan till och med vara kul att ha ett lite större jobb framför sig som man inte helt vet hur man ska ro i land, men det måste vara på en nivå att man vet att det är görligt.

Det är tur att folk är olika. Jag skulle bli helt matt av att varje dag behöva titta på arbetsuppgifter jag har framför mig som motsvarar tre livstider, och då har jag inte ens nämnt de ekonomiska värden som på detta sätt bundits upp i saker. Mitt liv berikas av att kunna åka hem till någon som har tjugo kylare till Volvo 240, men allra mest gläds jag åt att det inte är jag som har dem.

Skatteverket, var god dröj

Har du som jag suttit i telefonkö hos Skatteverket kan det ha sin förklaring, nämligen att en av de anställda väntat på att du skulle tröttna.

Det visade sig alltså att majoriteten av dem han skulle hjälpa aldrig fick någon hjälp, de fick istället lyssna på tjugo minuter panflöjt med Dana Dragomir (eller jag vet inte, det kanske inte längre är lag på att telefonsvarares pausmusik ska utgöras av Dana Dragomir). Så vad gör karln idag? Han jobbar kvar!

Visserligen ansågs detta som arbetsvägran, men han har ”mått dåligt”, så därför räcker det med 25 procents löneavdrag under en månad. Personalansvarsnämnden anser dock att beteendet riskerar att ”allvarligt skada allmänhetens förtroende för myndigheten”. Själv gissar jag att om Skatteverket eventuellt skulle ha något förtroende kvar drabbas det hårdare av att personalansvarsnämnden på detta sätt pissar på verkets högst ofrivilliga kunder än att det gjorts ett misstag vid en anställning, det har hänt förr.

Får man inte sparken efter att man systematiskt gett fan i att göra sitt jobb får man det väl aldrig. En annan myndighet som inte precis jobbat på sitt förtroende är Arbetsförmedlingen. Där var det en kille som hade till uppgift att ringa arbetssökande, men han tyckte (antagligen helt korrekt) att det var lättare att ringa till sin egen mobil istället, så det gjorde han – 661 gånger! Även där blev det 25 procents löneavdrag i en månad. Lika bra det, vilken arbetsförmedlare skulle ha ringt honom om han fått sparken?

Stulen ved

Både i Sverige och Norge har jag sett att man lagt ut ved vid grillplatser. Som en kommunal service, men kanske också med en baktanke att slippa få en massa överåriga scouter att gå loss på intilliggande skog.

Farbror Calle och farbror Bosse.

Jag har aldrig använt sådan ved själv, men ändå blivit lite glad över att den finns där, för att det visat att systemet funkar. Fram till nu.

När elpriserna skenar och ved är en bristvara för den som i oktober kommer på att den nyinköpta braskaminen går på ved, kunde man väl ge sig på att någon skulle få idén att vittja allmänningar. Risken att bli upptäckt måste vara obefintlig och vad skulle hända då, en utskällning av en kommunal naturvårdare?

Jag blir nyfiken på den genomsnittlige vedtjuven. Jag har svårt att tro att det är ”the usual suspects”. Ungdomsgäng rör sig knappast i de områden där denna ved finns och unga människor generellt stjäl knappast ved, vad ska de med den till? Fattigpensionärer som hellre tar kommunal ved än fryser i sina hus? Barnfamiljer som passar på när de ändå grillar med ungarna? Nej, det verkar lite för organiserat för det. Jag vet verkligen inte.

Men trist är det för antagligen slutar det med att tjänsten försvinner. Precis som att man inte längre vågar lämna en hund eller barnvagn utanför butiken där man handlar, låser in sig hemma, låser sin brevlåda, låser sin bil till och med när man sitter i den för att inte bli rånad. Utveckling? Det kanske man kan kalla det. Oundvikligt? Nej, det vägrar jag tro. Samtidigt är jag inte typen som blundar för verkligheten för att jag inte gillar den. Jag borde kanske sätta hänglås på vedskjulet.