Svenska spelhyckleriet

Statens spelmonopol motiveras alltid med att staten tar ett ansvar som inte kommersiella aktörer kan eller vill göra. Hur det går till rent praktiskt har man alltid haft svårt att redovisa och inte blev det lättare när Svenska Spel fick en sanktionsavgift på hundra miljoner.

”Spelinspektionen anser att Svenska Spel Sport & Casino AB inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpt dem att minska sitt spelande när det funnits anledning till det.”

Det är inte utan att jag tycker att de har en poäng när man läser beslutsunderlaget. Ett exempel:

”Den 22 november fick kunden informativ varning om att hen den senaste timmen spelat för drygt 2 018 300 kr (samt vunnit drygt 1 378 700 kr), innebärande förluster på drygt 639 000 kr på drygt en timme.”

När kunder spelat aggressivt, satt in flera hundratusen på ett bräde och förlorat jättesummor under en spelsession på tjugo timmar i streck söker Svenska Spel upp dem för ett ”omsorgsavtal”. Efter tre misslyckade försök att nå dem stängs de av, men dessa försök sprider SvS ut under en veckas tid och under den tiden kan kunden fortsätta att spela och sätta in ny pengar och då kan det ticka iväg miljoner.

”Allt på rött!”

För övrigt verkar dessa omsorgssamtal inte göra någon större skillnad. Svenska Spel informerar kunden om att de upplever dennes spel som osunt och uppmanar kunden att sänka sina uppsatta spelgränser eller ändra sitt spelande, men när kunden inte gör det blir det ändå ingen reaktion från företaget.

Jag har haft konto hos ett femtiotal privata aktörer i spelbranschen och vill inte försvara dem. Många gånger verkar de ha ett cyniskt sätt att se på kunderna. Spelberoende tycks inte alls vara ett problem för dem så länge de tjänar pengar på det. Men jag undrar vad som skiljer dem från statens eget spelbolag, mer än att detta låtsas vara bättre.

Ska man försäkra?

Jag tänker att försäkringspremier alltid är så pass höga att försäkringsbolaget får bra odds. Därför sparar jag hellre pengar själv och tar smällen när skiten träffar fläkten. Bilförsäkring måste man ha enligt lag. Hemförsäkring har man för att kostnaden när man inte har det kan bli ohyggligt dyr. Där stoppar det. Jag har ingen olycksfallsförsäkring eller drulleförsäkring och skulle inte drömma om att försäkra några av mina ägodelar. Jag har heller inte försäkrat mina katter och det valet var jag nära att få testa i skarpt läge i helgen.

På torsdagen hittade jag några kattspyor i huset. Det är inte märkligt i sig, min yngsta katt har orolig mage och kräks någon gång i månaden. Jag höll lite extra koll och tyckte att hon funkade som vanligt. Men det fortsatte på fredagen, då hittade jag två nya högar. Fredag kväll insåg jag att de kom från min andra katt när hon i bästa Magnus Uggla-stil la en pizza innanför dörren och gick ut. Hon hade dessutom inte ätit när jag strax innan bjöd på mat och här pratar vi om en matglad katt.

Lördag morgon kom hon in och åt inget nu heller, men hon drack lite vatten. En kvart senare kom det upp igen och spyan såg ut som diskvatten, det fanns ingen fast föda kvar. Nu slutade hon dricka också och på väg in i ett tillstånd jag skulle kalla apati. Jag bar fram skålar med vatten och olika sorters föda. För det mesta reagerade hon inte alls. Någon gång böjde hon sig fram och tittade olyckligt, som om hon vill äta eller dricka, men inte kunde.

Den lokala veterinären hade ett akutnummer utanför kontorstid, men där fick jag inget svar förrän lördag kväll, och då bara att djur mindre än kor inte skulle få någon hjälp av dem förrän på måndag. Till slut fick jag tag i veterinär via en app. När jag berättat läget tyckte hon att jag skulle åka in akut på söndag morgon om katten fortfarande inte åt eller drack, annars kunde jag avvakta.

Enligt prislistan skulle akutbesök på söndagar kosta ”från 4200 kr”, så det är väl vad man fått betala för att ta ut en sticka ur en trampdyna. Vad det skulle kosta att ge en katt dropp och åtminstone ha henne under reservation i ett dygn vet jag inte.

”Husse, kan det vara påssjuka?”

