En solskenshistoria

Nyhetsartiklar handlar ofta om våld och elände. Ibland vill man läsa om något kul, och utan att det måste handla om skadeglädje. Helt enkelt berättelser om människor som gör en genuint glad. Dagens blogginlägg är just en sådan, efter mejltips från Alexander.

Det handlar om artonårige Robin Tiberg från Sollentuna, som berättar om sin hobby som växt till en karriär. Som fjortonåring började Robin putsa fönster i sitt bostadsområde, sedan klippa gräs och göra annat trädgårdsarbete.

”När folk ser snö tänker de vad kul. När jag ser snön tänker jag att det är en möjlighet att tjäna pengar.”

När han fyllde 18 tog han körkort och kunde då täcka ett större område. Samtidigt startade han företag, började ta in extern arbetskraft och är på god väg mot miljonomsättning vid sidan av heltidsstudier och ett extrajobb. Och man hör redan företagarjargongen. Visst sparar han tid och pengar på att inte längre dela ut reklamblad, men han skyndar sig att säga att det mest handlar om att det var dåligt för miljön.

Jag känner igen mig i Robin. Inte bara för att jag växte upp i samma kommun och läste samma gymnasieprogram på samma skola. Även för mig blev att tjäna pengar, och i lika hög grad att spara dem, tidigt en blandning av hobby och livsstil, och även för mig blev inkörsporten att börja hjälpa till hemma med trädgårdsarbete på familjens stora tomt. Fast jag är rätt säker på att människor som vi hade hittat dit förr eller senare ändå. Vi är som Mårten Gås, utan mordaspekten då:

Men vad beror det på att vissa barn får ett pengaintresse medan andra blir sportfanatiker, narkomaner eller folkdansare? Jag hade, och har, andra intressen, men det stod tidigt klart att intresset för pengar skulle bli större än de andra intressena tillsammans. Är det arv och DNA eller miljö och uppfostran? Kanske en kombination, som experter säger när de inte har en aning. Men intressant är det, det med. Vad tror du?

Hur strömberoende är jag?

Ständig tillgång till el i väggen känns självklart, men jag utsätts då och då för strömavbrott och märker hur allt faller samman. Inget jag planerat går att genomföra och när strömmen väl kommer tillbaka har jag panik över att hinna allt jag hade föresatt mig att redan vara klar med.

Men är det likadant om man är förberedd? Det fick jag möjlighet att testa när min elleverantör aviserade ett sex timmar långt strömavbrott. Innan de drog i spaken såg jag till att göra något som jag aldrig lyckas med vid oförutsedda avbrott, att ladda. Mina bägge telefoner var laddade och min laptop var både framtagen ur sin viloplats längst ner i det nedersta skåpet och laddad till max.

Gosa med katt hinns alltid med.

Avbrottet skulle börja klockan 9.00. En tid då jag vanligtvis hunnit äta frukost och dricka kaffe, men ibland fastnar jag vid datorn på morgonen och gör helt andra saker. Denna dag var det dock full disciplin. Frukostgröten var mikrad och en kanna kaffe kokad och hälld på termos så att jag skulle ha tillgång till varmt kaffe hela dagen.

Jobb då? Jag använder pc för att skriva och då vill jag gärna ha internettillgång också. Nu visste jag att strömmen skulle vara av. Laptopen funkar max tre timmar och routern kräver ström, men även om jag skulle kunna hålla igång den med ett bilbatteri tror jag ändå inte att bredbandet skulle funka. Mobilt internet i telefonen klarade bloggen och de mest akuta mejlen, och det finns alltid lite papper att sortera, helt offline.

De närmast förestående jobben i biodlingen kräver också ström. Jag har bilder att redigera, reklamskyltar att skapa och vaxplattor att smälta in i ramar – el, el och el. Men bara för att jag visste om detta strömavbrott sköt jag upp etikettering av honungsburkar. Totalt ett par timmars jobb att märka glasen och ställa upp dem i hyllor på lagret.

