De vanligaste sökningarna på min
blogg är offentliga personers inkomster. Typ ”Olof Palmes lön”
och ”Vad tjänar Mikael Ymer?”. Min blogg är en ganska dålig
källa för sånt. Det finns något undantag,
men knappast många.
”Pensionsförsäkring sa du?”
Orsaken är enkel, jag är inte
intresserad. För många år sedan lyssnade jag på några avsnitt av
podden Värvet. Poddar var nytt och programledaren Kristoffer
Triumf verkade ha standup-ambitioner och eftersom jag jobbade som komiker så jag kände många av hans
gäster. Men jag tröttnade eftersom Triumf alltid la larvigt mycket
tid på att fråga om gästens lön. Svaret var för övrigt i stort
sett det samma i varje avsnitt. Gästen hade eget aktiebolag och
valde själv att plocka ut en lön strax under brytpunkten för
statlig inkomstskatt, vilket på den tiden väl var runt 35000 kr i
månaden.
Men även om siffran hade speglat hur
bra kändisens verksamhet gick ekonomiskt känns den ointressant för
mig. Det säger ingenting om hur hårt han/hon jobbar och är ett
dåligt mått på framgång generellt. Och vad tusan ska jag med
vetskapen om vad Henrik Schyffert tjänar eller hur mycket pengar
Pernilla Wahlgren har i sitt företag?!
Vore jag anställd hade jag varit intresserad av vad mina kollegor på samma företag hade haft i lön. Åtminstone de med liknande jobb för det skulle säga något om mina möjligheter vid nästa löneförhandling, annars struntar jag i det med. Ointresset beror inte på att jag är en nobel människa som saknar anlag för avundsjuka. Jag är säkert lite avis som alla andra, på en massa saker. Uppdrag de fått, människor de fått möjlighet att jobba med, uppmärksamhet eller utmärkelser. Men aldrig inkomster.
Att veta att man tjänar bättre än andra är ju viktigt. Precis lika viktigt som att vinna all annan penismätning.
SvaraRaderaSka jag försöka vara lite rationell istället är det nästan helt oviktigt vad ändra tjänar, men jag kommer ändå på mig lite med att störa mig på att andra tjänar mer. I alla fall om de gör något snarlikt.
Gissar på att grottmannen i mig kommer ut lite ibland.
Jag kanske saknar den genen. Nu har jag t ex sålt honung på en marknad i helgen. Ingen aning om mina marknadsgrannar som sålde varm choklad respektive tofflor och plädar sålde för mer eller mindre än jag. Det spelar ingen roll för mig.
RaderaMan kan ju också låta andra bli avundsjuka på hur mycket pengar man har kvar i plånboken.
SvaraRaderaDet känns betydligt viktigare :)
RaderaOch jag är en självbelåten människa som klarar mig på under existensminimum. Ja lite åt andra hållet, påpekar jag förnumstigt att se här...inga skulder, låga utgifter, äter bra, bor och har så jag klarar mig. Tycker jag är duktig och beundransvärd fastän att andra kan tycka att jag är en förlorare men de fattar inte grejen.
SvaraRaderaBryr mig inte ett dugg i vad andra tjänar, tycker överlag att det är ett ständigt pengagnäll i dagens samhälle, ändå har de flesta det hyfsat bra ställt i jämförelse med tidigare generationer./M
Jag hade tänkt göra ett inlägg jag men men nu behöver jag inte för du skev det åt mig, tack /M.
Radera/Jonas B
Jag håller med er. Om andra tycker att jag prioriterat fel gör inget så länge jag är nöjd. Kanske de som bryr sig om vad andra tycker om en är lite osäkra på om de gjort bra val.
RaderaJag blir avundsjuk, särskilt när korkade människor landar bra och välbetalda jobb. Eller när någon tjänar enorma summor till synes lättvindigt. Det betyder däremot inte att jag missunnar dem något eller att de borde beskattas tills de har lika lite kvar som alla andra.
SvaraRaderaJag kan bli avundsjuk när folk får något de inte förtjänat, men sällan handlar det om rena pengar.
