Lite skidskvaller

Jag tror att jag enligt norsk lag måste vara intresserad av längdåkning, så jag försöker hänga med även om jag är mer road av skidskytte (antagligen lag på det med), men det här är ju en ekonomiblogg så vi går direkt på pengarna.

”Therese Johaugs miljonförmögenhet ökar kraftigt” kunde vi nyligen läsa i tidningen. Jag vet inte vad det finns för andra typer av förmögenheter än miljon-, men tydligen har hon gått från 53 till 62 miljoner på ett år.

Inte anmärkningsvärt med en sjuttonprocentig ökning även om det var ett trögt börsår för hon har nyligen skrivit en bok som sålt bra. Siffrorna i sig var inte heller konstiga, hon var överlägset bäst i sin sport i flera år, har ett eget klädmärke och lite annan business. Det som istället fick mig att lyfta på ögonbrynen var hennes löneuttag på 5,1 miljoner. Året innan tog hon ut 4,4 miljoner så det följer förmögenheten någorlunda.

Men om man har ett eget aktiebolag där alla aktier ägs inom familjen, varför ska man då plocka ut fem miljoner, eller 425000 kr i månaden, till lönebeskattning? Jag skulle fatta om det var en tillfällig grej, för att köpa ett hus eller så, men så verkar det ju inte vara. Det kan nog gå närmare en miljon i förmögenhetsskatt, för den drabbas hon ju av oavsett om hon har pengarna i eller utanför firman, men sen då?

Vad i hela friden ska en småbarnsmamma med fem miljoner om året till? Eller en tusenlapp i timmen, all vaken tid. Vad jag förstår jobbar hon en hel del, och tränar fortfarande några timmar om dagen. Så när hinner hon ens spendera dem? Själv skulle jag bli helt matt av att göra av med en tiondel av de pengarna. Kanske skönt att jag inte är så framgångsrik.

Vill du bli rik – starta nätkurs!

Farsoten onlineutbildning tog väl ordentlig fart under Covid. Plötsligt var det så himla bra att kunna utbilda människor över internet. Och visst finns fördelar. Framförallt är det enklare och billigare, särskilt för utbildaren. Jag har gått en del nätkurser och de är ungefär som riktiga kurser, men sämre.

Den senaste var en certifieringskurs i biodling. Den kostade 850 kr plus studiematerial och det var likadant när den hölls IRL med en riktig lärare i riktiga lokaler. Men så kom det ett förkylningsvirus och man kom på att kursen gick att digitalisera.

Istället för att en lärare skulle behöva stå och lära ut länkade man till ett gammalt föredrag på Youtube, och istället för lektioner delade man in eleverna i grupper som fick göra gruppövningar på Teams och på så vis hålla i sin egen utbildning, vi hade ingen redovisning av vad vi kom fram till. Läraren la varje vecka ut en ny läxa och nya diskussionsämnen. Det tog honom max en kvart, om han inte använde en mall från förra och förrförra året för då måste det snarast ha handlat om sekunder. Avslutningsvis en digital och roboträttad examen.

Det bästa för utbildningsföretagen är att folk nöjer sig med detta. Det är ju miljövänligt och dessutom smidigt att sitta hemma. Att man inte lär sig lika mycket får man bara hacka i sig. Och jag är inget undantag! Jag fick mitt certifikat, vilket ger mig rätten att handla med bisamhällen och drottningar och lite annat. Jag hade gärna fått fler kunskaper och därmed blivit en bättre biodlare, men det var i första hand kursbeviset jag var ute efter.

Ett stort steg för mänskligheten.

För utbildarna ser jag inga nackdelar. De lär ut till en bråkdel av kostnaden och kan skala upp verksamheten praktiskt taget hur mycket som helst. Slipper man förhålla sig till lokala regler och ett litet språk som norska eller svenska kan man utbilda tusentals med mindre tid och energi än man tidigare undervisade en skolklass, och vem vill inte tjäna mer pengar med en mindre insats? Att eleverna inte lär sig lika mycket som tidigare kan man leva med. I bästa fall betyder det att man kan sälja på dem en fortsättningskurs.

Unga bor kvar

Var fjärde svensk mellan 20 och 27 har inte flyttat hemifrån. I Stockholm mer än var tredje.

Hyresgästföreningen skyller på en trasig andrahandsmarknad, och vill förutom höjda bidrag (och därmed högre skatter) att bostäder ska förmedlas efter behov och inte antal dagar i bostadskö. Det sistnämnda låter som en utmärkt grogrund för korruption. Snart måste man kanske vara politiskt aktiv (i rätt partier eller organisationer) för att få ett hyreskontrakt. Det saknas som bekant inte exempel på det.

