Vegetariskt skräp

Som vegetarian får jag en och annan gliring. Hade jag haft anlag för att bry mig om vad andra tycker om vad jag äter skulle jag kanske se det som hot och hat (i alla fall hat, men tydligen hör dessa ord ihop numera), känna mig kränkt och gråta ut om personangrepp, men en åsikt jag inte känner mig ett dugg träffad av är att vegetarianer äter konstgjord skräpmat.

Det mest processade livsmedel jag äter är antagligen vetemjöl, och med undantag för glutenallergiker gör de flesta svenskar det. Eftersom jag undviker hel- och halvfabrikat är det nog få som får i sig så lite konserveringsmedel och färgämnen som jag.

Det här är lite tillspetsat, för den som köper en färdig köttfärsbiff i tron att den innehåller 100 procent kött skulle bli grymt besviken av att läsa innehållsförteckningen, men lite ligger det ändå i bilden. Därför köper jag inte ”fejkon” eller ens quorn.

Jag lagar nästan all mat helt från grunden. Vill jag ha någon form av vegobiff gör jag den själv, av ärtor, bönor, spenat, rödbetor, morötter eller andra rena råvaror. Inte sällan äter jag kokta eller stekta grönsaker/rotfrukter och inget annat. Det blir billigast, godast och nyttigast, så varför krångla till det?

Det här var min middag igår kväll. Vitkål, lök och ägg, stekt i en skvätt olja och kryddat med salt och peppar. Varför köpa en färdigrätt bestående av en massa koncentrat och extrakt när det finns riktiga råvaror?

Är vegetarianer och veganer mer benägna än köttätare att köpa konstgjort skräp? Det vet jag inte. Kanske de yngsta, men ärligt talat är det nog även många köttätare som äter skräp i tonåren och när de precis flyttat hemifrån. Men tråkigt är det för det är gott med riktig mat.

Garage, del 2

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev Garage, del 1. Jag har inte glömt bort projektet utan jobbat långsamt framåt. Jag vet inte om detta är en efterlängtad uppföljare, men här kommer den ändå.

Golvet var klart. Tak och väggar återstod. Dessa består i lador oftast av stockar. Charmigt och hållbart, men inte optimalt när man ska regla upp, isolera och gipsa. Så här såg tak och väggar ut från start.

För att få framförallt taket plant krävdes en himla massa mätande med måttband, klossar under reglarna och ett par hederliga gamla vattenpass. Fuktspärrar, 60 cm mellan reglarna och på med gipset medan glasullen regnar ner i ögonen.

Uppmärksamma läsare ser kanske att fönstret bytts ut. Det var inte för att det gamla saknade spröjs, vilket är en styggelse, utan för att det var för dåligt isolerat. Nya fönster (två, för det är ett fönster till höger också, utanför garaget, men på samma laduvägg) inhandlades nya, men privat av en kille som fått dem över när han byggt klart. De kostade 1300 kr och hade säkert kostat det dubbla i butik.

Och så ser ni att till vänster är det ingen vägg alls. Där har det varit helt öppet in till den stora delen av ladan, men nu vill jag kunna värma upp rummet och då vill jag ha en isolerad vägg där.

Ännu mer uppmärksamma läsare känner igen dörren längst till vänster från ett inlägg i somras. Den fick jag av en granne och tänkte direkt på garaget. På väggarna sätter jag OSB och först därefter gips för att kunna skruva upp vad som helst vart som helst, utan expanderskruvar och krångel.

Men sedan gips, som sig bör i ett garage, av brandskyddsskäl.

Då återstår el, en isolerad garageport, lite småfix som smygar och lister runt fönstret, och avslutningsvis spackel och färg. Men det sparar vi till ett framtida blogginlägg. Inte främst av utrymmesskäl utan för att det inte är klart än.

Ta inte i tång!

Jonathan Lind är en kille i Kungsbacka som kommit på att han kan gödsla sin trädgård med tång. Lyckligtvis bor han så nära stranden att han kan gå dit med skottkärra och hämta, så då slipper han köra bil för att köpa konstgödsel. Kommunen vill hålla sina stränder rena från tång, som ju ser rätt trist ut och dessutom luktar lite.

Ser ni problemet här? Inte jag heller, men det heter Naturvårdsverket. Där jobbar det nämligen en handläggare, Sanja Kurusovic, som jobbar med allemansrätt. Eller jobbar och jobbar... Uppenbarligen har hon alldeles för lite att göra. Enligt en dom från artonhundratalet (japp, jag hittar inte på detta även om det säkert låter så) är det inte givet att man får hämta tång. För den kan markägaren vilja ha själv.

