Betala inte!

Nordkap, Europas nordligaste punkt, högst upp i Norge ungefär 30 mil norr om Treriksröset, är en given turistmagnet för människor från hela världen. De som sköter om anläggningarna där uppe har fattat det och är duktiga på att ta betalt.

Det har uppmärksammats i media och detta faktum uppmärksammade Magnus mig på i ett mejl (tack för det!). Där finns ett upplevelsecentrum som tar 315 kr i entréavgift. Det är blodigt i sig, men blir ännu värre för dem som bara vill besöka kaféet eller souvenirbutiken för då måste de ändå betala entré.

Tidigare tog upplevelsecentret också betalt för parkering (en grusplan mitt i ingenstans), men där har de blivit tvungna att backa. Ingen kan dock hindra dem från att ta över 300 kr per vuxen för att få möjlighet att köpa en kopp kaffe (som gissningsvis också är långt ifrån gratis). Så varför gör de det? För att det lönar sig. En del kunder kommer att vägra, men alltför många kommer att betala. Det är ju bara semester en gång om året och särskilt om man redan pungat ut med minst 15000 kr för att åka Hurtigruten spelar några hundralappar ingen roll i den allmänna konkursen.

Men jo, det gör det faktiskt. Genom att betala överpris accepterar vi överpris. Det är en myt att säljaren bestämmer priset, det gör faktiskt köparen. Det gäller inte bara på Nordkap, det gäller när du köper överprisade festivalbiljetter, betalar 40 kr för en läsk som annars kostar 8 kr, varje gång du handlar i en dyr matbutik och ännu mer om du köper en plastpåse för sju spänn trots att tillverkningskostnaden är tjugo öre.

Beträffande det sista exemplet har jag hört om folk som tycker att det är pinsamt att ta med egna påsar. Jag tänker precis tvärtom! Genom att köpa en påse skulle jag demonstrera att jag har dålig framförhållning och/eller är omdömeslös och lättmanipulerad. Om jag någon gång beger mig till Nordkap kommer jag ta med stormkök och termos och skulle inte skämmas en sekund över att jag snålar in på 315 kr i inträde. Gör jag inte det är jag en del av problemet.

Sveriges bäst betalde sångare

Nej, nu överdrev jag, men nog är han välbetald, Sverigedemokraten David Lång som under partiets EU-valvaka fick den käcka idén att börja sjunga på tyska och som blev förvånad över att det fanns journalister med inspelningsutrustning på en av de största partiernas valvakor.

”Oj, shit, spelar du in det här?!”

No shit, Sherlock, och så var hans riksdagskarriär över. Fast inte riktigt. En gång politiker, alltid politiker. Eftersom Lång blev riksdagsman innan regelverket blev aningen sämre 2014, får han 80 procent av riksdagsarvodet första året och sedan 66 procent av lönen tills han fyller 65 år. I hans fall kommer det bli 8,5 miljoner i fallskärm.

Enda undantaget är ifall han får en annan lön, men då måste det vara just lön. Enklast är att göra som Fredrik Reinfeldt, Göran Persson och många andra politiker gjort innan dess, nämligen att starta ett aktiebolag och bara ta ut pengar som aktieutdelning. Då kan du fortsätta tjäna hur mycket pengar som helst utan att inkomstgarantin påverkas.

”En räkmacka beställd!”

Det är bara att konstatera att man inte behöver vara särskilt bra på att sjunga för att tjäna stora pengar på att göra det. Men det hade Håkan Hellström kunnat berätta redan när han gastade om sorg i Göteborg. Jag känner ingen sorg för David Lång heller.

Låt idioterna betala!

Det diskuteras ibland om huruvida rökare ska få subventionerad vård när de själva åstadkommit hälsoproblemen. Samma med idrottare som kanske fått problem med fötterna efter att ha sprungit tio mil i sträck, något som rent logiskt inte borde vara nyttigt.

Undertecknad ägnar sig ibland åt barfotalöpning, med varierande resultat.

