Politikerpetande

Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare. Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.

Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.

Det finns hur som helst två sätt. Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter” genom att tanka kompisarnas bilar.

Det gäller att passa på.

Det är problemet med politiker som inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och varför – VARFÖR! –  får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i två decennier. Sorgligt att se.

Får personer som Amanda Lind bestämma har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell, där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i extas.

Bör hemmafruar avlivas?

Ingenting tycks irritera så mycket som när någon ändrar sitt liv efter genomtänkta beslut. Den här gången är det Marina, 35, som valt att bli hemmafru. Hon har fyra barn och säger att hon ser familjen som en enhet och hon och hennes man har fördelat det så att hon sköter hus och hem medan han drar in pengarna, vilket även inkluderar pensionssparande till Marina.

Det jag (som ensamstående och barnlös) är mest intresserad av är hur deras ekonomi förändrat sig. Hon drog in 20000-25000 kr på sitt jobb, men tycker att de lever ett bättre liv nu. Man har dragit ner många tusenlappar på ”spontan shopping”, matkostnaden har nästan halverats från 15000 till 8000 kr i månaden, de gjorde sig av med leasingbilen och drog ner på semestrandet. Det där låter som gott och väl 20000 kr i minskade utgifter.

Varför är då detta så vansinnigt provocerande? I reaktioner på nätet läser jag att ”1800-talet dök upp i flödet”. Multipartisten Gudrun Schyman nöjer sig med att säga att ”det är som på 50-talet – bedrövligt”. Men vad är så bedrövligt, att Marina vill ta hand om sina barn? Att hon och maken väljer att själva definiera sina könsroller? Nu ska ju alla över 16 år få definiera sitt kön, så det borde väl även gälla denna familj.

En familj som försörjer sig själv och inte ligger samhället till last mer än att de får ut samma barnbidrag som alla andra. För mig låter det som ett väldigt folkförakt när tyckereliten anser sig ha rätt att peka finger åt deras sätt att leva. Att gemene man ofta nickar instämmande tror jag beror på att de själva inte ser möjligheten som Marina använt sig av, för att inte tala om när någon försöker bli ekonomiskt oberoende.

Då kan man välja att vara 1. intresserad och ta reda på varför andra valt som de gjort och hur de får ihop det eller 2. fördöma eller utgå ifrån att andra ljuger, att det egentligen är omöjligt. Med alternativ 2 slipper man ta ställning till egna möjligheter eftersom man intalar sig att de inte finns. Skönt för vissa, men håll då bara tyst när andra gör egna val!

Dags att byta frysbox?

Jag har en toppmatad frysbox på runt 200 liter i källaren. En läsare berättade att hans frysbox precis lagt av efter 40 år. Jag har ingen aning om hur gammal min är och jag vill inte gärna kasta saker som funkar, men detta samtal gav mig idén att kolla strömförbrukningen. Det skulle ju kunna vara värt att byta ut den.

En elmätare man sätter i eluttaget kostar en hundring eller två hos Jula, Clas Ohlson m fl. Jag har redan en sådan, så på det viset blir ju testet gratis. Här kan man mata in elpris och få ut kostnaden direkt, men jag vill inte komplicera det mer än att räkna ut hur mycket ström respektive maskin drar. Efter ett dygns mätning var frysen uppe i 0,53 kWh.

Den här frysen öppnas max en gång per dag och temperaturen i rummet är ganska jämn över året, så jag räknar med att även strömförbrukningen är jämn över tid. Det skulle innebära 193 kWh/år. Oavsett ålder verkar mitt skåp stå sig bra i konkurrensen med de nya, och räknar vi med ett kWh-pris på 1 kr kostar de billigaste bara i inköp runt tio års förbrukning på den jag har.

Det var ju bra att få reda på det. Nu går jag vidare och kollar energiåtgången på kylfrysen i köket, datorn och andra apparater som används mycket. För att ta reda på om något sticker ut och i så fall göra en bedömning av om det är värt att göra något.

Snuskig marknadsföring

Jag är ganska ointresserad av musik. En av de kanske allra sämsta genrerna i mina öron är epadunk och en av de sämsta artisterna där är Fröken Snusk, så nu tänkte jag blogga om henne.

För nu handlar det inte om musik utan om hur man skapar en hype kring sig själv. Fröken Snusk är en hemlig karaktär som inte gått ut offentligt med sin riktiga identitet. Jag antar att den läckt ut ungefär som Dr Bombay på sin tid, men hemligheten i sig är en del av marknadsföringen. Det och att skapa skandaler.