”Rör inte min tång!”

Fast nu vill den ju inte det! Marken ägs av kommunen och det som är användbart gödsel för Jonathan är en sanitär olägenhet för dem.

Så då skulle man kunna rekommendera Jonathan att mejla kommunen, så är (det av Naturvårdsverket skapade) problemet löst. Men jag tycker inte att han ska göra det, av två skäl. Dels har kommunen rimligen annat att göra än att svara på om man får ta deras skräp som de varken vill ha eller skulle märka att de blivit av med. Kungsbacka kommun verkar ha flera mils strandremsa, hur mycket hinner Jonathan skopa upp med sin skottkärra?!

”Nu jävlar!”

Men det främsta skälet varför jag inte tycker att han ska kontakta kommunen är att risken finns att det där finns någon helt meningslös människa som i likhet med Naturvårdsverkets Sanja Kurusovic lever för att gnälla och bråka med människor som lever funktionellt och fredligt. Och har du väl frågat och fått nej blir det ett värre brott. Så Jonathan, fortsätt du att odla dina grönsaker och plocka den tång som du för övrigt redan är delägare till.

Det är en detalj som myndighetspersoner ofta glömmer, att vi är samhället och de ska jobba åt oss! 

Knalle-Sparo 2.0

Nu har det blivit väldigt mycket biodling här, för att vara off-season. Särskilt om man läst min gästblogg hos Miljonär innan 30 i helgen. Men det får ni stå ut med. Jag har inte hunnit skriva något smart, genomtänkt blogginlägg eftersom jag stått på en marknad och sålt honung hela helgen, så jag tänkte att jag skriver om det då.

Denna gång utomhus, vilket kändes som en chansning i mitten av november. Den förra marknaden regnade halvt om halvt inne. Den var ändå inomhus, men om vädret är för dåligt för att folk ska lämna hemmet lär de knappast besöka en utomhusmarknad. Den här gången hade jag dock tur med vädret.

Som synes har jag investerat i ett partytält, från Biltema för 649 kr. Nu har jag förstått att knalleproffs lägger några tusen och får tält som tål regn och blåst mycket bättre, men den här gången räckte mitt alldeles utmärkt.

Jag försökte rätta till misstagen från senast och kände mig bekvämare i säljarrollen. Osäker på om det var det som gav resultat eller om det bara var en mycket bättre marknad, men jag sålde mer än dubbelt så mycket honung den här gången.

Jag fortsätter att försöka ta till mig tips och råd från mer rutinerade säljare, så kanske finns potential för större vinster. Något jag tänkt en del på är om jag kan bredda mitt sortiment. Jag vill inte slå mig på annan livsmedelsförsäljning (Mattilsynet går hårdare på dem som säljer annat, honung ger varken matförgiftning eller andra åkommor), men dels funderar jag på att smaksätta honungen, dels kan jag sälja något annat. Antingen relaterat, som honungsskedar eller insektshotell, eller något helt annat, och då sätter ju nästan bara fantasin stopp.

Det gäller ”bara” att komma på något som är lite unikt och finns en marknad för. Det kan bli fågelholkar, konsthantverk eller parabolantenner, jag har ingen aning. Men först ska jag bli av med årets honung och det kan nog ta en god stund in på nästa år.

Vad kändisar tjänar

De vanligaste sökningarna på min blogg är offentliga personers inkomster. Typ ”Olof Palmes lön” och ”Vad tjänar Mikael Ymer?”. Min blogg är en ganska dålig källa för sånt. Det finns något undantag, men knappast många.

”Pensionsförsäkring sa du?”

Orsaken är enkel, jag är inte intresserad. För många år sedan lyssnade jag på några avsnitt av podden Värvet. Poddar var nytt och programledaren Kristoffer Triumf verkade ha standup-ambitioner och eftersom jag jobbade som komiker så jag kände många av hans gäster. Men jag tröttnade eftersom Triumf alltid la larvigt mycket tid på att fråga om gästens lön. Svaret var för övrigt i stort sett det samma i varje avsnitt. Gästen hade eget aktiebolag och valde själv att plocka ut en lön strax under brytpunkten för statlig inkomstskatt, vilket på den tiden väl var runt 35000 kr i månaden.

Men även om siffran hade speglat hur bra kändisens verksamhet gick ekonomiskt känns den ointressant för mig. Det säger ingenting om hur hårt han/hon jobbar och är ett dåligt mått på framgång generellt. Och vad tusan ska jag med vetskapen om vad Henrik Schyffert tjänar eller hur mycket pengar Pernilla Wahlgren har i sitt företag?!