Jag förstår resonemanget, men tycker inte att samhället ska göra enskilda bedömningar av i vilken grad vårdbehovet var självförvållat. Fast jag börjar fundera över om man inte borde göra undantag vid ”skönhetsoperationer”, människor som saknar medicinska problem tills de sprutar in nervgift, fett och kemi i kroppen för att de inbillar sig att det är snyggt. Det är det inte.

Nyligen kunde vi läsa om ”Anna” från Östergötland som tvingades till sex besök på akuten efter att ha sprutat in fillers i läpparna. I reportaget framkommer att ”Anna” välkomnar hårdare regler, men så länge det finns idioter kommer det att finnas lurendrejare. Är det rimligt att bara den ena av dessa bägge grupper ska ta ansvar?

Jag kanske framstår som en sur gubbe nu, men skulle inte många av problemen med oseriösa aktörer i ”skönhetsbranschen” försvinna ifall alla patienter innan ingrepp som helt saknar medicinsk grund eller är en följd av exempelvis en trafikolycka tvingades skriva på ett papper där de accepterar att eventuella komplikationer efter ingreppet inte kommer att subventioneras av den skattefinansierade vården?

Är det så viktigt att skaffa ankläppar eller ett rynkfritt, men tillsynes stelopererat ansikte att man är villig att betala priset det kostar om skiten träffar fläkten, då får man göra det. Kanske finns det försäkringsbolag villiga att ta smällen, då kan de inrätta en försäkring för ändamålet. Eller så får patienten betala själv. Jag vill i alla fall inte göra det.

Att bo i bilen

Bob Wells och hans Youtubekanal CheapRVliving har jag pratat om tidigare och videon jag nu ska ta upp är tre år gammal, så egentligen är det inget nytt under solen, men jag tänkte att den kunde passa nu när det är sommar och många har semester och kanske också tid att reflektera över sina liv och varför de hellre är lediga än jobbar.

Bob listar här upp argument för att bo i en van. Vi är nog ganska många som tycker att nackdelarna verkar vara fler än fördelarna med att bo i en bil, men jag fastnade för hans resonemang fem minuter in i videon. Hyr du din bostad är du på sätt och vis slav under din hyresvärd. Om du istället äger bostaden med lån är du slav under banken. Bägge varianterna gör antagligen att du är tvungen att ha en arbetsgivare och då har du ytterligare en slavdrivare.

Sett ur det perspektivet, är det egentligen ett ovärdigt liv att bo i bilen, som du antagligen tänkte när du läste rubriken? Jag tänkte det själv när jag slog igång videon och då har jag ändå hört Bob förut och vet att han lever ett liv han trivs med.

Och vad kan man egentligen begära mer av livet än att få leva det på ett sätt man vill? Åtminstone i mitt fall måste det ingå i konceptet att ingen chef säger åt mig vad jag ska göra och när jag ska göra det. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ta en anställning och lyda order, men det måste vara på mina premisser.

Jag skulle fortfarande inte vilja bo i en van, eller som i Bobs fall i en ombyggd ambulans, men det finns väldigt många mer normala liv som jag hade ratat ännu hårdare.

För bra för att vara sant

Jag har gjort dåliga affärer och kommer garanterat göra fler, men jag ligger i lä för personerna i berättelsen om Solid Capital Group, ett fastighetsbolag som lät svenskar investera i i billiga, men topprenoverade bostäder i Cleveland, USA. Jättebra avkastning från dag 1, runt 20 procent, bara att köpa och se pengarna rulla in på kontot.

Jag fattar att passiva inkomster lockar, men hur lätt kan det vara? Om dessa investeringar vore helt riskfria, varför skulle bolaget och dess företrädare dela med sig av dem istället för att ta vinsten själva? Det må vara floskler att det inte finns gratisluncher och att om något verkar för bra för att vara sant är det förmodligen det, men de stämmer.

