Storhandla eller inte?

Att storhandla, exempelvis två gånger i månaden, nämns ofta som ett spartips för folk som vill få ner sina matkostnader. Företagarnas avgående vd och Nordnets gamle sparekonom Günther Mårder säger tvärtom när han får frågan:

”Jag vill snarare hävda att det är förenat med väldigt stora risker. När vi storhandlar så köper vi stora paket och då ökar sannolikheten att vi faktiskt ska tvingas slänga saker som vi inte gör av med.”

Ja, om stora paket betyder att man handlar mer än man gör av med innan maten ruttnar är det såklart dumt, men man får väl förutsätta att konsumenter har frys och/eller hjärna. I annat fall hjälper inga förslag. Ska vi ner på den nivån kan jag nämna fler ”problem” med storhandling. Det gäller att kolla att det man köper är prisvärt, inköpet blir inte automatiskt bra bara för att man handlar mycket. Och ligger butiken längre bort (vilket vanligtvis gäller för stormarknader) måste du ta in reskostnaden i ekvationen.

Att köpa mindre förpackningar för att spara pengar låter visserligen idiotiskt, men jag vill ändå ge Günther ett halvt rätt. Det är inte automatiskt sämre att handla ofta så länge man inte köper en massa skit. Då är det viktigare att göra en inköpslista.

Att återanvända gamla kuvert ger pluspoäng.

Har du inte ett fotografiskt minne av kylskåpet kommer du annars missa något, vilket kan göra att mat du redan har hinner bli för gammal i väntan på tillbehöret som du glömmer köpa hem. Inköpslistan hjälper dig också att undvika sånt du egentligen inte gör av med eller ens vill ha om du tänker efter. Så tänk efter före. Håll dig till inköpslistan med mindre än att det dyker upp en rabattvara som (och det är ett viktigt tillägg!) är prisvärd för dig.

Och då kommer vi till fördelen med många inköpstillfällen. Veckans reavaror kommer i många fall vara slut redan på onsdag förmiddag, eller också kommer de inte in förrän på torsdagen eftersom det varit slut hos leverantören. Dessutom dyker det upp andra extrapriser i form av tillfälliga partier och korta datum. Fler köptillfällen ökar din chans till dessa.

Det är nog med handling som med mycket annat, att flera strategier funkar. Det viktigaste är att tänka smart och ta kontroll. Om du handlar en gång om dagen eller en gång i månaden spelar mindre roll.

Självhushållningsliv på landet

En läsare tipsade mig om att Aftonbladet skriver om en familj utanför Sollefteå som valt att stänga av strömmen från elbolaget. Tidigare har SVT skrivit om samma familj som inte bara vill leva utan elräkning utan också utan jobb genom att leva självhushållningsliv på gården.

Från boken Självhushållning av John Seymour.

Jag har roat mig med att läsa kommentarer på Twitter där familjen kallas ”låtsashippies”. Man gör sig också lustig över att familjen har ett bensindrivet elverk när de nu säger sig vilja leva strömlöst, och så uppmanas det till orosanmälningar eftersom deras barn ju måste fara illa av att inte leva som alla andra.

Jag är lite kluven. Inte kring familjen, jag tror att det livet är helt rätt för dem, och kommer de till en annan slutsats längre fram är det väl inte värre än att de får koppla in strömmen och/eller skaffa jobb. Det som skaver lite är istället medias förutsättningslösa hyllning. Att denna familj och andra ens börjat tänka i de här banorna beror ju på att elen blivit snordyr och som någon lite mer balanserad skrev på Twitter kan inte alla backa sig in i framtiden genom att vrida klockan hundra år tillbaka.

Men okej, det kommer ju ändå inte hända, så jag väljer att se det positiva här. Familjen har valt att försöka leva i samklang med djur och natur på ett sätt som berikar deras liv. Kostnaden för livet är 6000 kr/månad. Och så att barnen inte får se Melodifestivalen på storbilds-tv, men jag och många med mig ser inte det som en kostnad utan som en ren vinst.

Rättighet att slå dank?

Nu slås Frankrike i spillror av demonstranter som vill kunna gå i betald pension vid 62 år som allra senast. Demonstranterna i reportaget nämner också 55 och att ”alla i Europa borde arbeta betydligt mindre”. En kvinna som studerar vid en konstskola (hon har alltså inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden och redan skriker hon om att lämna den) pratar om hur samhället dragit in konstnärers ”rättigheter”.