RaderaKändisar. Hur mycket man vet om dem och deras liv är nog högt korrelerat med hur korkad, fattig och intellektuellt fattig man är.
SvaraRaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Äh, man kan väl gilla skvaller utan att vara korkad och intellektuellt fattig.
RaderaJag tjänade betydligt mindre än mina kollegor med samma arbetsuppgifter. Det lustiga är att jag var nöjd med min lön, däremot sur på att ligga mycket lägre än kollegorna. Jag löste det genom att lägga energi på arbetsuppgifter i så många timmar per vecka så att min timlön blev samma som kollegornas. Detta medförde inte att cheferna höjde min lön...
SvaraRaderaTill slut sa jag upp mig, eftersom det inte är så upplyftande att känna sig mindre värd än andra.
På ett sätt förstår jag dig. Är jobbet exakt lika vill man ha samma lön om man gör ett lika bra jobb (eller helst mer om man gör det bättre). Jag har knappt haft något jobb som varit exakt lika som någon annan och då kan jag fint leva med att andra får mer än jag i förhållande till arbetsinsats.
RaderaOm du ändå tänkte säga upp dig av det skälet hade du ju kunnat sätta hårt mot hårt och krävt en höjning upp till kollegornas nivå. Även om jag tycker att pengar är en klen tröst när man väl börjat vantrivas på jobbet.
Jag satte hårt mot hårt, men fick inget erbjudande. Lika bra det, jag skulle klara ekonomin utan ett jobb och ville inte jobba kvar. För mig var det detta att känna sig mindre värd än vad jag själv tyckte att jag var, som irriterade. Inte att jag var missnöjd över lönebeloppet.
RaderaEtt I-världsproblem, jag inser det...
Ja, men då har du ju gjort vad som gått att göra och mer går inte.
RaderaMin sista fasta anställning avslutade jag lite på samma sätt. Jag hade startat eget och bestämt mig för att sluta, men jag ville gärna löneförhandla först eftersom löneavtalet släpade efter nästan ett år och skulle betalas retroaktivt i efterhand. Jag fattade ju att jag var rökt om jag sagt upp mig. Men till slut förhindrade min självkänsla mig från att jobba kvar, och chefens min var värd alla pengar i världen :)
Jag har jobbat inom ekonomi/finans och haft tillgang till lönelistor. Därför har jag haft en god uppfattning om vad jag skulle begära när jag bytte arbetsplats och land. Nu i efterhand fattar jag inte hur jag fick igenom alla krav, jag maste ha varit väldigt bra :) eller sa ville de slippa rekryteringsproblem och kostnader förknippade med det. 19 ar pa samma firma, svarslaget idag.
SvaraRaderaJag minns inte heller att jag var avundsjuk pa de som tjänade mer, fast det klart, de gjorde heller inte samma jobb.
Annika
När det kommer till löneförhandling tror jag på att skamlöst förhäva sig själv. Låtsas (om du inte känner så) att du är bäst, att de behöver dig medan du inte behöver dem, att du inte behöver pengarna och har massor av alternativ. Nitton år har det aldrig hållit för mig, men det hade jag inte velat heller.
RaderaPå tal om kändisar. Jag var på Norra Brunn en gång och har vaga minnen av att jag såg dig där Sparo, på stand up. Du och han den där Lennie Norman tror jag bla. Kan det stämma tro? :)
SvaraRaderaDet kan stämma. Jag är i alla fall helt säker på att jag uppträtt där när han stått i publiken, och även om jag inte minns att vi uppträtt där samtidigt kan det absolut ha hänt.
RaderaSmart inlägg. Nu får du ännu fler besökare av denna art, samtidigt som du ändå inte skriver om det de vill läsa. 😅😅😅
SvaraRaderaDu menar väl inte att jag skulle vara så klurig att jag tänkt på det viset ;-)?
RaderaJaaa! Kommentaren kom äntligen fram. Det var min ovan.
SvaraRadera/Katarina
Ibland är det lite fördröjning. Inte mitt fel.
Radera