Lyckligtvis behövde jag inte ta reda på det heller. Lördag kväll böjde sig katten äntligen över vattenskålen jag höll fram, och drack, drack och drack lite till. Jag övervägde att dra bort skålen eftersom jag var rädd att vattnet skulle komma upp igen, samtidigt som jag ville att hon skulle fortsätta. En stund senare åt hon lite makrill i tomat. Eller ja, hon slickade lite på det i alla fall, och behöll både vatten och mat. Banne om hon inte började vakna från sitt apatiska tillstånd också. På söndagsmorgonen åt hon våtfoder och även om hon lämnade köttbitarna måste det väl finnas lite energi i gelén som håller dem samman. Söndag kväll åt hon torrfoder och på måndag var hon sitt vanliga jag. Tre dagar senare är jag också det (ber om ursäkt för tvära svar här, på mejl och på Twitter).

Borde jag försäkra? 4200 kr för ett akutbesök vore surt, liksom 12000 kr för en inremedicinsk utredning. Samtidigt slipper jag inte kostnader för det. Alla djurförsäkringar tycks både ha en självrisk och en procentsats av kostnaden man ändå får betala, likadant i Sverige. Om jag får betala 1500 kr i självrisk och 30 procent av räkningen skulle akutbesöket hamna på 2900 kr och då ska jag krångla med ett försäkringsbolag också.

Min bild av försäkringsbolag.

Det blir billigare än oförsäkrat, särskilt om det är allvarligt, men man kan också vända på det – vad händer om katterna inte blir sjuka? Jag är inne på tredje året som kattägare. Om jag hade betalat 2500 kr per katt och år (den siffran, självrisken och procentsatsen är hämtade från snabba webbsök och går kanske att pressa) hade jag redan betalat 7500 kr så även om olyckan varit framme nu är det långt ifrån säkert en bra affär.

Jag pratade med en hund- och kattägande läsare som (och det visste jag inte) har jobbat med att försäkra husdjur och hon har valt att inte försäkra sina egna. Det stärker mig i tron att jag valt rätt. Har du försäkrat din katt, kanot, hemmabioanläggning eller son? Varför/varför inte?

Ännu mer tvingande solidaritet

”Känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor, särskilt sådana som tillhör den egna gruppen eller en utsatt grupp.” Det är solidaritet, enligt Svenska Akademien. Jag tolkar det som att det ska vara frivillighet inblandat. Att t ex lämna över sina pengar till en person med en pistol mot din tinning är inte solidaritet, det är väpnat rån.

Andra gör andra tolkningar. För några år sedan myntade Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson uttrycket ”tvingande solidaritet” när EU-länder knorrade om att ta emot asylsökande. Att tvingas är som bekant motsatsen till att göra något frivilligt.

Nu är ju Ylva Johansson gammal kommunist (medlem i Kommunistisk Ungdom och senare riksdagsledamot för Vänsterpartiet Kommunisterna innan hon kom på att socialdemokrati var en lönsammare karriärväg) och kommunister har alltid haft ett lite ansträngt förhållande till frivillighet eftersom de anser att all makt utgår från politiker. Kanske har det miljötalibanska språkröret Daniel Helldén samma syn eller vad sägs om begreppet ”solidarisk reduktionsplikt”?

Jag vet inte hur länge vi ska leka leken att miljön blir hjälpt av att man blandar ut drivmedel med en massa skit som gör att bilarna drar mer och går sämre, men tydligen ett tag till. Solidariteten i systemet vill Miljöpartiet skapa genom att göra det dyrare att köra bil i stan än på landsbygden (som gissningsvis också skulle bli ganska dyrt om Helldén fick bestämma). Hur ska man då veta vart människor kör, man kan ju tanka på landet och sedan köra i stan. Nej då, han har tänkt på det med:

”Med hjälp av en transponder ska man även kunna följa bilarnas rörelse, och på så sätt avgöra vad kostnaden blir.

– I dag är alla nya bilar i princip uppkopplade. Då kommer det innebära att äldre bilar också behöver en uppkoppling så man kan mäta var de kör någonstans, fortsätter Helldén.”

Nästa steg är såklart att börja ransonera bilåkandet eller behovspröva varje resa. Jag har redan tidigare tipsat om George Orwells 1984 för det är en mycket bra bok. Den skrevs dock som en dystopisk framtidsskildring, det är ingen jävla instruktionsbok för politiker! Åtminstone borde den inte vara det.

Huskurer

Huskurer är metoder för att bota diverse åkommor utan läkemedel som ofta får lite töntstämpel. Tror man på huskurer anses steget inte långt till chemtrails och snart sitter foliehatten på plats.