Inget av reportagen ställer frågan om de unga och deras familjer har något eget ansvar. Att de växer upp kommer väl inte som en oförutsedd händelse? Bostadsbolagen knackade inte på dörren hos bostadslösa när jag var ung heller. Man fick ringa runt och tjata, svara på annonser och lyssna runt i bekantskapskretsen. Min första bostad var ett andrahandskontrakt där dottern till en kompis till en släkting hade flyttat ihop med sin pojkvän, men inte var beredd att klippa livlinan.

Och så får man försöka bygga upp kapital så att man får råd, både att deponera några månadshyror och att skaffa kontantinsats till en bostadsrätt. Det kan vara olika svårt, men det är alltid lättare om man försöker än om man sitter på Tiktok eller framför Netflix och gnäller över hur tufft samhället är.

Själv undrar jag om unga verkligen vill flytta hemifrån i samma utsträckning som tidigare. På min tid (oj, vad gammal jag kände mig nu) ville alla bli vuxna så fort det gick. Nu verkar det inte lika självklart. Vad det beror på kan diskuteras – mesiga föräldrar, skolan, samhället och/eller utbudet av meningslös förströelse? Vill man ändra på det tror jag att det är där man ska sätta in insatsen, inte höja bidragen och kamma folk ännu mer medhårs. Finns behovet kommer lösningarna.

Var går gränsen för blåsning?

Detta har hänt: John-Erik, 78, har blivit uppringd av vad han trodde var Nordea. De påstod att han blivit ID-kapad, men att han skulle rädda sina pengar genom att swisha över hundratusen kronor till ett telefonnummer. John-Erik gjorde så och såg naturligtvis inte till de pengarna igen.

Kan man ens swisha så mycket? Egentligen inte, men John-Erik hade själv höjt sin gräns och det är därför Nordea sätter ner foten och anser att han får stå för detta själv. Konsumentombudsmannen, som nu stämt Nordea kallar John-Eriks beteende för ”helt utan egen förskyllan”. Va?!

Han har själv höjt sin gräns så att han kan swisha hundratusen kronor! Jag tycker att det är helt galet att han ens har så mycket pengar på ett vanligt bankkonto. Enda gångerna jag haft det är när jag ska köpa bostad eller dyra bilar. Nej, inte bilar förresten, SÅ dyra bilar har jag aldrig köpt.

Vidare tycker John-Erik som är en vuxen, myndig person med kontroll över sina egna pengar, att det är rimligt att banken upptäckt att hans identitet blivit kapad, men de kan inte stoppa tjuvarna från att tömma ett konto i deras bank, så istället föreslår de att kunden ska swisha ett helt galet högt belopp. Och vart, till Nordeas officiella konto? Knappast va.

Nordea vill inte låta sig intervjuas. Det tycker jag är synd. Jag fattar att det är svårt att vinna sympati med att sabla ner en gamling, men genom att hålla tyst verkar de ju skämmas för sin ståndpunkt. De borde ha sagt som det är, att de inte kan ta ansvar för när folk aktivt försöker bli av med sina pengar.

Då håller Bankföreningen en rakare linje. Deras förslag är att begränsa tillgången till personuppgifter på nätet. Det tycker jag låter alldeles lysande. Det finns ingen som helst anledning till att kreti och pleti ska kunna ta reda på vad vi äger, tjänar osv.

Och för att vara tydlig, självklart tycker jag synd om John-Erik, men vi kan inte ha ett system där varenda människa kan skicka sina pengar till en kumpan och sedan får banken pynta. Nu tror jag inte att det är detta som hänt, men om banken ska betala John-Erik kommer det att hända, igen och igen. ”Helt utan egen förskyllan”... Vad röker Konsumentombudsmannen?

Från fattig till FIRE

SR intervjuar Emil, 21, som har en lite annorlunda ingång till FIRE, eller ekonomisk frihet, än de flesta. Emil växte upp i ett fattigt hem och vill aldrig dit igen.

Eller ja, han säger faktiskt i reportaget att han försöker leva så fattigt som möjligt, men ekonomiskt fri behöver ju inte betyda att man lever i lyx eller ens slutar att jobba, bara att man har möjligheten att göra det eftersom möjligheten i sig har ett värde. Ofta är det där ”vi” och ”dom” tappar varandra. Att ”dom” inte kan förstå vad ”vi” ska göra hela dagarna.

