Vill du inte ha barn – skaffa inte barn!

Återkommande läsare vet att jag gärna gnäller på politiker, men politiker varken har eller ska ha ansvar för våra liv. Eller för våra barns. Det finns en gammal historia som jag inte vet om den verkligen hänt, men det var en politiker som under ett telefonväkteri fick en fråga från en inringare som lät ungefär så här:

”Mina barn sitter i rummet här bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som ansvarig politiker göra åt det?”

Förhoppningsvis var svaret ”Ingenting!”. För det är såklart föräldrarnas jobb att uppfostra sina barn. Fast en del verkar ha glömt det. Igår fastnade jag för en insändare skriven av en ensamstående förälder som inte ens tycker att det är hans ansvar att skicka med sitt barn en frukt eller mellanmålsmacka till skolan, för ”en trött ensamstående byggnadsarbetare”, till råga på allt ”tung i sinnet av livets allvar” kan inte förväntas klara det.

Och det tycker insändarskribenten inte heller att han ska behöva för han vet ”minsann att skolan ska vara kostnadsfri”. Det är visserligen sant, men föräldrar är väl ändå föräldrar? Oavsett om de är ”tyngda av livets allvar” förväntas de t ex utrusta sina barn med kläder. Om tioåringen tvingas gå barfota till skolan för att föräldern tycker att det är kommunens sak att ge hans barn skor kommer socialtjänsten med all rätt utreda om denna vårdnadshavare inte borde entledigas från hela sitt ansvar.

Sådan far, sådan son.

Insändaren har rätt i att föräldrar har olika ekonomiska förutsättningar. Inte bara det, vissa föräldrar skiter i sina barn, slår dem, dricker sprit hellre än att hjälpa till med läxorna osv. Det är för jävligt! Men att en bortskämd förälder inte vill utrusta sin telning med en frukt för två spänn är inte ett samhällsproblem eller ens ett reellt privatekonomiskt dilemma. Känns det jobbigt – använd kondom.

Spartips för idioter

Vi är många som sparar ström nu och SVT vill inte vara sämre, så de lät sin reporter ”elbanta”. Det gick till så att en ”klimatcoach” bl a berättade för honom att golvvärme i badrummet är lyxkonsumtion när man bor i en lägenhet med fjärrvärme som ingår i hyran.

Nästa spartips var att fylla tvättmaskinen och diskmaskinen istället för att köra dem halvfulla – bra där... Om ni tycker att jag raljerar beror det på att jag gör det. Detta behövde de inte en elexpert för, det hade jag kunnat berätta för reportern – när jag var sju år!

Nytt spartips, för nu är det ingen hejd på de goda (men väldigt självklara) idéerna. Reportern får reda på att han ska koka pasta med lock på kastrullen och det ska tydligen spara 20 kWh under månaden, så jag är förvånad att han ens hade lock till kastrullerna.

Sedan upplyser hr ”Klimatcoach” reportern om att kyl och frys bör vara täta och inte öppnas i onödan. Okej, så man ska alltså stänga kylen efter sig, vem hade kunnat ana det?! Att frosta av frysen är åtminstone ett vettigt spartips, men det hade man ju lika gärna kunnat få här.

Detta hade kunnat vara en rimlig lektion på lågstadiet, lite grundläggande kunskaper om hur man sparar el, något barnen säkert hört vuxna prata om på sistone. Jag vet inte vad SVT har för målgrupp för sådana här reportage, men jag tänker att de nog siktar lite högre.

50 högskolepoäng i offerkofta

Jag fick ett mejltips från Tobias. Nu i kristider är det trångt mellan offerkoftorna och då brukar studenterna inte vara sena med att påpeka hur synd det är om dem trots kostnadsfri utbildning och studiebidrag.

Södertörns leksk... högskolas studentkår vittnar om ”en fruktansvärd situation”. Märkligt ändå, jag har hittills aldrig träffat på en student som inte har råd att dricka öl på studentpuben. Verkar fortfarande inte helt omöjligt att få in i budgeten:

”Studenterna i landet har svårt att klara sig på 12 000 kronor i månaden. Skulle du ha lyckats med det?”

Mitt svar på frågan är ett rungande ”JA!”. Ett studentrum i Stockholm (som jag antar att dyrast i landet) finns för under 4000 kr. Då är det 8000 kr kvar. ”Normalbeloppet”, kostnader för mat, kläder etc är 5158 kr i existensminimum. Det skulle jag säga är väl tilltaget (jag skulle inte kunna göra av med mer än hälften ens om jag försökte), men räknar vi med det blir det alltså c:a 3000 kr kvar till studentlitteratur och öl.