Men faktum är att den aktiva ingrediensen i läkemedel ofta finns i naturen och då är det väl inte galnare att äta ett bär än ett piller? Själv smörjer jag t ex in huden med blad från aloe vera vid eksem, sår eller brännskador. Det kanske kan vara något för alla de barn som kommer att få kroniska hudsjukdomar pga att de börjar med smink redan på dagis. Den som vill kan köpa en svindyr aloe vera-kräm (en säljare jag pratade med bekräftade att det är helt likvärdigt), men det blir mycket dyrare än att skaffa en planta.

Jag vet en diabetespatient som började äta stora mängder kanel eftersom han hört att kanel sänker blodsockret. Efter ett tag kunde han sluta med insulinsprutor och gå över till piller. Det kanske inte hjälper för alla, men han var nöjd. Om du kombinerar kanelen med citron kan det lindra artrit och andra ledåkommor. I artikeln påstås blandningen också kunna ge viktnedgång. Fan tro't.

Själv dricker jag varje dag chaga-te, avkok av sprängticka, för att det ska lindra psoriasis. Det ska också ge stärkt immunförsvar och hämma tillväxt av cancerceller. Samma där, jag kan omöjligt veta om det funkar. Min psoriasis har varit betydligt lindrigare i vinter än förra vintern, men det kanske den varit ändå. Och beträffande immunförsvaret har jag haft en ordentlig förkylning i år, vilket är en mer än jag brukar ha.

Var och en blir salig på sin tro och jag menar inte att man ska rata skolmedicinen, men har man ett medicinskt problem, eller kanske bara något som går i släkten, tycker jag att det är dumt att inte kolla vilka kryddor, örter och mat i största allmänhet som kan bekämpa tillståndet, inte sällan helt gratis. Har du egna erfarenheter av huskurer? Har de funkat? Bomba på i kommentarsfältet!

Äppelförvaring – så gick det

Förra året fick jag väldigt mycket äpplen i mitt äppelträd och valde olika sätt att ta hand om dem efter slutskörden i november. Merparten gjorde jag äppelmos av och merparten av den frös jag in, men en mindre mängd hällde jag i steriliserade glasburkar. En tredje variant var hackade äppelbitar i påsar till frysen och ett par hundra äpplen slogs in i tidningspapper för förvaring i källaren.

Så hur gick det då? Frysningen gick naturligtvis bra. Det blev ett tjugotal 1,5-kilosburkar mos i källarens frysbox. Dessa har jag undan för undan tagit upp i kylen och sedan lagt på morgongröten. Jag har några kvar, men det mesta har gått åt. Tack vare det har jag mer än vanligt av sommarens blåbär kvar, vilket passar bra för jag känner antagligen som vanligt att jag inte har tid att plocka dem i sommar.

Någon påse av de hackade äpplena har jag också använt. Väldigt praktiskt eftersom jag portionerade dem för mitt äppelpajrecept, men hela vintern fram till februari har jag istället använt äpplena jag slog in i tidningspapper. Praktiskt det med, jag skalar och hackar 5-6 äpplen och tidningspappret tänder jag i kaminerna med. Men säg den glädje som varar.

Efter nyår blev äpplena successivt sämre och den sista lådan gick i sin helhet till komposten (efter att först ha tagit bort tidningspappret som torkas och eldas). Jag tror att jag övervärderade äpplenas behov av fukt. Det var nog bra med papper för att de inte skulle torka ut, men genom att förvara dem i plastlådor blev det för blött. Nästa gång blir det förvaring i trälådor istället, då håller de förhoppningsvis hela vintern.

Då återstod äppelmoset som förvarats i glasburkar i källarens 6-10 grader. Skulle dessa också gå förlorade? Här gjorde jag bara ett mindre test eftersom jag var osäker på det. Det är en sak att förvara hela äpplen, men det är ett större jobb att mosa och sockra äpplen och då vill jag inte förstöra större mängder.

Och det behövde jag inte. Öppnade precis en burk efter drygt fyra månader och det var inget fel på den. Inget mögel, ingen dålig smak. Snarare lite bättre än den frysta. Så nu vet jag inte hur jag ska göra i framtiden. Det vore skönt att slippa förvara trettio kilo äppelmos i frysen. Fast det blir nog inget problem, förra årets äppelskörd var extrem, hälften vore helt okej.

Butiksbojkott

Jag tycker att Zoegas är världens mest överskattade kaffemärke, men jag tror inte att det är därför jag hyllar Citygross när de lyft ut Zoegas-produkter från butikshyllorna.

