I
somras fick jag mitt första ”skatteoppgjør”
från Skatteetaten, den norska skattemyndigheten. Jag tänkte att det
inte kunde bli ett problem för jag hann ju knappt bo i landet under
2021.
Det
var faktiskt den första möjliga dispyten, om jag hade gjort det.
Jag ansökte om norsk folkbokföring i september -21. Enligt
Skatteetaten skulle processen ta ett par veckor, men pga att jag inte
hade ett anställningskontrakt att visa upp utan istället
kontoutdrag från tre banker som visade att jag har råd att bo här gick ärendet över ytterligare en myndighet och tog till slut sexton
veckor, en bit in i januari. Så hade jag då bott här under 2021?
Ja, för folkbokföringsdatumet hamnade innan årsskiftet trots att
beslutet kom efter.
Norsk.
Detta
var vi nog överens om, men jag tror ändå att det var en felkälla
för skattebeskedet. Trots att jag inte tjänat en krona i Norge
under året kom de fram till att jag skulle betala skatt. Det var
förmögenhetsskatt på huset. Eftersom jag inte hade fått norskt
personnummer kunde jag inte skaffa bankkonto, så huset var allt jag
ägde här.
Två
fel. Huset räknades som sekundärbostad istället för primärbostad,
och jag bedömdes tillhöra skatteklass 0 istället för 1. Det
första felet gör att bostaden räknas till
90 procent av värdet
istället för 25 procent. Lagstiftarna tycker nämligen att det ska
vara billigare att bo än att ha en fritidsbostad, och det är ju det
jag gör. Det andra felet, skatteklassen, gjorde att jag felaktigt
fick betala förmögenhetsskatt från första kronan istället för
att först ha ett fribelopp på 1,5 Mkr.
Det
är inte så himla lätt för mig som inte kan regler och turer att
veta hur jag ska kunna ta mig an en hel myndighet, men en bit in i
processen berättade min ”biodlarmentor” att han jobbat på
Skatteetaten. Fast för 35 år sedan och på den tiden kunde man gå
dit och om så behövdes boka ett möte. Det går inte längre. Det
är en miljard formulär på hemsidan som gäller, eller telefon, och
det enda man vet säkert om de som svarar där är att de inte har
del i beslutsprocessen. Deras jobb är bara att guida skattebetalare
rätt i formulärsdjungeln.
Först
gick jag i alla fall in på Skatteetatens hemsida och ändrade
manuellt husstatusen från sekundär till primär. Det ignorerades. Efter ett par veckor fick jag meddelande om att skatten stod
fast trots den nya informationen. Då fick jag istället använda ett formulär
för att det skulle ändras och när myndigheten då tänkte igenom
saken insåg även de att detta var min primära bostad. Såklart,
för vid årsskiftet ägde jag ingen annan bostad, inte i Sverige
heller. Logiken säger att man inte kan ha en sekundär bostad om man
inte också har en primär.
Så då gick skatten ner, men inte tillräckligt. I rätt skatteklass skulle jag betala förmögenhetsskatt på 25
procent av bostadsvärdet, men med start på 1,5 miljoner. Alltså
skulle skatten bli noll om värdet på huset vore under sex miljoner,
och det är det.
Men nej, Skatteetaten hade satt mig i en specialskatteklass för utlandsboende och dödsbon. Vid det här laget var vi ju överens om att jag bor i Norge och jag känner mig ganska frisk. Min biodlarguru/skatteexpert sa att jag skulle undvika att överklaga för den processen tar många månader. Bättre då att begära rättelse, det tar veckor.
Ny telefonkö till myndigheten för att ta reda på hur jag gör det. Jo, det var bara att skicka ett digitalt meddelande på webbsidan. Bra, sa jag, ”
Jag är inloggad nu så kan du guida mig till hur jag gör det?” Nej, efter en stunds letande gav hon upp, så det slutade med att hon själv fick skicka meddelandet till sina kollegor.
Tacka vet jag e-post.
Några
veckor senare fick jag ett nytt skatteoppgjør
– med samma siffror. Dags för
den tidsödande överklagan. För att slippa alla idiotiska formulär
skickade jag på biguruns inrådan ett vanligt postbrev. Jag hoppades
att jag skulle få besked när överklagan var inne i systemet, men
efter två veckor ringde jag och frågade. Nej, den hade inte kommit
än, men det kan ta lite längre tid så pröva igen om en vecka.
Sagt och gjort, och samma svar.
Men
då fick jag tag i en medarbetare som visste hur man skickade
digitala meddelanden. Fast det får vara max tusen tecken, sa hon.
Inga problem, sa jag. Det här är nämligen ett superenkelt fall som
kan sammanfattas med att ni har fel och jag har rätt. Några
meningar till blev det, men inte många. Och så en ny väntan. Vid
det här laget hade jag redan fått betala in den skatt jag inte
tyckte att jag skulle betala. Annars hade jag blivit straffad för
det.
Några
veckor senare kom så beskedet. Nu hade Skatteetaten äntligen fattat
vad de borde ha greppat redan från start. Att jag bor i mitt hus och
således ska betala förmögenhetsskatt på en fjärdedel av värdet,
men med ett fribelopp på 1,5 Mkr. Den inbetalda skatten satt på
mitt konto samma dag, med ränta.
Reflektioner:
- Det hade inte gjort något om myndigheten berättat hur de kom fram
till sina siffror. Jag fick bara en klumpsumma på förmögenheten
och en klumpsumma på skatten och så fick jag själv komma på detta
med skatteklasser och sekundär/primär bostad genom att räkna
baklänges. Den biten tror jag faktiskt funkar bättre i Sverige.
- Om
jag ändå ska sitta i telefonkö och sedan uppta tid för en anställd,
varför kan jag inte få komma till rätt avdelning, som vet vad jag
pratar om? Då hade det kanske räckt med ett samtal istället för
5-6.
- Och avslutningsvis, varför har man en hemsida som är så krånglig
att navigera att knappt ens de själva (de anställda som har just
detta till uppgift) klarar av att hitta rätt?
Men
jag fick rätt till slut och längs vägen fick jag en kurs
motsvarande två högskolepoäng i myndighetsnorska.