Jag har en kluven inställning till att
sälja på marknader. Å ena sidan verkar de som reser runt och
säljer sina produkter, oavsett om det är älgkött, krimskrams eller
kläder, ha en skön gemenskap och inställning till livet. Å andra
sidan är det verkligen inte jag.
Jag har sålt ”sopor” på Täby
Galopp, som måste vara en av Sveriges största bakluckeloppisar.
Annars har jag mest erfarenhet som köpare/allmänhet, jag har varit
på Kiviks marknad och diverse mindre vår- och höstmarknader där
jag bott.
I helgen var det så dags för min
debut som honungsförsäljare. Som nybliven biodlare har jag inga
upparbetade marknadsföringskanaler och inga gamla stamkunder, så då
gäller det att bryta ny mark. Detta var en inomhusmarknad. Reklamen
tycktes begränsad, men det var svårt för mig att veta om det
berodde på dålig PR-känsla eller att marknaden är så känd och
inarbetad att det räcker med suddiga bilder och knapphändig info på
en hemsida och i sociala medier. Jag försökte komma dit så fördomsfritt som
möjligt, beredd på det mesta, inte minst
för att se och lära för framtiden.
Jag tänkte mig in i vad som hade
lockat mig som kund. Jag säljer honung, ett par varianter och ett
par storlekar på glasen, men alltihop bara honung, inte den mest
visuella eller spektakulära produkten. Så vad gör man då för att
sticka ut i bruset? Jag tycker att bin är fascinerande djur. Små,
men komplexa och dessutom lite farliga.
Men jag kunde ju inte ta med dem, så
jag valde det näst bästa. Jag klippte ihop filmsekvenser med
stillbilder av arbetet med bina och honungen. Filmskärmen var i största laget, men förutom det var detta ett genidrag. Många marknadsbesökare
stod och tittade en stund, varpå jag erbjöd dem ett smakprov av
honungen, låt oss kalla det en honungsfälla.
I övrigt satsade jag på tydliga
skyltar med information och produkter. Trots filmen hade jag inte all
världens tid att ge besökarna relevant information. Man kan tänka
att de ställer frågor om de undrar över något, men troligare är
att de hastar vidare. Jag blev faktiskt förvånad över hur många
säljare som slarvat med detta och använde handskrivna, allt för
små prislistor.
Själv sjabblade jag med annat. T ex
hade jag inte tänkt på att sätta en duk över mitt marknadsbord
och med den täcka lager och stök under bordet. Och så märker jag
hur orutinerad jag är i mitt försäljarsnack. Till del kan jag
skylla på att norska inte är mitt modersmål, men detsamma gäller
ju nästan varenda torghandlare i Sverige och inte låter de sig
hindras av det. För mig tog det flera timmar innan jag kände mig
hyfsat bekväm i säljarrollen.
”Och priset till mest obekväma
säljare går till...”
Sedan var det annat som var bortom min
kontroll. Vädret t ex. På söndagen hade jag inte gått ut om jag
inte måste och att döma av det glesa besökarantalet var det fler
som tänkte likadant. Jag tror dessutom inte att det hade skadat med
fler utställare. Nu var det tjugotal och jag är glad att jag var
ensam honungsproducent, men det hade blivit mer drag med 40-50
utställare.
Nu har jag i alla fall testat. Nästa
gång (för en sådan blir det) ska jag vara ännu bättre. Jag
lyssnade dessutom med andra säljare om bra marknader för mina
produkter. Grannen sålde korv, så våra varuprover kompletterade
varandra bra smakmässigt, så jag hoppas att jag får nya chanser. Nu
kör vi!