Låt oss ta det från början. Nestlé, som säljer Zoegas (och som också är kända för så många skandaler att vi alla borde bojkotta dem), har tokhöjt priset på sitt kaffe. När Citygross inte ville medverka i ockerfestivalen valde de att sluta sälja de värsta exemplen.

Nestlés informationschef skyller på kostnadsökningar i hela livsmedelssektorn. Är det ett så utbrett problem kan jag tycka att det är märkligt att det specifikt har drabbat Zoegas. Sedan årets lögn, ”Som livsmedelsproducent gör vi allt vi kan för att hantera kostnaderna på egen hand, men kostnadsökningar i den här storleken leder dessvärre och till prisökningar i konsumentledet”. Helst skulle han alltså ha velat ta hela smällen i form av minskad vinst för företaget. Eller hur... Och han fortsätter på samma spår när han ändå gått full Bagdad Bob:

”Han hänvisar också till andra omvärldsfaktorer som påverkat kaffepriset, klimatförändringar och stora kurssvängningar på börsen.”

Så även klimatet har drabbat så lokalt att just Zoegas priser gått upp?

”Vårt mål är att hålla produkterna överkomliga och tillgängliga för konsumenter samtidigt som vi betalar rättvisa löner till våra leverantörer.”

Säger Nestlé, kända för barnarbete.

”Och det är också värt att påpeka att det är butikerna som sätter priserna till konsument.”

Det är förstås sant, men om butikskedjan normalt har 20 procents marginal på allt kaffe och den dyraste kaffeproducenten dubblar utpriset från rosteriet kan butiken inte tjäna pengar på det kaffet med mindre än att kunderna blir förbannade.

”60 spänn för Skånerost?!”

Vilket jag hoppas händer. Om dyra produkter säljer beror det på att kunderna sväljer förtreten och handlar. Så min förhoppning är att kunderna ska hjälpa Citygross genom att köpa konkurrenternas kaffe. Willys och Hemköp säger att de ska hoppa på bojkotten, förhoppningsvis även deras kunder och sedan ännu fler kedjor. Då kan Nestlé sitta där och skylla på kunder, butiker, klimatet, fan och hans moster.

Sälj eller håll käft

Butiksägare i ”utsatta områden” tycker förståeligt nog att det är jobbigt att driva verksamhet i en krigszon och utstå mordhot. Här hittar vi t ex Alber Agirman, ägare av Ronna spel och tobak i Södertälje, som säger: ”Jag vill sälja skiten.” Han och andra handlare har tröttnat på att jobba i områden som styrs av kriminella medan polisen lyser med sin frånvaro.

”Va? Vi har inte gjort nåt!”

Jag förstår handlarna, det gör nog alla. Samtidigt förstår jag inte hur de tänker när de går ut i media. Om de fortfarande hade ett hopp om att polisen skulle vakna vore det en sak, men det låter som att det hoppet slocknat för länge sedan. Så vad är då poängen?

Ta t ex livsmedelshandlaren Örjan Josefsson som berättar att hans företag gör miljonvinst, men att han ändå funderar på att sälja. Då hade mitt förslag varit att göra det. En potentiell köpare kommer garanterat göra en sökning på hans namn och enkelt hitta nyheten om att Örjan tycker att det är jobbigt att han, hans familj och anställda då och då hotas till livet av kriminella. Betala X antal miljoner så kan du överta dessa hot. Jag vet inte hur ni känner, men nu när jag vet hade jag inte velat ta över rörelsen ens om den vore gratis.

När jag söker på ”Örjan Josefsson” är den första länken jag får upp en artikel ett år äldre än den jag länkar till, med rubrikcitatet ”Butiksägaren Örjan: 'Inte sällan man blir spottad i ansiktet'”. Den artikeln är över tre år gammal och det verkar som att Örjan fortfarande äger butiken nu i mars 2024. Jag vet inte om det betyder att Örjan fortsätter tills det inte längre går och då tömmer lokalerna, låser dörren och låter den lokala maffian ta över alternativt eldar ner butiken.

Jag bodde själv i ett rätt hopplöst bostadsområde fram till 2021 och när jag nu scrollar de senaste bostadspriserna ser jag att jag antagligen hade fått flera hundratusen mindre idag. Det kunde jag förstås inte veta när jag sålde, men jag gick åtminstone inte ut i media och försökte sänka mitt försäljningspris genom att berätta om skottlossningar i närområdet eller att grannarna sålde knark på lekplatsen. Men det kanske bara är jag som tänker så.