”One man's trash...”

Förr trodde jag alltid att maskrosor var en värdelös växt. Min mamma la varje sommar massor av timmar för att plocka och begränsa återkomsten av maskrosor på tomten. Man fick inte ens brygga maskrosvin. Det var förvisso fascinerande att de kan växa genom asfalt, men det har man ju inte heller någon nytta av, och ärligt talat är det ett väldigt långsamt partytrick.

Men så började jag läsa på och upptäckte att maskrosor är mat. Bladen funkar i sallader, rötterna i rotfruktsgratänger, blommorna i sylt, och sedan 1994 är det återigen tillåtet att brygga maskrosvin.

Som biodlare har jag blivit ännu mer maskrosfrälst. För honungsbin är maskros en utmärkt källa till både nektar och pollen. Just nu, innan vildhallonen blommar, är maskrosor den enda riktigt bra maten för bina, vid sidan av äppelblom. På min tomt har jag lyckligtvis bägge.

Strax innan maskrosorna dök upp klippte jag min gräsmatta och nu låter jag bli tills maskrosorna blommat över. Ser jag en överblommad maskros inom räckhåll för mina bin kan jag inte låt bli att sparka ut fröna för att hjälpa till med spridningen. Om min mamma ser detta från himlen kan jag bara säga: Förlåt!

I praktisk handling

När det kommer till miljö finns det två grupper som sticker ut för mig: De som lever som de lär och de som kräver en massa av andra. Den sistnämnda gruppen limmar fast sig på motorvägen för att hindra andra att köra bil, sätter sig på t-banevagnstak för att hindra andra från att åka kollektivt eller häller färg i fontäner för att hindra andra att... Ja, fan vet varför.

Och så finns de som istället för att vifta med pekpinnar försöker inspirera andra. För några år sedan bloggade jag om en kille som duschar i regnvatten, odlar växter för att använda bladen som organiska dasspapper och tillverkar biogas av sin skit.

Nu läste jag om ett gäng bosatta på Rådmansö som anlägger sin egen våtmark. De skämtar i reportaget om att det inte var någon bra idé att limma fast sig i vägbanan eftersom det är grusväg, men självklart hade de inte gjort det ändå. De jobbar konkret istället för att prata och godhetssignalera.

”Men färgar de håret?!”

Det slår mig att vi alla kan göra likadant. Det är inte bara barn som gör som vi gör och inte som vi säger. Jag skulle aldrig ge ett seriöst spartips utan att testa det själv och varför ska vi lyssna på ”miljöaktivister” som skapar trafikkaos men som inte har gjort ett enda dugg för miljön när vi istället kan lyssna på människor som visar praktiskt vad man kan göra för att påverka på riktigt? Det gäller inte bara miljö utan ekonomi, träning eller vad som helst. Låt oss t ex inspireras av snälla människor istället för människor som bara säger att man ska vara snäll. Skillnaden kan vara milsvid. 

En fantastisk uppfinning

Termos, thermos, TV-kanna ... Kärt barn har många namn. Den uppfanns 1874 och när jag var ung (strax efter) tror jag att varenda familj hade en hemma. På den tiden fanns visserligen inga kapselmaskiner som bryggde kopp för kopp, men jag har en känsla av att ganska många även idag brygger en hel kanna kaffe eller te åt gången.

”Ööh... Har den trådlöst wifi?”

Trots det är termosen betydligt ovanligare. Jag vet många som låter kaffet stå på varmhållning en bra stund, och andra som häller bort kaffet som inte dricks första halvtimmen. För mig är det obegripligt. En bra termos kostar några tior och den håller kaffet varmt i många timmar.

Sedan är jag så funtad att jag inte skulle kasta kaffet eller teet ens om det vore iskallt. Försiktig värmning i mikron funkar alldeles utmärkt, och även om drycken börjat kallna i termosen har man nytta av värmen som är kvar när det ska värmas på nytt.

Förutom att termosen håller värmen hemma gör det också att man kan ta med sig varm dryck, på bilresan, skogspromenaden eller fisketuren. Ska jag på dagstur har jag nästan alltid med mig kaffe. Ute på stan kostar kaffet 10-50 kr/kopp. Motsvarande kostnad för en hembryggd kopp är under kronan.