Många har såklart mycket mer, men det är väl också helt rimligt att det är lite tight när man pluggar? Det låter definitivt inte som ”en fruktansvärd situation”. Då kanske skulle ta en kurs i hushållsekonomi. Eller varför inte ett kvälls- och helgjobb, är det helt ute?

Administrationsavgiftsrekord

Det händer att jag får en fakturaavgift för pappersfakturor. Det stör mig varje gång eftersom jag inte har någon nytta av att få fakturan i handen. Papper, kuvert, skrivarbläck och porto kostar, jag fattar det.

När jag däremot får motsvarande avgift för att få fakturan på e-post ser jag däremot ingen rimlig förklaring. Då är det inget papper inblandat. För ett hyfsat stort företag knappast någon extra hantering heller. Allt sker elektroniskt och automatiskt.

Eller?

Förra veckan fick jag dock en administrationsavgift på 76 kr plus moms, så totalt 95 kr – för att få fakturan i mejlen! Till saken hör att företaget inte upplyst mig om detta eller uppmanat mig att skaffa e-faktura eller autogiro på dessa grunder, och då blir jag irriterad. Så jag skrev tillbaka till företaget och ifrågasatte vad det var som kostade så mycket. De svarade:

”Administrationsavgiften är priset för att täcka in våra utgifter med utskick och hantering av fakturor.”

Jag kan inte för mitt liv förstå detta. De har väl bara haft en tekniker till att skapa en automatisk funktion? Det kostade kanske några tusen, men det gör man ju en enda gång. Gissningsvis är min andel av den kostnaden en krona, inte nittiofem. De visste dock inte att de hade att göra med en nitisk svensk. Efter att de fått ett surt mejl från mig tog de till slut bort avgiften, så den här gången tjänade de ingenting, men det vore roligt att testa detta juridiskt på något sätt.

Det finns ju trots allt lagar för vilka avgifter man får ta ut och jag har väldigt svårt att tro att 95 kr är en vettig summa för denna ”tjänst”. Dessutom är det ju faktiskt så att utan kunder har företag ingen verksamhet. De kan inte ta betalt för varenda gång en kund ställer en fråga och den hanteringen är såklart mångdubbelt dyrare än att mejla ut fakturor i ett dataprogram.

Själv har jag för övrigt mejlat ut varenda kundfaktura jag skrivit under de 22 år jag varit företagare och hittills har jag inte ens tänkt tanken på att ta betalt vare sig för att upprätta fakturan, för att ge kunden möjlighet att betala eller för att ta emot pengarna. Någon måtta får det väl ändå vara?!

Politiker cyklar i diket

Att slösa pengar på imaginära cyklister är ju en gammal svensk paradgren, men som alla vet vill inte Norge var sämre än Sverige när det kommer till sport. I detta fall manifesterat genom att bygga cykelställ utanför en skola.

Nej nej, inte billigt och miljövänligt.

Det är två problem med detta. Skolan har 34 elever och man har byggt cykelstativ för 48 cyklar. Den lätta tycker man kanske att politikerna borde ha sett när de började planera sitt monument. Hur entusiastisk cyklist man än är cyklar man bara på en i taget.

Det leder oss till nästa problem. På ön där man nu underlättat för eleverna att låsa fast sina cyklar vid skolan är det ingen som cyklar till skolan. Alltså ingen! Skolbussen är kostnadsfri och vägarna så smala att eleverna inte får cykla till skolan för sina föräldrar, ens om de skulle vilja.

”Ur spår!”

Men politikerna backar inte. Ingen har väl någonsin hört en politiker säga ”Jag hade fel”. Miljöpartisten Rune Askeland säger att han hoppas att ön ska få dit cyklar ”om några år”. Nu är jag visserligen bara en enkel icke-politiker, men kanske hade det varit bättre att satsa pengar på en cykelväg som föräldrar vågar låta sina barn åka på än på ett cykelställ som ett ”hopp för framtiden”.

Det är nästan som att politikerna medvetet gör allt bakvänt. Undrar om de behöver hjälp för att inte sätta på sig skorna innan strumporna. Jag säger som eleven Torleif: ”Jeg synes det er drit og lort, og tull og vas.” Eller på ren svenska: Jävla trams!

”Känns inte riktigt rätt...”

