Ge mig mina sju minuter tillbaka!

Dagens Industri minns jag som en högstatustidning i min ungdom. Som Lars Demian skaldade i Pank:

”Men har man pengar så är man fri,
man köper konst och läser Dagens Industri.
Man lever livet i lyx och överflöd,
men är man pank kan man lika bra va' död.”

Sedan hände något. Nu är ju DI långt ifrån den enda tidningen som bränt sitt rykte i bägge ändar, men under 2000-talet gick den från ledande finanstidning till billig skvallerblaska. Ett tag verkade redaktionen t ex anse att nyheter om Isabella ”Blondinbella” Löwengrip trumfade allt. När hennes förhållandevis lilla och icke börsnoterade företag redovisade vinst (eller mest förlust, om jag minns rätt) skrev DI ett helt gäng med artiklar om det. Några krönikörer med lite klass har de haft, men jag har aldrig övervägt att prenumerera på tidningen.

Fast den svävar ju ändå runt lite i flödet och någon gång klickar jag på en länk, t ex denna. Gör ni också det kan ni se en helt hjärndöd intervju i något som kallas ”Mitt i bruset”. Det är säkert inte politiskt korrekt av mig som medelålders man att kommentera intervjuarens klädsel, så det gör jag inte.

Hon ser för övrigt ut så här mest hela tiden. Varje fråga, hur infantil den än är, läses innantill från ett papper, men det släpper jag också. Jag tänker inte heller fastna för mycket vid intervjuoffret Pernilla Nyrensten, som jag faktiskt försvarat i denna blogg tidigare. Jag ber om ursäkt för det.

Denna intervju, som mest är en orgie i att nämna så många kändisar som möjligt vid förnamn för att visa hur ”inne” man är, gav absolut ingenting. Jag lärde mig inget, jag blev inte klokare. Jag får naturligtvis skylla mig själv, jag borde ha vetat bättre. Nu är det för sent, jag kan bara varna andra. Gör något annat i sju minuter. Vad ni än väljer (diska, bokföring, självbefläckelse...) kommer det att skänka mer mening till era liv än denna intervju. Förutom tomhet känner jag bara ilska.