Vargavinter i bisamhället

Efter tre månaders ordentlig vinter är jag hjärtligt less på snö och kyla. Den enda fördelen med en riktigt kall och snörik vinter är att man sluppit höra mediala floskler om klimatförändringar. Det var några dagar med plusgrader i januari då de passade på att lätta på sitt lager av skrämselpropaganda, men sedan blev det lugnt igen. Häromdagen kallade Sveriges Radio fyra plusgrader i Småland för ”supervärmen”.

Den här vintern hade jag åtminstone gott om ved och även om det går åt mycket när det är -20 har det känts bra att veta att det kommer att räcka. Tack vare sommarens byggprojekt som resulterade i en massa spillvirke kommer jag ha närmare tio kubikmeter kvar. Årets ved är redan beställd och min förhoppning är att jag så småningom kan ligga ett år före, så att jag varje vinter eldar den ved jag köpt ett och ett halvt år tidigare.

Då är jag mer oroad över hur bina klarat vintern. De ska klara jämn och ihållande kyla om de dragit ner tillräckligt med vinterfoder och hittills har jag inte förlorat ett enda samhälle på vintern, men så har det också varit mycket kallare i år. När jag upplevde tio minusgrader som en värmebölja kan jag bara ana hur det var för bina att försöka hålla värmen dessförinnan.

Kupornas väggar är fyra centimeter tjocka. Där innanför sitter de samlade i ett klot med målet att ha rumstemperatur i mitten. Det ligger alltid döda bin utanför kupan på vintern, men i år fler än någonsin. Jag drog en pinne över flygöppningarna för att sprätta loss liken eftersom jag var rädd att det annars skulle bli helt tätt.

Senast om några veckor har jag facit. Då vet jag hur många av mina sju bisamhällen som fortfarande är i livet. Förutsatt att jag överlever själv alltså.

Företag säljer det som säljer

Jag har läst åtminstone fyra artiklar om att damklädkedjan Monki tagit bort sina XXL-kläder och numera bara säljer kläder upp till XL. I samtliga framställs det som att kedjan slaktat sina inkluderande värderingar och gör förändringen som ett angrepp mot ”kroppspositivism”.

Sanningen är såklart att de tjänar för lite på att sälja XXL-kläder för att det ska vara värt mödan att lagerhålla dem, annars hade de fortsatt. Antingen har andra modebutiker tagit över det marknadssegmentet eller också är det kunderna som övergett ”kroppspositivismen” och därigenom krympt marknaden, bokstavligt.

I samtliga artiklar står det att företaget fått utstå mycket kritik i sociala medier, som i detta fall tycks begränsat till Tiktok och Instagram. Tiktok har jag inte kollat, men på Instagram är det i princip två Monki-inlägg som fått kommentarer om att företaget ”hatar tjockisar” och därför kan dra åt helvete. Dessa inlägg kommer från ett tiotal kvinnor, så som folkstorm betraktat bedömer jag den som rätt beskedlig.

Medial folkstorm.

Även om jag lider med XXL-kvinnorna. Så där har jag haft det hela livet. Inte så mycket med kläder (även om 46½-skor inte säljs i överflöd), men med annat. Jag gillar ofta gammal teknik och hade lika svårt att få tag i en billig och bra PalmPilot som jag nu har att hitta en mp3-spelare. Det är nog inte en konspiration mot mig utan beror på att obehagligt många människor gör andra val än jag.

Pengar på kontot eller i prylar

Förra helgen bloggade jag om journalistiska överdrifter kring begreppet fattigdom. Inte ett av mina starkare inlägg och det har vi ju redan diskuterat, så den texten tycker jag att vi släpper. Men en kommentar i kommentarsfältet kunde förtjäna ett eget blogginlägg. Det var Hanna som skrev:

”Sen tänker jag lite på det här med personlig inställning. När känner man sig rik eller mindre fattig, är det när man köper något eller när man i början eller slutet av månaden stoppar undan en slant och ser bufferten växa? Svaret på det tror jag påverkar den egna ekonomin väldigt mycket.”