Min gräsklippare drivs med bensin och även det jobbet kunde jag förlägga till den strömlösa dagen. Där rök ytterligare en och en halv timme. Under etikettklistrandet och gräsklippningen betade jag av ett par intressanta poddar via mp3-spelare. Japp, jag vet att det är gammal teknik nästan ingen längre använder, men det funkar, kanske särskilt bra när jag vill spara på strömmen i telefonen.

Jag försöker springa tre gånger i veckan, alltså i stort sett varannan dag. Här behövde jag inte ens planera eftersom det redan stod löpning på schemat. Löpning kräver dusch, men så pass länge håller varmvattenberedaren och trycket i pumpen. Även kylen bör klara en dag, men för säkerhets skull ställde jag in en fryst mjölkflaska att tina under dagen och på samma gång hålla temperaturen nere.

Så måste det till en lunchpaus också. Även den ställer krav på tillagning, men här hade jag varit förutseende och plockat fram en portabel gasolspis som ändå behövde provas.

Kaffe hade jag som sagt, och dessutom chaga-te som kokades på en vedkamin som också håller strömlöst varmt i huset.

Det var det. När strömmen kom tillbaka hade jag fullt upp med datorarbete, men jag kände inte att jag förlorat någon tid eftersom dagen ändå användes effektivt. Nästan så att jag tänker att jag då och då borde fejka ett strömavbrott för att slippa att distraheras av sociala medier och annat brus.

Svenska bolån längst

De allra flesta svenskar som äger sin bostad har lån på den. Många kommer aldrig betala tillbaka hela lånet och det är bara de som äger mindre än halva bostaden som måste amortera. Så säger lagen, men  det tycks också nästan vara en naturlag. Det är liksom bara självklart att man lånar flera miljoner när man flyttar hemifrån, för att sedan gå och dra på det där lånet hela sitt yrkesliv eller ännu längre.

Istället är det vi som reagerar mot detta som upplevs som lite galna. Hur skulle det se ut liksom, om inte alla vore skuldsatta upp över öronen? Därför är det intressant att se vad som händer när svensk amorteringskultur möter annan. Som när skånska Eva flyttar till Helsingfors och ser fördelarna med hög amorteringstakt eftersom hon uppfattar att det ger henne bättre ekonomi på sikt.

För mig som utlandssvensk är det alltid intressant att se hur svenskarna uppfattar sig själva. Särskilt när de säger en sak och gör en annan. Stockholmare på stan tycker att bolån borde vara tillbakabetalda på nedemot tio år och det är det ju nästan ingen som efterlever.

Jag är (som tjatats på denna blogg) en varm anhängare av att styra sitt eget liv. Att äga mindre än halva sin bostad och därmed vara beroende av arbetsgivare, banker och politiker är ganska exakt motsatsen till det.

Bilverkstadshaveri

Jag skrev en krönika i Råd & Rön för kanske femton år sedan som gick ut på att det bästa med sociala medier är att de går att använda för att få rätt mot företag. Du kan gnälla dig blå, så länge du ändå bara når en chattrobot, eller en lågt avlönad växeltelefonist. Men genom att sakligt upplysa omvärlden, gärna på företagets egen Facebookvägg, om hur de behandlat dig som kund träffar de dem när det gör ont – i plånboken.

Någon som tagit fasta på detta är Citroen-ägaren Marie Elme som tappade bort sin bilnyckel och lämnade in bilen hos Hedbergs Bil i Malmö. Att ”utvecklingen” gjort att man ska behöva lämna in bilen på verkstad för omfattande arbete för att man saknar nyckel är en diskussion vi kan ha en annan gång, men så är det. Hedbergs Bil tog dock god tid på sig. När det gått elva månader utan att de var klara bytte Marie taktik. Istället för att klaga hos företaget skrev hon ett inlägg på Facebook.

Det tog skruv, företaget hörde av sig och blev tvungna att erkänna att deras (möjligen före detta) anställde hade klantat till det. Det blev ju inte Maries bil bättre av och när hon ett par månader senare följde upp med ytterligare ett inlägg hakade SVT på med ett reportage.