Emils metod till frihet är att han tänker köpa fastigheter, rusta upp, hyra ut och betala av, och så göra det igen och igen, med målet att vara ekonomiskt fri vid 35. En av mina grannar har gjort just detta sedan han var ännu yngre än Emil. Om grannen är rik vet jag inte, men det verkar ha gått bra och – inte minst viktigt – han verkar vara nöjd med sitt liv.

Random norsk familj ;-)

Det jag framförallt gillar med reportaget är att man fokuserar lika mycket på utgifter som på inkomster. Det vanliga är att man intervjuar någon medlem i Unga Aktiesparare som pratar placeringar. Det är inte dumt, men det är inte där sparresan börjar.

Huruvida Emil ska lyckas (eller ens har samma plan när han kommer längre på resan) är omöjligt att veta, men att veta vad man vill är en bra grund att stå på. Eller kanske ännu mer vad man inte vill. Han vill inte leva i påtvingad fattigdom och inte jobba sig in i graven, som hans släktingar gjort. Jag tror att det kommer att gå fint.

Varför funkar Sverige?

Jag undrar ibland över hur det kommer sig att Sverige funkar. Det hade kunnat funka mycket bättre – det har funkat mycket bättre – men landet finns kvar, en och annan tillgodogör sig vettiga kunskaper i skolsystemet, det händer att människor får bra vård i rimlig tid och vanligtvis svarar de ganska snabbt på 112.

Detta samtidigt som man har fler myndigheter än nästan alla andra länder, fler politiker per capita, högre bistånd och olönsam invandring, inte bara sett till att Sverige är ett litet land utan också i absoluta tal! Det har lett till ett av världens högsta skattetryck i kombination med att man som skattebetalare får ganska lite för pengarna, vilket skrämmer både företag och driftiga människor bort från Sverige.

Så varför har inte Sverige brakat samman? Var är systemkollapsen/samhällskollapsen som det pratats om i många år? En ledtråd tror jag att vi hittar här:

”Ekot kan avslöja att gamla och slitna spårväxlar, som Trafikverket skulle ha bytt ut för uppemot tio år sedan, fortfarande används inom järnvägen.”

Det här vet jag att det pratades om redan för trettio år sedan, kanske under finanskrisen, att ”just nu” skulle man skjuta upp järnvägsunderhåll. Jag tänkte redan då att det här låter som dålig ekonomi på sikt. Men på kort sikt funkar det ju att slarva med underhåll, skära i försvaret, plocka bort beredskapslager osv. Tills verkligheten hinner ikapp.

”Tågtrafiken börjar likna ett u-land” säger en s-politiker i Göteborg som i vanlig ordning skyller allt på sittande regering, men det här har såklart pågått under regeringar från bägge håll. Det blir så när politiker tänker i fyraårscykler.

Ingen vettig människa skulle behandla sitt hus på det här viset, låta bli att måla fasaden eller låta taket regna in för ”det blir inte svartmögel i år”, men när det gäller ett helt land går det fint. Man skjuter på nödvändiga kostnader och får betala dem mångdubbelt senare. Tur att det är med andras pengar.

Grötbullar

Då och då ser jag matbröd där gröt är en av ingredienserna och tänkte att det måste jag prova, och nu slumpade det så att jag fick ett recept på sådana här grötbröd av en omtänksam människa. Nu kör vi, detta behövs:

havregryn, 3 dl
vatten, 5 dl
matfett, 75 gram
mjölk, 3 dl
jäst, 25 gram
salt, 2 tsk
sirap, 2 msk
vetemjöl, 12 dl

Först gör man gröt genom att koka upp havregryn och vatten. Därefter klickar man i matfettet som får smälta i gröten. Jag gör alltid havregrynsgröt i mikron, men nu skulle det ju smältas smör och då blev det spisen. Nästa gång blir det nog mikron igen, jag tycker att det är så mycket enklare.

Värm mjölken fingervarm och lös upp jästen i den. Sedan blandas alla ingredienser – gröten, jästmjölken, mjölet, saltet och sirapen. Tänk på att jästen är värmekänslig så att du inte häller ihop den med het gröt för då dör den.

Mixa med degkrokar eller degmaskin av något slag och låt sedan degen jäsa under bakduk i 45 minuter.

Dela upp degen i lagom antal bitar. Jag körde på 18 (på c:a 80 gram vardera) för att det skulle gå jämnt upp med två plåtar. Forma dem till runda bröd, platta eventuellt till dem lite. Mera jäsning, minst 30 minuter till.

Sätt ugnen på 200 grader (receptet sa 230, men jag vågade inte det) innan du penslar bröden med vatten och strör på lite havregryn. Det där sista kan du hoppa över om du inte orkar.

In i ugnen tills de ser klara ut. För mig blev det 20 minuter.