Ja, det kräver framförhållning, men om jag ska sitta i bilen i många timmar – för att inte tala om jag, som idag, ska stå på en marknad och sälja honung en hel dag – så vet jag att jag kommer bli kaffesugen och då ser jag bensinmacksautomatkaffe som ett personligt misslyckande.

Postens vägar äro outgrundliga

Jag skickade en burk honung med Posten till en annan del av Norge. Beställer man inte någon expressvariant tar transporten 2-4 dagar inrikes. Nu var väl inte detta så bråttom, men knappt två dygn efter att jag lämnat in paketet fick jag ett mejl från Posten som sa att den nu kommit till en distributionsterminal 7 mil bort. Då kom jag att tänka på den här scenen från Beckfilmen Polis polis potatismos.

Och framförallt Gunvalds (Rolf Lassgårds) matematiska uträkning:

"En abborre gör två kilometer i timmen, det är den långsammaste fisk som finns. Ändå skulle den med lätthet ha tillryggalagt den där sträckan på kortare tid än ni."

I detta fall stämde det även in på Posten. På de 40 timmar som gått hade en abborre (förutsatt att abborrens hastighet verkligen är 2 km/h) simmat åtta mil medan Posten bara klarade sju. Nu var det inte panik, men någon gång är det ju det. Och någon gång (i Sverige) har jag dragit Lassgårds abborrliknelse med kundtjänster. Jag tycker faktiskt att man i ett modernt samhälle kan kräva snabbare transporter än 2 km/h.

Det här får man inte göra med brevbärare.

En annan egenhet med Posten är att det är lite bingo hur paketen levereras. Jag har varit med om följande:

1. Brevbäraren levererar försändelsen i eller vid brevlådan.
2. Jag får en talong i brevlådan som säger att jag får hämta ut paketet på Postens närmaste utlämningsställe.
3. Brevbäraren åker fram till huset och levererar paketet på gårdsplanen.
4. Jag får ett sms att paketet ska levereras i brevlådan, men senare ett nytt som säger att paketet istället ska hämtas ut på Postens utlämningsställe.
5. Jag får ett sms att paketet finns att hämta i en utlämningsbox i samma samhälle där de också har ett utlämningsställe, men att jag först måste ladda ner en jävla app till min telefon.

Brevlåda i min smak.

Man vet aldrig vilket alternativ som gäller och framförallt får man aldrig välja. Jag föredrar alternativ 1 eller 2, men 3 och 4 funkar också. Alternativ 5 får mig att skrika rakt ut i vredesmod och det företag som väljer det (om det inte är Posten som själva väljer beroende på dagsform) får räkna med en recension surare än ättika.

Men med det sagt har inte detta gjort att jag ångrar flytten från Sverige. Inget av de fem alternativen är sämre än svenska Postnord som jag ju tyvärr tvingats testa i Norge med, och den gången blev 5-10 dagars leveranstid 26 dagar i verkligheten. Abborrarna skulle antagligen kunna simma i åttor kring Postnords bilar.

Nya bostäder, gamla misstag

Sveriges Radio kör en artikelserie om hur synd det är om människor som köpt nyproducerade lägenheter. I en av dem skriver man: ”När Victor skrev på för sin lägenhet kunde han inte förutse det krig som skulle komma och påverka räntorna.”

Möjligen är reportern så pass obildad att han tror att räntehöjningar är ett krigsfenomen, men troligen är det bara ett sätt att försöka avskriva bostadsrättsinnehavarens egna ansvar. Victor kunde ju inte förutspå Ukrainakriget, men att nollränta inte var ett permanent tillstånd kan jag tycka att både han och reportern ska begripa.

Jag har aldrig sett nyproducerade lägenheters fördelar. Tvärtom, det verkar ju alltid bli en massa byggmissar, felaktiga material som leder till mögel och efterarbete, för att inte tala om att budgetarna alltid spricker. Hur någon kan välja det när man istället kan flytta in i en bevisligen fungerande lägenhet i en lika fungerande bostadsrättsförening med stabil ekonomi är obegripligt.

Och inte blir det bättre av att man måste beställa bostaden flera år i förväg. Förutom att det är bökigt att vänta på just en bostad (man lär ju behöva bo någon annanstans medan man väntar) hinner såklart de ekonomiska förutsättningarna ändra sig. Både ens egna och omvärldens, ränteläget och annat. Så nu sitter Victor där och har betalt femtio papp i förskott för något han inte längre vill ha. I Västerås försöker William och hans framtida, ofrivilliga grannar häva sina avtal.