”Rolf Hedberg?”

Bilen är nu skickad till en ny bilverkstad och någonting säger mig att Hedbergs Bil börjar ångra att de inte gav detta ärende högre prioritet i ett tidigare skede. När potentiella kunder i framtiden gör en webbsökning på företaget kommer de mötas av rubriker som ”Varning för Hedbergs Bil i Malmö”. Det är dålig reklam som troligen aldrig går att tvätta bort.

En onödig arbetsplats

Elefantkyrkogården. Namnet kommer upp ibland när någon oduglig myndighetschef tvingats bort från sin position och hamnar på den avdelning inom regeringskansliet som kallas just Elefantkyrkogården. Det är förresten inte första gången elefanter får klä skott för dåliga fenomen.

För det finns verkligen ingenting positivt med detta. Här har svenska skattebetalare avlönat storheter som Dan Eliasson och från och med nu Anna Kinberg Batra. Det är människor som ofta redan kostat massor med pengar genom att missköta sitt jobb, men som pga undermåliga avtal måste betalas fram till att deras förordnanden går ut.

Om de inte hittar ett annat jobb innan, men det händer nästan aldrig. De har ju genom vänskapskorruption redan tillskansat sig en hög lön och nu kommer de inte ens behöva göra något för den. Varför skulle de gå ner i lön för en position som dessutom kräver en motprestation? Nu säger visserligen civilministern, Kinberg Batras nye chef, att hon visst ska jobba. ”Att tiden ska fyllas och användas effektivt så länge hon är anställd är en självklarhet.”

Men alla vet att det är skitsnack. Hon kommer att få 122400 kr i månaden för att göra ingenting, möjligen med avbrott för påhittade arbetsuppgifter. Totalt kostar Elefantkyrkogården skattebetalarna 10-20 miljoner om året. Det är inga jättepengar ens för en fattig stat, men ändå stötande. Det pratas ofta om vilket stort ansvar ”klägget”, representanter för den politiska adeln, har. Kinberg-Batra blev officiellt avskedad – hon fick sparken, på ren svenska. Ingen jag känner som fått sparken har fått miljonlön över fyra år efter att de slutat jobba.

Jag förstår att det aldrig kommer att hända, men jag är övertygad om att den politiske ledare som ifrågasätter den här ordningen, att belöna oduglighet och i vissa fall ren kriminalitet, kommer att belönas med respekt av folket.

Till att börja med kan man sluta att skriva denna typ av avtal. Myndighetschefer har generellt otroligt hög lön i förhållande till sin kompetens. De behöver inte ha mångdubbelt högre anställningstrygghet än alla andra. Om de nu är så himla duktiga får de ju lätt ett nytt jobb. Och är de inte det, då har de för hög lön redan när de jobbar och ska självklart inte ha mer än max ett halvårs uppsägningstid. Med krav på motprestation! Jag tycker t ex att det vore ytterst lämpligt att Kinberg Batra och hennes nya kollegor plockar skräp på Stockholms gator, då skulle hon göra nytta för första gången i sitt liv.

Vad gör man med fallfrukt

Det är tydligen rekordår för äpplen i år, men c:a 95 procent av frukten slängs. Det ser rätt tråkigt ut när man kommer förbi en villaträdgård full av ruttnande fallfrukt på marken, så dagens inlägg kommer att handla om min fallfrukt.

Eller nedfallsfrukt eftersom jag bor i Norge och alla ord är lite roligare på norska. Här kommer jag att tänka på min favoritdeckarförfattare Jo Nesbø som i sin ungdom hade ett band som hette Nasse og nedfallsfruktene. Orkar ni höra på norska och har 90 sekunder över följer här en kul anekdot om det bandet berättad av författaren/sångaren själv.

