Din idag, någon annans imorgon

För ett år sedan skrev jag om att Kronofogden kan utmäta lånade bilar och att det var oklart vilka regler som gällde. Kronofogdemyndigheten själva verkade dock övertygade om sina rättigheter och kanske visste de åt vilket håll vinden blåste för nu läser jag om en tjej som lånat ut sin bil till en skuldsatt och denna bil har fogden bestämt sig för att sälja.

Varje gång politiker gör utspel om att nu ska kriminellas egendomar kunna beslagtas om man bedömer att de inte har haft råd att köpa dem lagligt, eller att man som i detta fall utgår ifrån att föraren äger bilen även om den står skriven på någon annan, så hyllas det i sociala medier. ”Kläm åt dom jävlarna!”

Problemet är att det har en baksida att tumma på rättssäkerheten. Ebba, 25, ger inte intryck av att vara målvakt i ett kriminellt nätverk. Hon är antagligen bara en schysst kompis som lånat ut sin bil, men bevisbördan ligger tydligen inte på myndigheterna. Istället är det hon som måste kunna bevisa det. Det har hon försökt att göra med hjälp av sms-konversationer, men då kräver KFM ett pantbrev? Har du skrivit pantbrev eller kontrakt när du lånat ut din bil eller något annat? Jag har inte gjort det.

Torsk.

Jag gillar inte heller att skuldsatta ska kunna skriva över sina ägodelar på någon annan i väntan på att skulden skrivs av, eller att brottslingar kommer undan i brist på bevis, men det är priset för rättsstaten. Alternativet (att staten kan hitta på vad som helst för att visa sin styrka, agera innan domar vunnit laga kraft och gräva och filma vem de vill, när de vill) är så mycket sämre, även om det sker till folkets jubel.

Inte alltid som man tänkt sig

Jag fick en oväntat klen honungsskörd i år, 220 kilo. Enda uppsidan med låg produktion är att det går snabbare att sälja. Men det verkar som förgjort i år. På en riktigt bra höstmarknad sålde jag över 30 kg på några timmar, och första julmarknaden gick bättre än tidigare år, men efter det har det gått trögt.

Snöblandat regn, dålig marknadsföring och arrangörer som jag på riktigt undrar om de vill ha utställare och besökare eller helst skulle se en helt tom marknad. Årets två sämsta marknader drivs av skattefinansierade verksamheter med kommunalt anställda arrangörer och jag tror inte att det är en slump.

Jag fattar att det är mycket att tänka på när man ska arrangera en marknad. Å ena sidan måste man få intäkter. Å andra sidan gäller det att få nöjda besökare och säljare. Nöjdheten hänger dessutom ihop. Kommer det inga kunder kommer säljarna att svika (och tvärtom) nästa år och när den spiralen väl är igång tror jag att det är svårt att vända trenden.

Samtidigt känner jag att hur svårt kan det vara egentligen?! Se till att ha aktiva konton i sociala medier, pusha för marknaden i Facebookgrupper med namn som ”Detta händer i Knäckebrödhult”, annonsera i lokalpressen, sätt upp skyltar på strategiska platser och underlätta så mycket som möjligt för oss som ska sälja, för utan oss har de faktiskt ingenting.

Förra helgen skulle jag på en marknad för tredje gången. Första gången gick det jättebra, jag har nästan aldrig sålt för lika mycket pengar en enskild helg. Nästa år hade hon som basat över marknaden slutat. Ersättaren hade varit med i organisationen, men han lyckades ändå förvandla marknaden till skit redan första året som chef. Marknadsståndens placering var under all kritik. T ex lyckades han placera fyra av fem honungsförsäljare inom en radio av femtio meter.

Av någon anledning bestämde jag mig ändå för att ge honom en chans till, det hade ju varit så bra året innan. Men i år frågade jag om antalet honungssäljare. Arrangören sa att det bara skulle bli jag och en till. Bra! Nej. Väl på plats insåg jag att det var fem i år igen. Dessutom var det märkbart färre säljare totalt, vilket gjorde att fem honungsstånd blev en ännu större andel av totalen. Det ihop med ytterligare några försämringar gjorde det till årets sämsta marknad och definitivt sista gången jag åker dit även om det så skulle vara gratis (vilket det verkligen inte är, det är en av de dyraste jag åkt på i år).