Kanske lyckas de. Det verkar ju inte som att någon längre ska behöver stå för sina beslut. Själv skulle jag vilja vända på frågeställningen. Om de var beroende av fasta ramar utan oförutsedda överraskningar, varför bestämde de sig för att köpa nyproducerat, bostadsbranschen ”hemliga låda”?

”Jag fattade ingenting!”

Jag köper i princip inte kläder på nätet. Enda undantaget är löparskor där jag skulle få betala 2-3 gånger mer i butik. Av de 15-20 skopar jag köpt på nätet har jag returnerat ett. Så jag är inte målgruppen och jag ska väl egentligen inte försöka sätta mig in i hur ungdomar handlar kläder.

Men det stör mig rejält när jag hör unga köpa en tröja i fyra storlekar för att sedan returnera minst tre, istället för att använda ett måttband och ta reda på vilken storlek de ska ha. En annan metod är tydligen att köpa fem plagg trots att man vet att man bara har råd med ett. Så skickar man tillbaka de fyra man gillade minst.

Eller så skickar man tillbaka kameran.

Så när nu näthandlarna reagerar kan jag bara applådera. Det gör däremot inte Emelie, som blockats av Nelly, men även av andra nätbutiker.

”Det känns ju som att man gjort något dåligt liksom.”

Mm, det kan du fethaja att du har! Hittills i år fram till blockeringen hade hon returnerat över 92 procent av de kläder hon köpt! Hennes skamkänsla går dock snabbt över och då försöker hon rättfärdiga sitt beteende utifrån ett miljöperspektiv. För tänk om hon inte kryssat för halva katalogen utan istället beställt en vara, får hem den, inser att den inte passar och lägger en ny beställning:

”Då har du plötsligt gjort två beställningar och påverkar miljön på ett helt annat sätt.”

Skyll på att ditt fullständigt galna köpbeteende är bra för handeln, börsen, minderåriga skräddare i tredje världen eller vad som helst annat, men säg aldrig, aldrig, aldrig att du har miljön i åtanke. Någonsin!

Hade hon haft det hade hon inte köpt 5-10 plagg i månaden (som vi väl får utgå ifrån varit 62-125 plagg där sedan minst 92 procent returnerats). Då hade hon använt upp de kläder hon redan har och skaffat sig en annan hobby än att beställa hem hela världen, fota sig i kläderna på sin blogg och sedan skicka tillbaka skiten.

Lite odling

Jag har beställt material till odlingslådor, men i väntan på det har jag tjuvstartat lite med trädgårdsodlingen. Grannen frågade om jag inte vill ha lite plantor av henne och när det är gratis är jag sällan svårövertalad. Så nu spirar det både inne och ute.

Luftlök var en ny bekantskap för mig. Som jag förstått är det lite som gräslök (som jag också fick), men på luftlök skjuter det ut lökar ur stjälken som man antingen kan äta eller plantera och därigenom utöka odlingen.

Libbsticka är en växt jag hört talas om, men jag tror banne mig aldrig jag hade ätit den. Selleri har jag ätit mycket av och libbstickans smak och konsistens påminner om selleri (libbsticka kallas tydligen också för selleriört). Är ni fortfarande osäkra har jag ett trumfkort: Ernst Hirchenkellersteigerberger tycker att den är ”fantastiskt god”:

Förutom att jag fick rejält med plantor passade grannen på att skicka med flera kilo skördade libbstickor eftersom hon hade så mycket, så Ernsts tal om dess frodighet tycks stämma. Grannen sa att de går att torka. Det måste jag testa, så jag hängde dem i knippen på glasverandan där det kan bli rejält varmt när solen ligger på.

Eftersom jag skaffat jord och virke, men inte vet exakt vad jag ska odla i odlingslådor har jag tills vidare valt att plantera en del ute och en del i krukor. Pepparmynta har jag förstått att man alltid bör odla i kruka eftersom den annars kan ta över hela tomten.

Det känns skönt att åtminstone ha kommit igång, så får det bli ett nytt inlägg när odlingslådorna är på plats, och eventuellt när allt har dött alternativt ätits upp av de orädda rådjuren som stryker runt på och kring tomten. Jag börjar förstå hur Runar tänkte. 😉