Svenska banker ser marknaden som en
slags godispåse där de kan välja de kunder de vill ha. Eller ja,
egentligen kan de inte det för är man lagligt i Sverige har man
rätt att få vanliga banktjänster och när man inte får det klagar man.
Jag blir provocerad av bankernas
förhållningssätt här. De har ingått ett avtal med staten och då
får de banne mig hålla sin del med tanke på att de är noga med
att staten ska hålla sin, att garantera deras förluster när det
går åt skogen.
Dessutom har jag själv befunnit mig i
samma situation som den australiska kvinnan i programmet. När jag
kom till Norge hade jag inget personnummer eller ens lightvarianten
D-nummer. Det gjorde att jag inte kunde försäkra min bil, stå för
mitt eget elabonnemang eller ha ett norskt bankkonto.
När jag fick ett D-nummer efter några
veckor kontaktade jag en bank för att öppna konto och kände på
intet sätt att det var givet att de skulle godta mig. De var sura
för att jag inte hade bolån på mitt nyinköpta hus hos dem.
Möjligen lindrades det lite av att jag inte hade huslån någon
annanstans heller, men så saknade jag anställning. Jag är osäker
på om det faktum att jag på sikt skulle flytta över mitt företag
till Norge hade hjälpt om de förstått hur lite transaktioner och
pengar jag har där. Jag ska inte säga att jag ljög, men jag
svarade ganska svävande.
Lösningen måste vara att hindra bankerna att välja kunder fritt, alternativt avstå från statliga bankgarantier. Sluta att dalta med bankerna! Det finns himla många banker och det är inte självklart att alla ska finnas i eviga tider, ens om de är så kallade storbanker. Om en stor andel av de rekordmånga kundklagomålen visar sig riktiga är det hög tid för staten att flytta fram sina positioner.