Så nu sitter jag här med mitt dryga honungslager som aldrig tycks försvinna. Egentligen hade jag tänkt ge mig för säsongen nu, men pga det bedrövliga resultatet blir det två nya marknader i helgen, på två för mig nya orter. Förhoppningsvis blir det bra test för framtida år, eller så får jag se prov på ännu fler arrangörsmissar och lära mig ännu fler norska svordomar.

Student och miljonär

När det pratas om ekonomiskt oberoende i media får vi ofta bara höra om extremerna. Antingen om dem som säger sig inte kunna spara en enda krona eller redan har så mycket skulder att loppet nästan verkar kört, eller om människor som anser att man bör ha 20-30 miljoner för att uppnå ekonomisk frihet.

Därför tyckte jag att det var trevligt att läsa om 28-årige Christofer Rube som fått ihop sin första miljon genom sparande och investeringar, trots att han lever på studiebidrag och extrajobb.

Christofer är något så ovanligt som ganska vanlig (ja, jag hörde motsättningen där). Han är inte extremsnål och strävar heller inte efter lyxliv utan vill bara ha mer frihet i framtiden. Det ovanliga skulle möjligen vara att han trots sin ungdom förstått att sparande tar tid. Han har lärt sig om börsen undan för undan, gått med i Unga aktiesparare och hållit fast vid sin strategi. Jag noterar också att  rutinen att spara kom innan intresset för aktier.

Att bli miljonär i Sverige är inte längre en ouppnåelig fantasi, men för många är det ändå helt otänkbart att spara ihop till en miljon. Det känns så avlägset att de inte ens försöker, och då är det banne mig snudd på omöjligt. Men som Christofer säger:

”Jag började tidigt och har varit just målmedveten, sparat ganska mycket varje månad och placerat pengarna. Om man gör det och har runt 7-8 procent i avkastning varje år så tar det inte så lång tid att komma upp i en miljon.”

Annat exempel.

Tänk om fler unga kunde läsa – och förstå! – det rådet istället för att ryckas med av någon börsinfluencer som lurar dem att satsa allt i krypto eller i ett eller två bolag vars börsvärde redan exploderat trots att de inte tjänat fem spänn. Då skulle fler bli friare, och antagligen lite lyckligare också.

Vinsten med att bunkra

Det kan vara svårt att hamstra mat med begränsad livslängd. Den kräver ofta plats i kyl eller frys, men inte heller där håller den hur länge som helst. Medan annat går att spara praktiskt taget hur länge som helst bara man har platsen. Toapappret du köper idag kommer garanterat att funka om fem år, så är det billigt är det bara att bunkra upp.

Fast inte ens vid pandemier rör sig dasspapperspriset så våldsamt upp och ner. Annat är det exempelvis med kaffe, som ju påverkas av skörden, eller till och med oro för framtida skördar. Går priset upp i några månader kan det vara bra att kunna vänta ut krisen. Själv köper jag kaffe i utlandet, närmare bestämt på Dollarstore vars utmärkta kaffe fortfarande kostar 35 kr för 500 gram. Mitt skafferi är redan laddat för prishöjning.

En vara som håller ännu längre är socker. Även det köper jag i Sverige och här är jag storkonsument. Varje bikupa får 15 kg socker inför vintern. Det betydde 150 kg med årets tio kupor. Nästa år kanske ännu mer. För att slippa åka i skytteltrafik under hösten köper jag därför ett stort antal paket vid varje Sverigebesök under hela året. Jag vet ju att det kommer en ny höst nästa år också och om mina bin skulle självdö i sommar kan jag tack vare den norska sockerskatten utan problem sälja sockret vidare.

Förutom att det är praktiskt att ha ett välfyllt skafferi finns det alltså pengar att spara på att bunkra mat. Dels genom att köpa mycket vid extrapris och dels genom att man gör sig immun mot pristoppar. Köp när det är billigt, låt bli när det är dyrt. Samma princip som med värdepapper.