Om du vaknar en tidig morgon och varken vill kliva ur sängen eller gå ut, tänk då på att om du inte gör det riskerar du att bli som Nadim Herbert och det vill du verkligen inte bli. Varför det och vem är det, kanske du undrar. Jo, det har SVT varit vänliga nog att informera oss om.

Lyssna, lär, lyd!

Nadim Herbert är 28 år och har aldrig haft ett riktigt arbete. Möjligen har han inte ens gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv. Detta trots två utbildningar, i genusvetenskap och digital humaniora. Ville han ha ett jobb kanske han skulle ha satsat på en utbildning där man lär sig någonting, men nu är det inte riktigt där Nadim är i livet:

”Just när det gäller jobb inom butik eller restaurang så känner jag väl att det inte riktigt är det jag vill jobba inom eller som är rätt för mig. Skulle det kanske komma till en ekonomisk situation där det kanske blir sämre, då kanske jag känner att jag måste ta vilket jobb som helst. Så framförallt är det ekonomiska situationen som skulle påverka för mig.”

Om jag vore högerpolitiker som förespråkar arbetslinjen skulle jag klippa in historien om Nadim i en reklamfilm med tillägget:

”Här har vi en kille som tycker sig för fin för att ta ett riktigt jobb och som tycker att det är bättre att skattepengar går till att finansiera hans tredje haka än till människor som behöver mer än en spark i arslet!”

Men nu har ju Sverige inga högerpolitiker utan en samling mesar som inte vill skrämma bort väljare genom att ställa krav på folk. Och vad är det med denna utbildningspolitik?! Sverige skriker efter exempelvis elektriker medan folk utbildar sig till genusvetare! Nämn ett enda riktigt jobb som kräver den kompetensen? Ska möjligen vara lärare i genusvetenskap.

Jag gick själv en statlig utbildning i ståuppkomik för tjugo år sedan. Det kan ju också upplevas som tramsigt, men förutom att jag (och många av mina kurskamrater) jobbade med det i många år lade man ner utbildningen ett år efter att jag gått, med motiveringen att arbetsmarknaden var mättad och man inte ville utbilda folk till arbetslöshet. Med samma förhållningssätt nu på 2020-talet hade Nadim naturligtvis inte fått gå sina tramsutbildningar, han hade jobbat. Och jag tror inte att han hade tagit någon som helst skada av det, tvärtom!

Tomteverkstad

Jag är fortfarande inne i mitt första år som biodlare och därmed också som matproducent. Jag hade en ganska romantiserad bild av hur det är att producera honung och inte minst av distributionen. Jag såg framför mig en slags tomteverkstad, lite grann som när de tillverkar julklappar i Kalle Ankas jul.

Fast till stor del stämmer bilden fortfarande. Själva biodlingen är ganska mycket hårt och tråkigt arbete, som att skrapa ramar och att tvätta kärl och verktyg rena från kladdig honung. Till det ska läggas åtskilliga timmar i bigården i tjocka, varma kläder för att få ner antalet stick. Men distributionsbiten är tomtelik.

Under hösten och hittills i vinter har jag tagit emot beställningar, klistrat etiketter, satt på små rosetter, packat och skickat försändelser, bokat och sålt på julmarknader. Och visst, jag har kånkat på tunga lådor av honung och stått och frusit bakom ett marknadsbord i duggregn och snålblåst, så allt har inte varit rosenrött, men mycket har varit rätt skoj.

Det knepiga som nybörjare är att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Biodling skiljer sig väldigt mycket mellan liten och stor produktion, men för att bli stor måste man ibland kliva upp på ett högre trappsteg än man har täckning för. Det började redan med honungsglasen när jag till slut köpte en pall med 1980 glasburkar. Det blev enklare och billigare per styck än att köpa en mindre kvantitet, men mycket pengar för en verksamhet som ännu inte bär sig.

Samma sak med etiketter. Det går att printa själv och att beställa färdiga, större kvantitet ger lägre styckpris. Där har jag faktiskt testat bägge lösningarna i år och inte bestämt hur jag ska göra framöver. Att det blev flera varianter var för att jag sålt honung av två typer i två olika storlekar. Kanske borde jag vid sidan av mina dyra glasburkar även erbjuda plast, som är lättare att skicka.

Men jag skyndar långsamt. Den viktigaste lärdomen hittills tror jag är att hålla mängden arbetsmoment nere. Att putsa upp ett metallock eller flytta en burk är inget jobb, men behöver det göras 300 gånger finns mycket tid att spara på att slippa. Ibland skulle jag behöva lära mig att vara lite lat.