Bolånetaket höjs och ingen vinner

I Sverige får man ”bara” låna till 85 procent av sin bostad. Att många sedan tar ett blancolån för att låna till kontantinsatsen är allmänt känt, men att förhindra detta genom att höja tillbaka bolånemöjligheten från 85 till 90 procent som regeringen nu föreslår känns helt meningslöst. Finns det någonting som tyder på att folk då inte lånar fem procent från 90 till 95 istället för från 85 till 90? Det blir antagligen ännu mer i kronor och ören än idag för alla sådana här åtgärder höjer bostadspriserna.

En av dessa är finansmarknadsminister.

Något som möjligen kan leda åt andra håll är regeringens föreslagna nedtrappning av ränteavdraget för blancolån. Varför man överhuvudtaget vill ha kvar ett ränteavdrag för lån utan säkerhet är oklart för mig. Eller för lån överhuvudtaget! Jag har länge propagerat för att ta bort ränteavdraget. Allra lättast hade det såklart gått när räntan var som lägst, men när det inte ens gjordes då är nu det bästa tillfället, strax bättre än imorgon osv. Men det finns ingen politisk vilja.

”Ränteavdragen är mycket betydelsefulla för hushållen, att ta bort eller trappa av dem skulle vara väldigt dyrt för hushållen.”

Så säger Niklas Wykman, killen till vänster här uppe. Eller om det var till höger. Självklart, ge hushållen ett incitament att låna så kommer de att göra det. För när alla andra kan göra det pressar det upp priserna och ska du vara med i boracet blir du nästan tvungen. Att lån subventioneras och sparande beskattas kan jag inte tolka på annat sätt än att politikerna – av alla färger! – vill att väljarna ska vara belånade och ofria.

Alltid senare, lååångt senare.

Det är logiskt, ekonomiskt pressade människor är lättare att styra, vare sig det är politiker, arbetsgivare eller någon annan som försöker göra det. Kanske är det också därför statstelevisionen gjort otaliga reportage om hur tråkigt det verkar vara att kunna pensionera sig tidigt.

Men lyckligtvis kan vi göra motstånd. Även om så alla makthavare jobbar för att vi ska leva ett ofritt liv på lånade pengar är det möjligt att göra tvärtom, att leva ett fritt liv med egna pengar. Det är inte lätt, men helt omöjligt är det bara om man intalar sig att det är det.

Medelinkomst och minimal tankeverksamhet

Pantbankerna har fler kunder än någonsin. I reportaget säger man bl a att många kommer in och pantsätter för första gången för att klara vardagskostnader.

”Man har insett hur låga marginaler man har för oförutsedda utgifter, som en dyr tandläkarräkning, säger Annette Karlberg, VD på Sefina Pantbank.”

Att skaffa en buffert (och inte genom att panta sina saker!) känns som det mest grundläggande i varje privatekonomi och ett tips som det tjatats om ända sedan finansminister Anne Wibble tyckte att alla borde ha en årslön sparad. Det är möjligt att hon tog i lite, men att klara en plötslig tandläkarräkning tycker jag borde vara ett absolut minimum för alla ansvarskännande vuxna. Ansvar tycks dock förlegat när man hör detta uttalande från pantbankens värderare:

”Den vanligaste kunden är ändå en medelålders medelinkomsttagare. När ekonomin är bättre så kanske man lånar för att åka på en semesterresa. Nu lånar man mer för att täcka vardagliga kostnader.”

Rimlig pant för vardagskostnader.

Så inte nog med att man går till pantbanken för att få råd med tandläkarräkningen, man går dit för att ha råd att dra på semester – ”när ekonomin är bättre”! Jag antar att hon pratar om den allmänna ekonomin och inte den personens privatekonomi. Att panta sina smycken eller klocka för att ha råd att åka till Mallis vittnar inte direkt om en bättre ekonomi.

Ibland undrar jag om folk ens vill ha det bra. Det finns fattiga människor som inte har så stora möjligheter, men för en medelålders medelinkomsttagare att se till att ständigt ligga på minus eller i bästa fall noll känns som ett medelålders sätt att likt tonårstjejer skära sig i handlederna. Egentligen värre, tonårstjejernas handling kan jag på något sätt förstå och sympatisera med, men den som stampar sina ägodelar för att lägga på något onödigt får leta sympati annorstädes. Kanske på pantbanken.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Unga syn på privatekonomi

Jag har inga unga personer i mitt liv, i alla fall inte så nära att jag har koll på deras ekonomiska tänkande. Som grinig gubbe utgår jag ifrån att varje generation blir lite dummare och ansvarslösare än den tidigare, för det är i den riktningen jag upplever att världen gått ungefär sedan när jag själv var ung (ren slump såklart).