Ett annat ordspråk är ”Gräv där du står”. Investera i sånt du begriper. Fastigheter väldigt långt bort, som du aldrig har sett och som lyder under en lagstiftning du aldrig behövt förhålla dig till är motsatsen. Jag kan ingenting om amerikansk fastighetslagstiftning och det jag vet om amerikansk juridik har jag snappat upp i amerikanska filmer ”based on a true story”. Då är det en dålig idé att försöka bli amerikansk fastighetsmagnat.

Varför resonerar stockholmaren ”Lena” tvärtom och köper fem hus i Cleveland av en svensk kvinna i trettioårsåldern med tveksam utbildning och obefintliga meriter? För att hon ”vill leva som en rockstjärna”, men är för lat och talanglös för att lyckas utan att spela roulette och hoppas på råflax? Egentligen ännu värre, hon fattade inte ens att det var det hon gjorde.

Efter att ha köpt det femte huset, fortfarande utan att se röken av någon avkastning, bestämde hon sig för att åka till USA och se vad hon köpt. Det var ju så dags. Svaret var ruckel. Den ”nyrenoverade” värmepannan i det första huset såg ut att vara hundra år gammal, i det andra huset var toaletten bortsliten. Övriga hus var ännu sämre.

Jag fattar inte hur lurendrejare av den här typen tänker, men investerarna är ännu mer obegripliga för mig. Om man i vuxen ålder tror att pengar växer på träd, hur förklarar man då för sig själv att man fortfarande inte blivit snuskigt rik? Om någon vill kasta pengar efter mig skulle jag se det som lite av en varningssignal, men dessa husköpare tycks inte ha tänkt en kritisk tanke.

Öronmärkt vaskning

När politiska beslut ifrågasätts av medborgare som hellre skulle se att pengarna gick någon annanstans får de alltid höra att det inte är samma pengar. De sitter i en helt annan plånbok, trots att de ursprungligen kommer ifrån skattebetalarnas plånböcker.

Nu har politikerna i Botkyrka på ett pedagogiskt sätt visat att de ljuger. De fick nämligen 65 miljoner öronmärkta för att motarbeta gängkriminalitet. Vad användes då dessa pengar till? Julgransbelysning i Fittja och stubbfräsning av en lägergård, men inte minst till en veckolång konst- och kulturresa till New York för 23 medarbetare.

Efter att de blivit påkomna kunde inte kommunen gärna hävda att gängkriminaliteten i Botkyrka bekämpats av att tjänstemännen kollat in dansföreställningar eller gått på jazzklubb i New York. Nu ska man därför betala tillbaka 400000 kr – sex promille – av pengarna. Det är väl ingen människa utanför Sveriges Radio som tror att fyrahundratusen skulle täcka 23 personers USA-resa och övrigt slöseri, som kommunens presschef hävdar i inslaget. Kommunen fastslår dock att ”nu har vi gjort rätt för oss”. Om du pallar att lyssna, lägg märke till hur tempot i förklaringen sjunker efter den enda kritiska frågan. Man kan riktigt höra presschefen tänka: ”Hur ska jag ljuga mig ur det här?!”

Men nu vänder vi blad och glömmer detta. Ingen kommer att behöva stå till svars för skatteslöseriet, gängkriminaliteten i Botkyrka kommer att jobba vidare med oförminskad styrka och mycket effektivare än kommunens tjänstemän. Detta kommer hända igen och har antagligen redan hänt i flera andra kommuner.

Det enda goda som kommer ut av detta är att nästa gång politiker eller myndighetspersoner hävdar att skattepengar inte kan omfördelas kan vi slå näven i bordet och ropa: ”Skitsnack! Bara viljan finns kan skattepengar användas till vad fan som helst!”

Drottningbordell

Fortsättning på förra inlägget om årets produktion av bidrottningar. Jag började alltså med tjugo larver, som blev tretton drottningceller. Avläggarna avhandlade jag i tisdags, men fyra av drottningcellerna satte jag i varsin parningskupa, en slags avancerad skokartong med enda syftet att göra drottningen klar till att ta över ett eget samhälle.