Jag har tidigare varit inne på behovet av att konkretisera rikedom, men Hannas kommentar är nog nästa steg. Jag funderar ofta på en del personers behov av att konsumera upp sina pengar, inte sällan på sånt jag bedömer som mindre viktigt. Rätt ofta märker jag också att andra skakar på huvudet åt min ovilja. Jag undrar varför de bränner sina pengar, de undrar varför jag inte gör det, och bägge svaren finner vi antagligen i Hannas kommentar.

Kritiken mot min och Hannas inställning, att kontoinnehavet är meningslöst tills pengarna används, kan jag förstå, men jag hävdar att pengarna i sig skänker mig trygghet och möjligheter, och därigenom glädje. Jag antar att det inte finns så många på min blogg som företräder den andra inställningen, att pengarna får sitt värde när de konsumeras. Annars hade jag velat ifrågasätta den.

För faktum är ju att pengar tappar sitt värde i samma stund som de konsumeras. Har exempelvis minnet av att en kort tid ha varit ”kung i baren” ett bestående värde? Kanske, men till stor del känns det som en efterkonstruktion, ett sätt att rättfärdiga ett beteende som egentligen inte var så himla klokt.

Mannen som förstört Sverige

Det är sällan rättvist att hålla en enda person ansvarig för stora tragedier och ödeläggelse. Att Sverige är objektivt fulare nu än för exempelvis hundra år sedan beror på landskapsarkitekter, byggnadsnämnder och bostadsministrar, men ska man framhålla en person lite extra måste det bli arkitekten Gert Wingårdh.

Ser du en riktigt anskrämlig byggnad som trots att det är en kontorslokal, bostad eller förskola ser ut som en steril fabrik eller ett östeuropeiskt kärnkraftverk är chansen stor att Wingårdh ritat skiten. Han är t ex mannen bakom Malmö Arena, Emporia Köpcentrum, och Turning Torso, bara för att nämna några skräckexempel.

Och han gör det inte gratis! Trots att det låter osannolikt får han faktiskt betalt för sitt arbete. Wingårdh Arkitektkontor AB omsätter över tvåhundra miljoner om året och det är bara ett av nio bolag han äger helt eller delvis. Bara tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall i Stockholm som i folkmun går under namnet ”Betonglådan” kostade nästan en halv miljard.

”Å så snyggt!”

Vi har väl alla läst om och sett exempelvis på människor som fått nej när de velat bygga eller till och med bara måla om sina hus eftersom någon småpåve på kommunkontoret hävdat att det stör landskapsbilden, men står det Gert Wingårdh på ritningen är det tydligen trumf. Jag har aldrig sett honom rita något som varit det minsta rimligt, men det spelar tydligen ingen roll – är det Wingårdh så ska skiten byggas, kosta vad det kosta vill!

Fjärrstyrt

Tänk vad modern man kände sig när man satte videon på timer! Här kunde man alltså spela in veckans avsnitt av Rederiet trots att man själv befann sig på släktmiddag. Sen kom man hem och insåg att man spelat in fel kanal och istället fått Språka på serbokroatiska, men fram tills dess kändes det bra.

Nu spelar ingen in linjär-tv, det är knappt någon som ens ser den, men fenomenet att förprogrammera hushållsapparater har inte försvunnit, tvärtom. Det finns såklart poänger med att kunna slå igång värmen i sommarstugan lagom till att man kommer dit, och själv uppskattar jag att kunna ställa in motorvärmaren i bilen kvällen innan jag ska iväg en tidig morgon. Någonstans i världen finns säkert också en människa som använder timerfunktionen i sin ugn till att få vakna upp till doften av nybakt bröd (även om jag hittills aldrig träffat någon som faktiskt gör det).

Men sen då? Jag lyssnade just på en reklamfilm om en diskmaskin uppkopplad till en app som inte bara kan starta maskinen på distans, den kan också bestämma lämpligt diskprogram och skickar ett meddelande till dig när disken är klar. Vad ska någon med dessa funktioner till? Diskmaskiner sätts lämpligen igång när maskinen är fylld (och i det ögonblicket står man alltid på armlängds avstånd från startknappen). Man vet hur lång tid disken tar, man hör när den är klar och man tömmer den på plats.

”Ingen mottagning?!”

Jag letade upp några filmer på Youtube där tillverkarna beskriver dessa ”smarta funktioner” och ramlade inte precis av stolen när jag såg att så gott som alla kommentarer handlade om att det inte funkar. Appen går inte att ladda ner, maskinen tappar wifi osv.