Vore jag anställd hade jag varit intresserad av vad mina kollegor på samma företag hade haft i lön. Åtminstone de med liknande jobb för det skulle säga något om mina möjligheter vid nästa löneförhandling, annars struntar jag i det med. Ointresset beror inte på att jag är en nobel människa som saknar anlag för avundsjuka. Jag är säkert lite avis som alla andra, på en massa saker. Uppdrag de fått, människor de fått möjlighet att jobba med, uppmärksamhet eller utmärkelser. Men aldrig inkomster.

Hedga med luft istället

Jag har aldrig varit något fan av hedgefonder. Idén att ha en fond som kan investera i både upp- och nedgång låter vettig eftersom den då kan gå bra i alla börsklimat, men i praktiken tycker jag snarare att de funkar tvärtom – de går dåligt alldeles oavsett.

Eller rättare sagt, när börsen går upp, som den ju gjort massvis av år på raken innan 2022, går hedgefonderna sämre. Logiskt, en hedge i hausse är ju som att bromsa i nerförsbacke, det kanske känns lite tryggare, men man vinner inte loppet.

I år när börsen gått ner har nästan alla hedgefonder också gjort det. Visst, ett par har gått bra, men att pricka in dem är väl knappast lättare än att pricka in vinnaraktier, för sådana finns ju också i alla konjunkturer. Det gäller ”bara” att hitta dem.

Min strategi vid förväntad nedgång är att istället sänka risknivån. Man behöver inte sitta tungt investerad i de aktier som blåser som mest när det blåser som mest. Faktiskt behöver man överhuvudtaget inte ha varenda korvöre på börsen när det blåser orkan. Ja, inflationen kommer att äta upp kapitalet på ett bankkonto, men det är faktiskt mycket bättre än att ha pengarna i ett värdepapper som halveras.

Inte alltid ett fynd.

Köp guld om det känns bättre, eller till och med räntepapper. Hedgefonder verkar snudd på vara en helgardering för att förlora pengar. Försök övertyga mig i kommentarsfältet om du tycker att jag har fel, men det kommer att krävas tunga argument.

Blodsugande skräckvaruhus jagar dålig PR

Gissningsvis har en stor majoritet av läsarna sett filmen Jönssonligan dyker upp igen från 1986 som börjar med att ligan rånar ett Ikea-varuhus. Jönssonligan har ju en dansk förlaga, men detta var ett svensk originalmanus. Själva filmen handlar rätt lite om Ikea, men företaget återkommer ändå som en röd tråd ända fram till sista scenen.

När filmteamet hörde av sig till Ikea gissar jag att de jublade. Efter tre tidigare Jönssonligan-filmer visste man att detta skulle bli en storfilm med mångmiljonpublik. Det skulle inte förvåna mig om Ingvar Kamprad själv kopplades in, och det slutade med att man fick filma i varuhuset och på varuhuset.

Men det var snart 36 år sedan och det är inte bara Kamprad som dött, det har tydligen också företagets känsla för god publicitet gjort. Hur ska man annars tolka att Ikea nu jagar en ung dataspelsutvecklare som gör ett dataspel i skräckgenren som utspelar sig på ett Ikealiknande möbelvaruhus?

Ikea säger visserligen att de inte hotat med stämning utan bara vill skydda sitt varumärke, för ”det här är inte en fråga om David mot Goliat”, men det är precis vad det är! Jag begriper inte hur Ikea inte kan förstå att ett dataspel som utspelar sig på Ikea är god reklam och att jävlas med unga entreprenörer inte är det.

Till skillnad från Ikea.

Givetvis borde man ge Jacob Shaw tillgång till att fritt använda Ikeas logga så att spelet ger ännu tydligare associationer till Ikea. Och ge killen pengar! Det behöver inte vara något jättebelopp, han har ju redan Kickstarter-finansierat utvecklingen så att han kan göra det på heltid (det var tydligen inte nog för att Ikea skulle se skillnad på bra och dålig reklam), men det hade sett snyggt ut om Ikea kunnat ståta med att man stöttat projektet ekonomiskt.

Dataspel är en stor grej. Ikea bråkar inte med en spelutvecklare, de bråkar med ett par generationer som antingen kan bli trogna Ikea-kunder eller inte. Folk kommer inte skrämmas bort för att de är rädda för zombies på Ikea, de kommer skrämmas bort av boomers på Ikea, som inte ser en god affärsmöjlighet ens när den dimper ner i skallen på den. Jag har inte varit med om att det saknats skruvar i Ikea-paketen, men hos personalen på PR-avdelningen är den risken överhängande.