Norsk konst.

För det är väl det detta kokar ned till, ”rättigheten” att leva på andras bekostnad. För vem ska betala en allt tidigare pension för en befolkning som pluggar allt senare och lever allt längre, och finansiera hittepåjobb för människor som hellre vill producera konst som saknar betalande köpare än att försörja sig själva?

Jag är den förste att hålla med om att politiker slösar bort skattepengar, men vi kan inte leva på luft heller. Alla kan inte försörja sig själva, men alla måste försörjas, och inte av staten för den har inga egna pengar. Alltså måste vi tjäna våra pengar själva, det är väldigt enkel matematik.

Det fina är att den som vill sluta jobba två år tidigare redan idag kan göra det. Frankrike har ingen arbetsplikt till 62 eller 64, lika lite som Sverige har det till 67. Du kan sluta vid 40 om du vill, men då måste du betala för ditt eget uppehälle. Det finns ingen allmän pengamaskin (även om Riksbankens sedeltryckeri ibland uppfattas som det), den måste du bygga själv. Lev på heltidsjobb, extraknäck eller avkastningen av en aktieportfölj, men lev inte på andra!

Offer för egna beslut

Lokaltidningen Mitti har en artikel jag inte blir klok på. Det är familjen Wessberg/Björk i Brottby norr om Stockholm som har väldigt höga kostnader. De har ett lån på 4 miljoner och betalar varje månad 22000 kr i ränta. Det blir över 6 procent om det stämmer att amorteringarna inte är inräknade. Det låter extremt högt med tanke på att de bott där i fem år. Har de bolån på Bluestep?

Sedan har familjen med två vuxna och två döttrar på 5 och 7 år ett matkonto på 14000 kr/månad. Även om jag tycker att det är en väldigt hög siffra kan man absolut ha det om man har råd. Och det verkar de ha, vilket gör mig ännu mer konfunderad kring artikeln. ”Än så länge lever vi inte så tajt att vi är nära att behöva sälja eller jobba ännu mer”. Men här blir det ändå lite intressant:

”Min pappa förstår inte hur kan vi ha ett matkonto på 14 000 i månaden. Men det är ju inte så svårt. Han säger att vi inte måste ha pålägg på mackorna. Man kan ju bara ha smör. Jag fattar ju det, men samtidigt känns det ovant, säger Roger Wessberg.”

Jag känner varken Roger eller hans pappa, men för 14000 kr behöver man knappast stryka smörgåspåläggen. Jag gissar att pappa Wessberg haft tio relevanta funderingar kring familjens matkostnad och i samband med en diskussion om huruvida det är rimligt att köpa enrisrökt serranoskinka från NK:s delikatessdisk när ungarna antagligen lika gärna äter Pärsons rökta skinka för en bråkdel av priset har pappan slängt ur sig att det går utmärkt att skippa pålägg, och vips gör man detta till en diskussion om huruvida två heltidsarbetande föräldrar borde ha råd med pålägg till sina växande barns mackor.

Så ja, familjen kan fortsätta som tidigare tills skiten träffar fläkten, men eftersom de låter oroliga, familjefadern är företagare i en osäker bransch och de bedömer att huslånet är ungefär lika högt som värdet på huset vore det kanske inte fel med större marginaler. Eftersom de antagligen redan nu jobbar mer än heltid är möjligheten till det främst att minska kostnaderna.

På plussidan är sparpotentialen hög. Matkostnaden kan med lätthet halveras, de säger själva att det finns ”spelrum” i elförbrukningen och även om monstertrucken som står utanför familjens hus på Google Maps ägs via företaget betalar man rimligtvis förmånsvärde och diesel för privatresor själv, så det går att spara. Om man vill! Vill man hellre gnälla över hårda tider kan man göra det, men det sparar man inte en enda krona på.

Håll dig hemma!

När man firar ska man på krogen, när man är ledig ska man utomlands och det tråkigaste som finns anses vara att sitta hemma. Varför det?

Av veckans sju dagar jobbar de flesta fem. Det är således mycket viktigare att lära sig trivas med vardag än med helgdag. Jag har också gått till jobbet mer eller mindre direkt från krogen, men slutade med det i tjugoårsåldern eftersom det är skitjobbigt.