I avläggarna parar hon sig i den färdiga kupan. Jag kunde ha gjort samma sak här, avlägsnat den gamla drottningen och satt in en ny. Men även om det skulle funka hade arbetet i kupan då tappat flera veckor. Nu jobbar istället den gamla drottningen i kupan medan den nya blir klar på sin kant, och denna kant är alltså en parningskupa.

Här bor hon tillsammans med ett par hundra bin jag plockat ut från bigården. Inte vilka bin som helst, det får inte vara dragbin, bin som samlar nektar och pollen. När arbetsbin föds blir de putsbin, sedan ambin osv. Det är först på slutet av livet de ger sig ut i världen för att samla mat, men till parningskassetten vill jag ha bin som inte varit ute och sett sig omkring för då hade de vid första bästa möjlighet flugit tillbaka till sin gamla kupa.

Hur sorterar man då fram rätt sorts bin, man kan inte gärna fråga vad de jobbar med. Man skakar ner dem i en stor plastlåda. Dragbin kommer att flyga iväg medan husbina stannar. Dessa skopas upp i en kopp och hälls ner i parningskupan som också försetts med vax och mat.

Först teambuilding. Det här är bin från olika samhällen som saknar sin drottning och sin kupa. För att få det nya ”laget” att gilla läget stänger jag parningskassetten och ställer den svalt i källaren i några dagar. Efter fyra dygn (tre för drottningen som inte var född när lådorna ställdes i källaren) tog jag upp dem i solljuset och öppnade flygöppningen. Här får de jobba på i ett par veckor. De har foder och några vaxramar dit de kommer att flytta fodret. Ungefär som i en vanlig kupa, bara mindre.

Själva syftet med detta minisamhälle är att drottningen ska ge sig ut på parningsflykt. Gissningsvis sker det det idag. Om några dagar eller en vecka kommer drottningen i så fall börja lägga ägg i ”skokartongen”. Då är det dags att märka henne med en grön prick på huvudet, det är årets färg så att jag vet hur gammal hon är. Sedan flyttar jag henne till sin nya kupa där hon kommer att basa över upp till 90000 bin. Den gröna pricken kommer göra det lättare för mig att hitta henne där. Det underlättar för det blir rätt trångt på sensommaren.

Men jag kan inte bara kasta in henne i kupan. Hon luktar fel och måste skolas in, annars kanske hennes nya undersåtar dräper henne eftersom de inte känner igen henne och då är allt mitt arbete förgäves. Det jag därför gör är att sätta henne i en tillsättningsbur. Det är en plastlåda stor som en tändsticksask som jag hänger in mellan två ramar.

Drottningen får bo i det vänstra rummet. Det högra har jag fyllt med sockerfoder och allra längst till höger är öppningen. Drottningen äter sig ut, arbetarbina äter sig in. Efter ett par dagar möts de och i det läget bör arbetarna ha vant sig vid sin nya chef och hennes doft. Till saken hör att de inte har någon annan drottning nu och utan drottning kan de inte leva, så oftast går det bra. Men inte alltid.

De arbetarbin som varit med henne i parningskupan får hur som helst inte plats i den nya kupan. Släpper jag in dem där blir merparten av dem antagligen ihjälslagna. I avläggarna jag berättade om i förra inlägget går det nog bättre. Där finns färre bin och inte samma vi-och-dem-känsla ännu. Jag sätter en tomlåda ovanpå en avläggare och två parningskupor i den, så får de i lugn och ro krypa ner till sina nya arbetskamrater. Tar de med sig lite foder ner bör deras asylansökningar bli godkända. Men samma där, inte alltid.

Det om detta. Det är väldigt mycket biodling i mitt liv just nu, men jag fattar om en del läsare blir less. Till nästa inlägg, på lördag, lovar jag att hitta något annat att skriva om.