Och allt jag kan tänka är: Varför gör ni så här mot er själva? Saknar människor riktiga problem så till den grad att de skaffar maskiner med funktioner som aldrig någonsin behövs? För det är ju heller inte så enkelt att onödiga funktioner bara kan ignoreras. Du betalar för dem vare sig de används eller inte, och risken är stor att du inte kommer kunna använda diskmaskinen/tvättmaskinen/kaffebryggaren/vattenkokaren/hushållsvågen/elvispen... alls när funktioner du ändå inte vill ha slutar att fungera.

Ka-tjing Henrik Jönsson!

I en intervju i Dagens Dum... Nyheter säger Magdalena Andersson att kritiken mot henne i sociala medier kommer från trollkonton och ”ryska påverkansförsök”. Att vanligt folk kan vara less på partiledaren för Sveriges största politiska parti verkar hon inte ens se som en möjlighet.

Sedan nämns debattören Henrik Jönsson som ”har ägnat flera av sina program åt att kritisera partiet”. Så vad i hans kritik tycker man är orättfärdigt? Inget alls, vad det verkar. Det som istället ifrågasätts är om någon står bakom.

Jag tror inte att Magdalena Andersson är idiot. Hon fattar såklart hur Jönsson finansieras. Jag är själv ingen stor konsument av hans videos, men jag har fått med mig att han nämner olika betalningssätt för att stötta honom, och jag ser många i flödet som uppenbarligen gillar det han gör. Dessutom snackar vi om en kille som producerar en video i veckan. Det är bara på SVT sånt kostar flera miljoner.

Så varför säger då ”Arga Andersson” att hon inte har en aning om hur Jönsson kan ha råd att kritisera henne på Youtube? För att hon tror att det är en bra strategi för att få politiskt okunniga människor att ifrågasätta Henrik Jönsson. Jag har tidigare varit inne på skillnaden mellan vänster och höger i politiken när det kommer till att stötta det man tror på. Hade jag rätt där är Magda kanske inte så fel ute. Genom sig själv känner man andra och om man är helt främmande inför tanken att stötta ett medieprojekt är det lätt hänt att man tänker att andra också är det.

Dock tror jag hon gick för långt den här gången. Även vänsterdebattörer som Jens Liljestrand, som inte skulle tveka att kalla motståndare för Swish-hora tar parti för Jönsson. Andra skickar skärmdumpar på Swishbetalningar som svar på hur Jönsson finansieras. Anfall sägs vara bästa försvar, och är särskilt effektivt när man inte har något annat att komma med, men på samma sätt som Annika Strandhäll brukar kallas för högerregeringens bästa valarbetare tror jag att Maggan just befordrat sig själv till Henrik Jönssons PR-strateg.

OBS! Sedan inlägget skrevs har intervjun hamnat under betalvägg. Betala inte för den, min skärmdump innehåller allt väsentligt.

För en del är glaset alltid halvfullt

Allt fler handlar begagnat. Det är naturligtvis bra, de sparar pengar jämfört med att köpa nytt. Och ännu viktigare, jag och andra som vill tjäna pengar på allt får lättare att sälja våra gamla sopor, vilket både gagnar våra plånböcker och miljön. Från att jag började sälja secondhand, i slutet av 00-talet, har jag kammat hem över hundratusen kronor. En stor del av dessa saker hade jag inte ens försökt sälja tio år tidigare, för då begrep jag inte bättre.

Det här kan väl ingen se något negativt med? Jodå, SVT har hittat en professor som pekar på ökad risk att bli shoppingberoende. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.

Jag vill på intet sätt bagatellisera problemet med shoppingberoende, men precis som alkoholisten dricker hemkört i brist på köpesprit och handsprit i brist på hemkört kommer den som får en kick av att köpa skit alltid hitta nya sätt att gör det, fram till att de till slut verkligen köper bajs.

Att en dåre och hans pengar snart går skilda vägar är en gammal sanning, men genom att handla secondhand kommer de åtminstone räcka längre. Och vem vet, kanske kommer den långsammare processen att bli pank resultera i lite klokskap på vägen. Men nej, så optimistisk är inte ens jag.