Men jag vet inte säkert. Därför tyckte jag att det var skoj att läsa en rapport om nordiska ungdomars syn på privatekonomi för att se om det är så illa som jag tror. Både ja och nej. Här är några siffror.

• 74 procent tycker att privatekonomi är intressant.
• 72 procent sparar regelmässigt.
• 77 procent säger sig ha bra koll på sin privatekonomi.
• 28 procent köper saker de inte har råd med.
• 22 procent har köpt något bara för att en influencer har rekommenderat det!

Här ska sägas att det är självrapporterade siffror, det brukar betyda att man framställer sig lite bättre än man är. Alltså tror jag att det där regelmässiga sparandet kanske inte var så regelmässigt när allt kom omkring, eller att det varje månad följs upp med lika regelmässig konsumtion.

Jag hade gärna sett en uppdelning per land för att se om något sticker ut. Då hade det varit lättare att se vad som gick att göra åt det som är dåligt. Tydligt är att alla länder vill lära sig mer för inte mindre än 93 procent vill ha mer privatekonomi i skolan.

En könsuppdelning görs dock. Undrar hur den är gjord i Sverige, om det är könet personen de facto har eller det den känner sig som just idag. Nåväl, här vi se en kraftig överrepresentation av killar som handlar med värdepapper eller läser på. Detta trots att tjejer tänker lika mycket på pengar och kollar sina saldon oftare än killarna. Jag vet inte om vi därigenom kan dra slutsatsen att tjejer vill ha resultat medan killarna ser till att få det, eller är det för sexistiskt? Samtidigt kan konstateras att fler killar får betalningsanmärkningar och det kommer inte heller som en chock.

Något annat som inte förvånar mig är att unga har usel koll på krediter. Inte nog med att de inte vet hur inkasso och betalningsanmärkningar funkar, de verkar knappt veta hur lån och köp på avbetalning går till. Var femte vet inte skillnaden på ett betalkort och ett kreditkort. Hade det varit siffran för tolvåringar hade det väl varit okej, men här snackar vi om vuxna som antagligen har åtminstone den ena kortvarianten själva.

Och för att spä på mitt ego tycker jag mig ändå få rätt i att unga är dumma:

”Som vi har nämnt flera gånger i rapporten kolliderar ungas ansvarsideal ibland med verkligheten. Därför är det egentligen inte så konstigt att andelen som t ex har köpt något på avbetalning är dubbelt så hög som andelen som menar att det är acceptabelt.”

För mig är det här främsta tecknet på dumhet, att göra en sak trots att man vet att det är dumt. Å andra sidan, ser man till ökad fetma och ”naiva” politiker hade det varit märkligt om just ungdomar visat ett rimligt konsekvenstänk.

Politikerna festar, du betalar

Ulf Kristersson fyller 60, vilket han firar med skattefinansierad baluns på Rosenbad. 350 inbjudna, jag gissar på en slutnota på knappt en miljon och det är såklart inte jättepengar i det stora hela, men det säger en del om hans syn på skattebetalare.

Och inte bara hans. Den gängse ”förklaringen” att man låter folket betala en fest till statsministerns ära att Stefan Löfven och möjligen andra har gjort samma sak. För egen del är jag föga imponerad av ”Amendurå”-argument. Det finns svenska politiker som mördat andra och det är inte heller okej.

Regeringskansliet svarar inte ens på frågor om hur mycket det kostar, det angår tydligen inte oss. Men det kommer ut vad det lider och då lär man återigen peka på att Kristersson inte var först med att stjäla skattepengar till liknande fester, även om man nog inte kommer att använda de orden.

För om vi blickar ut från politikernas skyddade verkstad är det såklart helt orimligt att fira chefen för flera hundratusen kronor av andras pengar. ”Mottagningen äger rum inom ramen för rollen som statsminister”, säger regeringskansliet, men han fyller väl inte år i rollen som statsminister?!

För övrigt tror jag inte att Kristersson fattar hur mycket svenska folket hade uppskattat om han hade sagt att allt festande i samband med hans födelsedag skulle betalas av honom själv, men det hade kanske blivit gliringar i riksdagskorridorerna och någonting säger mig att den gruppen är viktigare för honom än vad vanligt folk tycker.