Och det är något som Fröken Snusk är bra på. Hon är lite som Hollywoodfrun Gunilla Persson. Trots att jag inte sett en minut av Perssons program (eller hört en minut av Snusks musik) och är helt ointresserad så vet jag en massa. I Fröken Snusks fall vet jag t ex att hennes manager heter Rasmus Gozzi.

Varför vet jag det? För att jag scrollar svenska nättidningar och de hela tiden skapar rubriker där. Väldigt sällan handlar de om musiken. Här är några exempel:

”Fröken Snusk-låtar bortplockade från Spotify”

”Fröken Snusk tillbaka på Spotify”

”Därför försvann Fröken Snusks låtar från Spotify”

(spoiler: Gozzi/Snusk verkade ha manipulerat statistiken och Spotify ser helst att de själva är ensamma om den grejen.)

”Ljungby kommun polisanmäler Fröken Snusk”

”Oscar pekas ut som låtskrivare till Fröken Snusks hit”

”Fröken Snusk stod inte som låtskrivare: En felregistrering”

”Fröken Snusk blev antastad under genrepet”

Jag hade kunnat fylla en sida till, men jag tror att det räcker. Upplägget verkar nästan alltid vara att de gör något som kan reta någon annan, får tidningarna att skriva om det och då söka upp den person, kommun eller annan som blivit eller kommer att bli uppretad. Därefter kan Snusk/Gozzi komma med en reaktion och få en rubrik till.

Senast i raden av lyckade PR-kampanjer var mot elsparkcykelföretaget Voi. I en otroligt fånig text sjunger artisten att hon åker berusad på en av företagets sparkcyklar. Företagets kommunikationschef Sofie Cederberg som kryssar varenda ruta för stereotypen av sur HR-tant gör klart att hon saknar humor och är kränkt, vilket Fröken Snusks tilltänkta publik naturligtvis tycker är skitkul.

Och det verkar som att varenda tidning skriver om denna konflikt. Statsmedia SR, SVT och TV4, affärstidningarna DI och Breakit, skvallerpressen Resumé och Expressen och till och med Norges största tidning Verdens Gang. I några av artiklarna får producenten Rasmus Gozzi frågan om de hade gjort låten ifall de vetat vilka reaktioner de skulle få. Jag är förvånad att han lyckas hålla sig för skratt, den här reklamen går knappt att köpa för pengar. Och nu har han lurat mig att för första gången skriva om epadunk på Sparo, förhoppningsvis också sista gången.

Tre steg framåt, ett tillbaks

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om mitt första förlorade bisamhälle och nu är det dags igen. Glädjande nog var det liv i alla sju kuporna efter vintern, men i en av dem hittade jag varken drottning eller ägg. Det är inte alltid man lyckas lokalisera drottningen och det blir inga nya ägg under vintern så hon kunde hålla sig gömd och vara lite sen i starten bara.

Men till slut var det bara att inse att här blir inga barn gjorda. Teoretiskt kan man flytta ägg från en annan kupa och låta dem dra upp en ny drottning, men det är ingen idé så här tidigt för då finns inga hanbin att para henne med. Det var bara att bita i det sura äpplet och sätta ihop två samhällen.

Fast det är inte bara, det heller. Mellan kuporna sätter jag tidningspapper. Detta för att bina ska hinna vänja sig vid varandras doft innan de träffas, och det gör de medan de äter upp tidningspappret. Men så sätter jag också ett drottninggaller som hindrar drottningen från att förflytta sig mellan andra och tredje våningen.

Eller drottningarna. Jag misstänker nämligen att det trots allt fanns en oparad drottning i den ägglösa kupan och låter jag drottningarna mötas kommer hon troligen slå ihjäl sin äggläggande rival. Inte pga lagen om alltings jävlighet utan för att de fäktas med gaddarna (nu blir det lite sex & snusk här) och oskuldsdrottningen kommer att vara snabbast eftersom hon inte har säd att släpa på.

Så länge de har ett galler emellan sig är det lugnt, men när jag hittar henne får hon ändå dö. Det kan tyckas hjärtlöst, men bisamhällen handlar inte om individer. En drottning som inte kan yngla av sig har ingen funktion. Och allt detta för att hon har taskig tajming. Troligen tog hon över i september (jag såg den märkta, äggläggande drottningen 29 augusti) och då hade bina redan kastat ut alla hanbin ur kuporna för att frysa ihjäl (så jobbar de).

Så då blev det ingen dejt, utan dejt inget sex, utan sex inga barn och utan barn inget samhälle. Det är precis som med människor, bara det att vi som inte förökat oss får leva ändå. Själv tvingas jag dock leva med sex bisamhällen istället för sju, men det ska väl gå att ändra på så småningom.