Tillbaka till mina äpplen. Jag har bara ett träd, men efter vårens beskäring tycks fjolårets jätteskörd upprepa sig, och innan merparten av äpplena ens är mogna ramlar det fallfrukt. Förutom att rådjuren kommer och äter upp dem riskerar de att ruttna och de stör min gräsklippning. Därför plockar jag upp dem ett par gånger i veckan. En del har jag gett till äppellösa grannar, en del äter jag färska och en del har jag gjort små satser äppelmos av. Då ser det ut så här:

Notera att skalet får vara kvar, jag skär bara bort skador. Det sparar tid och när det rör sig om obesprutade äpplen tror jag att det är nyttigare eftersom det är mycket vitaminer och annat precis under skalet. Om någon månad kommer jag att plocka ner alla äpplen från trädet och då blir det en större volym mos med konservering i glasburkar, men så här på försäsongen blir det plastburkar i kyl eller frys.

Det viktiga är att de inte ska hamna i de 95 procent som slängs (för jag misstänker att Norge har ungefär samma bedrövliga siffror) utan konsumeras i någon form, nu eller senare.

Förmögenhetsskatt

Det kan låta rimligt att klämma åt de allra rikaste med hjälp av en förmögenhetsskatt. Jag är förvånad att Sverige inte återinfört den, men är övertygad om att det kommer att hända i närtid. Därför tänkte jag berätta lite om vad som händer i Norge, som redan har en förmögenhetsskatt.

Först och främst ska jag vara tydlig med att jag är part i målet. Jag betalar förmögenhetsskatt och skulle såklart helst slippa att göra det, men med det sagt gör staten antagligen rätt i att klämma åt sådana som mig. Jag betalar inte så mycket annan skatt och skulle Norge gå miste om mig hade de kunnat levt med sorgen.

”Tom igen?!”

Men av Norges 400 största förmögenheter är nu 75 placerade i utlandet genom att deras ägare flyttat från Norge, och dessa 75 personer/familjer äger tillsammans 42 procent av de fyrahundras samlade förmögenheter. Totalt handlar det om 780 miljarder kronor som inte staten kommer åt. Hur mycket andra skatter man går miste om är omöjligt att säga, men det hade såklart varit många miljarder i inkomstskatt, moms osv.

Är då miljardärerna bara giriga? Nej, många har faktiskt inget annat val och det långt innan miljarden. Tänk dig själv att du startar ett företag som går väldigt bra och du äger en fjärdedel av det. Din andel värderas till hundra miljoner. Du har ett fint hus och ett sommarställe (som norrman måste man ju nästan ha en ”hytte” att gå på tur ifrån), en ny bil och en slant på banken och i aktiefonder. Jag menar inte flera miljoner utan en högst ordinär privatekonomi, med undantag för aktierna i ditt eget företag. Ganska snabbt kommer du då upp i att behöva betala minst en miljon om året, bara i förmögenhetsskatt.

Vad tar du pengarna ifrån? Entreprenörer i nystartade företag kan sällan ta ut fantasilöner även om företaget har en hög värdering. Du kan inte ta ett extrajobb för du jobbar redan 80 timmar i veckan. Sälj sommarstugan så klarar du första året, men sedan då? Utdelning i företaget? Man får ha rätt hög utdelning för att din andel ska täcka en miljon (plus skatt på utdelningen) och de andra aktieägarna har kanske inte alls det behovet, särskilt om de inte bor i Norge. Då återstår att undan för undan sälja dina aktier till kollegorna, eller att flytta.

Hade Spotify, Mojang eller andra framgångsrika svenska IT-startups varit norska hade de inte varit norska, för att uttrycka det enkelt. Förmögenhetsskatten har blivit ett effektivt sätt för Norge att inte bara göra sig av med miljardärer utan att undvika entreprenörer och företag som hade kunnat bli kassakor år efter år.

Jag tycker att Sverige har för hög inkomstskatt, men själva konceptet är begripligt. Att däremot beskatta värden som knappt ens går att omsätta i pengar, det är helt galet. Och som det norska exemplet visar ger det kanske inte ens skatteintäkter.