Tidstjuv stämd

Den vanligaste stölden är inte av pengar eller kapitalvaror. Det som oftast stjäls är tid, en tillgång som inte går att återvinna (möjligen med undantag för fysisk träning, som ger mer tid tillbaka) och därför bland det värsta man kan göra.

Tid är pengar.

Jag är inte skuldfri i det avseendet, men jag har blivit bättre, och precis som de flesta har jag stått och väntat på människor som inte tycks kunna komma i tid hur de än bär sig åt. Alla kan ha otur, men när man gång efter annan dyker upp för sent beror det på att man inte värderar andras tid tillräckligt högt för att anstränga sig. De kan tvärtom tycka att det är smart att komma sent för att inte riskera att själva få vänta.

Förstår de själva vad de gör är det ett svinigt beteende. Därför gläds jag – som numera alltid strävar efter att vara i tid – åt att två konsertbesökare stämmer Madonna när hennes spelning började mer än två timmar senare än utsatt. Att hon fattar problemet och i min bok därigenom gjort sig skyldig till grovt svineri står bortom allt tvivel eftersom hon stämts tidigare i precis samma läge.

Men hon skiter i det. Antagligen tycker hon att fansens tid är mindre värd en hennes och att det kanske till och med blir lite exklusivt av att hon släntrar in flera timmar för sent. Det tycker inte jag och hoppas därför att hon tvingas vara med på rättegången och att den tar extremt mycket av hennes tid.

Vem är svensk?

SVT är ett av alla medier som den senaste tiden rapporterat om ”svenskar i Gaza”. I den länkade artikeln säger UD att det är ”osäkert om alla svenskar kommer få lämna Gaza” och sedan intervjuar man ”Malmöbon Loai Alsaqqa”. På engelska.

Sveriges Radio vill inte vara bättre. De intervjuar svenska Minna Abo Watfa, även det på engelska. Hennes familj bor inte ens i Sverige längre, men hon är svensk medborgare, vilket enligt rubriken gör familjen ”svensk-palestinsk”.

Men kanske kom det extremaste exemplet nu i januari:

"Tvillingsystrarna Rima och Manel Klai flyttade från Sverige till Gaza för tolv år sedan. I slutet av december träffades Rimas hem av en raket. Hon skadades och hennes 8-åriga dotter Khadija dog. Nu vädjar släktingar i Sverige att UD ska hjälpa kvinnorna och deras barn att ta sig hem."

”Hem till Stockholm ige-äää-eeen ...”

Hem?! I artikelns allra första mening framgår att de flyttade från Sverige för tolv år sedan! Enda kopplingen tycks vara de släktingar som nu sitter i Sverige och gnäller på att UD gör för lite för icke-svenska medborgare bosatta i utlandet!

Men visst, varje gång ett flygbolag går i konkurs sitter mängder med strandsatta ”svenskar” i exempelvis Somalia eller Irak, inget av länderna kända för sin charterturism, men populära resmål för människor bosatta i Sverige. Väldigt många medier och politiker ifrågasätter aldrig detta.

Miljöpartisten Åsa Romson sa att hon såg alla hon möter i Stockholms tunnelbana som svenskar (som om hon någonsin åkt annat än taxi). Undrar om hon också anser att alla som någonsin varit i Sverige är svenskar. Det gör åtminstone media. De berörda ”svenskarna” tror jag absolut inte ser sig som svenskar, men ändamålen helgar medlen. Nu går det såklart bra att ropa på svenska myndigheter och hjälp att ta sig ”hem”. En av de som lämnade Gaza var skitsur över att inte UD betalade hans hotellrum.

Jag har en mycket enkel syn på detta. Om UD av säkerhetsskäl avrått från resor till Gaza i tio år och du dessutom sökt asyl i Sverige för att du är flykting, men sedan väljer att åka till landet du tvingats fly ifrån – då är du inte flykting.

”En flykting är, enligt 1951 års Genèvekonvention, en person som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politiska åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan begagna sig av det landets skydd.”

Är du palestinier i Sverige – svensk medborgare eller inte – och väljer att åka till Palestina tycker inte jag att du förtjänar UD:s hjälp att ta dig från Palestina tillbaka till Sverige. Tvärtom bör ditt svenska uppehållstillstånd rivas. Sedan kan vi diskutera om platsen bör fyllas upp av en riktig flykting eller lämnas vakant, men låt oss åtminstone vara överens om detta.