Säker blåsning

Bloggtips från Hanna i kommentarsfältet:

”Hur slitna är däcken när du byter? Fick förslag från min verkstad att byta till nya däck då mina nuvarande sommardäck endast har 3 mm kvar. Enligt lag måste däcken ha 1,6 mm mönsterdjup. Hade varit intressant att höra hur du och andra resonerar både kring säkerhet och miljötänkande (och givetvis ekonomi).”

Förra årets vinterdäck.

Om jag minns rätt erbjöds Hanna fyra sommardäck för 10000 kr. En kompis till mig erbjöds nyligen sommar- och vinterdäck för totalt 19000 kr. Samma där, sommardäcken klarar utan problem ett år till. Vinterdäcken vill han förvisso byta eftersom de gamla var dubbfria, men det närmaste halvåret är behovet obefintligt.

Själv har jag köpt däck för runt tusenlappen på nätet. Femtontumsdäck, men jag kollade nu och det är inte särskilt mycket dyrare med exempelvis sjuttontums. Då tillkommer förstås kostnaden för att lägga om dem, men inte tycker jag att man ska behöva landa på över 2000 kr/däck. Jag drar slutsatsen att verkstäderna försöker sko sig, deras inköpspris borde vara lägre än vi som privatpersoner kan få.

Sedan är det givetvis förkastligt att byta ut saker i förtid om det går att undvika, både för miljöns och ekonomins skull. Många klarar nog inte att värja sig för säkerhetsargumentet. Samma går förmodligen att se i barnbranschen, där föräldrar inte vågar säga nej till dyra barnstolar, barnvagnar och annat, för ”ditt barns säkerhet är väl viktigt?”, och det tycker man såklart.

Bara på lördagar!

Vad gör vi då åt detta? Vågar tänka själva, frågar barnvagnsförsäljaren om inte hans billigaste vagn också är säker och varför de i annat fall säljer den. Beträffande bildäcken kan man såklart få sladd eller vattenplaning med sämre däck, men i lagen som säger 1,6 mm för sommardäck och 3 mm för vinterdäck har man naturligtvis inte valt siffrorna på måfå, och vill man öka säkerheten tror jag att det är bättre att släppa lite på gasen än att byta ut däcken i förtid.

Hängslen, livrem, skyddsnät och kardborreband

En kommundirektör sparkas, får en miljonfallskärm, sedan ett nytt jobb, men ingen avräkning av fallskärmen. Det är den vanliga visan vi hört till leda, men istället för ”Inga kommentarer” fick vi här en unik insyn i hur sådana människor tänker. En månad efter att kommunen pungat ut med 1,7 miljoner får hon ett nytt jobb för:

”Vi måste också ha mat på bordet.”

Jag vill inte hindra någon från att arbeta, men om fallskärmen var slut efter en månad skulle jag vilja se hennes utgifter. Och så avslutningen, vad hon tycker om dubbla ersättningar från flera kommuner samtidigt:

”Jag menar man tar ju alltid en stor risk när man går in och tar ett sånt här jobb.”

Den där risken, det där ansvaret, de där exceptionella arbetsförutsättningarna som gör att politiker och myndighetspersoner tycker att ingen ersättning någonsin är för hög, hur ser det egentligen ut? Ett ”fast” jobb betyder vanligtvis några månaders uppsägningstid, medan ”fallskärmsgruppen” ofta har ett förordnande eller en mandatperiod som löper över några år.

När den tiden är över – eller om de varit så extremt dåliga att de fått sparken i förtid – hjälper deras kompisar dem att få nya jobb. Ta Dan Eliasson t ex, Sveriges kanske sämsta myndighetschef genom tiderna, som varit helt värdelös på vartenda uppdrag han haft. Jag tror inte att han stått utan försörjning en dag i sitt liv. Nu sitter han på ”Elefantkyrkogården”, regeringskansliets avdelning för avpolletterade chefer som ska försörjas livet ut eller så länge de har lust. Vilka partier som styr spelar ingen roll, alla är med på detta.

Så jag menar tvärtom att nästan inget jobb är så riskfritt som skatteförsörjd politiker/politruk. Är du väl framme vid köttgrytorna är det bara att hålla sig fast vid sleven och du är mätt resten av ditt liv. Behöver du mer pengar kan du ta några styrelseuppdrag vid sidan av – kompisarna fixar och folket betalar, och eftersom dina jobb varken har prestationskrav eller närvaroplikt finns ingen gräns för kreativiteten. ”Man tar ju alltid en stor risk” – I call bullshit!