Att lära sig att trivas hemma är inte bara sömn- och tidsbesparande. Det sparar också pengar eftersom hemmet redan finns där och man åker på att betala för det vare sig man är där eller inte. Dessutom är det ingen större mening med att fixa fin inredning, flotta möbler, ett praktiskt kök och en dyr hemmabioanläggning om man inte använder det.

Var och en väljer själv, men de människor jag känner som inte trivs hemma utan ständigt är på resande fot, drar på utlandssemester ett par gånger om året och umgås med vänner på restaurang istället för i hemmet är också de med klart sämst ekonomi.

Alltså, om du inte trivs hemma kan det allra mest effektiva spartipset vara att ställa dig frågan varför, och så se till att ändra på det.

”Den tragiska FIRE-rörelsen”

Jag har inte tänkt recensera alla John Skogmans Affärsvärlden-krönikor, men i februari tog jag upp hans uppmaning att sluta spara till barn och nu har han haft fel igen. Denna gång när han dömer ut hela FIRE-rörelsen som självgoda grötätare.

Han har rätt till sin åsikt (även om jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men först, frukost:

Med egenplockade bär.

”Ledighet i all ära, men hur lediga är FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första porrtidning.”

Jag vill inte veta något om John Skogmans förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.

”Kanske är det bara jag, men är slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något att vara ledig från?”

Att inte ha en fast anställning eller ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu, var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?

”Vad är det då de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under en lång tid. Svårare än så är det inte.”

Helt riktigt! Låga utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet. Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta samband och särskilt vilken kraft det ger.

”FIRE-gänget kallar det dock inte snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”

Jag kallar mig gärna snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.

En eftersträvansvärd Skogman – en riktig klippare.

”Det märkliga är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre, fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”

Till slut kom John Skogman väldigt nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom. Nyss störde han sig på att det går att se snålande som eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför förtjänar man ändå Skogmans förakt?

Eller gör man det? Kanske kom deadline bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.

En intervju

Jag har blivit intervjuad, denna gång för Spiltans nygamla sajt Sparklubben. Jag blir alltid lika konfunderad när jag får en intervjuförfrågan. Markus Torgeby skrev i sin utmärkta bok Löparens hjärta (som jag rekommenderar alla att läsa, oavsett om ni är löpare eller inte) att han inte kunde begripa varför folk ville intervjua honom. Allt han gjorde var ju att sova, springa och käka havregrynsgröt, ”Jag gör ju inget!”. Min gissning är att det kan ha haft att göra med att han bodde året runt i en lappkåta han byggt själv.

Jag bor i hus, äger en Volvo och två katter (eller om det är de som äger mig, det är lite oklart). Jag är en aningens bättre sparare än löpare, men jag ser inte riktigt vad jag ska tillföra på det området heller. Jag har inget emot att folk kallar mig supersparare eller extremsparare, men jag reagerar ändå. Jag känner mig inte ett dugg extrem, men jag fattar att jag av många upplevs som konstig i mina val.

Så varför låter jag mig intervjuas? Det handlar inte bara om ett behov av att bli bekräftad, för det börjar faktiskt försvinna. Här kommer en lång förklaring som först inte tycks ha ett skit med saken att göra, men håll ut.

Jag började med ståuppkomik 1999 och innan mitt första uppträdande fick jag tipset att ta kontakt med en ung komiker på uppgång som hette Thomas Järvheden. Så på en klubb han drev tillsammans med Magnus Betnér och Måns Möller under det gemensamma artistnamnet ”Bröderna Graaf” fick jag ställa mig på ett kontor och dra mina skämt inför en grymtande Järvheden som enda publik. Sedan gick han igenom mitt material och skrev tips av typen ”Snabbare punch!” i mitt manus.

”Avslappat och naturligt? Inga problem!”

Jag är osäker på om jag någonsin använde ett enda skämt från det kontoret, men efter lite mejlande fram och tillbaka hade han hjälpt igång mig till en karriär som varade i över tio år. Vid två tillfällen fick jag själv samma fråga från nya komiker, om jag kunde titta på deras material och ge dem lite tips. Det gjorde jag, för det tyckte jag mig vara skyldig efter att själv ha fått samma hjälp.

Jag har lärt mig mycket om sparande av Spiltans Per H Börjesson, men även av andra, så om någon kan inspireras av min resa är det inte mer än rätt att jag pratar om den. Och som jag sa till reportern Helena Svensson, att så mycket pengar som jag tjänat på Spiltans investmentbolagsfonder är det klart jag ställer upp när de frågar.