Politisk kultur

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om jag inte kunde göra en replik på Göran Greider som tydligen vevat i vänsterpublikationen ETC:s nyhetsbrev om att ”högern” inte kommer att få till någon revolution eftersom de inte har kulturarbetarna med sig.

Jag började skriva ett svar att jag inte har tillräckligt mycket att säga för att det skulle bli ett helt blogginlägg. Men så blev kommentaren så lång att jag insåg att det har jag visst det. Så här kommer det. Vi börjar med Greider i ETC:

”Ett avgörande skäl till varför jag tror att högern i längden inte kan vinna och stöpa om samhället är att den aldrig haft de stora sångarna och diktarna med sig.

Till alla - och där räknar jag in mig själv - som nu känner en oerhörd pessimism över att det här landet är på väg att bli ett bottenlöst högerland, finns ett trösterikt budskap: De som gestaltat och formulerat såväl drömmarna som mardrömmarna om våra samhällen och dess människor, har nästan alltid varit människor med hjärtat någonstans till vänster.”

Jag hade hållit med Greider om detta skrivits för tio år sedan. Vänstern har alltid haft kulturarbetarna i sin ringhörna och kunnat dra nytta av det. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade nästan alla svenska artister på sin sida hade Moderaterna Wille Crafoord, från saligen avsomnade (och helt värdelösa) Just D. Och han var ändå den förste sedan Jokkmokks-Jokke turnerade med partiet på 80-talet. Att Crafoords kampanjlåt för Moderaterna bara finns att hitta på en Youtubekanal som heter Alliansfritt kanske säger något om styrkan i den.

Men det var då. På senare år har det börjat svänga. I det amerikanska presidentvalet såg vi att många kändisar ställde upp på Trump medan de som återfanns på Harris sida inte var lika genuint entusiastiska som tidigare. T ex fick Harris åka ner till Beyonce och hålla tal i hennes hemstad Houston trots att Texas inte var en "swingstate”, istället för att få med sig artisten till en stat där det kunde göra skillnad.

Harris presidentkampanj verkar ha kostat dubbelt så mycket som Trumps. T ex la hon 2,5 miljoner dollar på ett event hos Oprah Winfrey medan Trump istället var med i Joe Rogans podcast som fick 38 miljoner visningar på tre dagar, reklam som inte kostade honom mer än en flygbiljett. Nu är jag inte säker på att Greider räknar in poddar och andra populärkulturella fenomen i sitt kulturbegrepp, men det säger faktiskt mer om Greider än om samtiden.

I Sverige fick Peter Jezewski från Boppers sympatier långt utanför det egna partiet när han fick julshower avbokade efter att ha uttalat stöd för Sverigedemokraterna och när Kjell Bergqvist gjorde en Facebookgrupp för att förmå folk att ta avstånd från SD gjorde partiet en skojig reklamkampanj på hans bekostnad:

”Kändisar, de vet ju saker som vi vanliga människor inte vet, saker som vi inte kan veta för att vi bara är vanliga människor och inte kända kändisar.”

Lite på samma tema gjorde komikern Ricky Gervais en poäng med att skådespelare bör hålla sig till film och utelämna politiken i sina tal:

Varken jag eller Göran Greider kan veta om Sverige ”är på väg att bli ett bottenlöst högerland” och faktiskt inte heller på vilken sida kulturarbetarna återfinns i nästa eller nästnästa val. Eller om väljarna bryr sig. När jag ser en duktig skådis, läser en välskriven roman eller hör ett genialt gitarrsolo är inte min första tanke: ”Undrar vad den här personen tycker att jag ska rösta på?” Och kanske är jag inte ensam om det.

Värre än telefonförsäljning

Vad kan vara mer oetiskt än telemarketing? Inte mycket, men de säljare som antastar kunder vid butiksentréer tycker jag är ännu mer enerverande. Ofta handlar det om mobiloperatörer och insamlingsföretag som Rädda Barnen. Eller Lingon som både säljer mobil- och elabonnemang och som bl a drabbat människor i Uppland.

Mannen bakom konceptet ”Marketing by not asking any questions”.

Jag lider med äldre människor som tanten i reportaget. De är inte vana att kasta luren i örat på någon som ringer och vill inte heller vända ryggen emot en leende person utanför Ica, även om det såklart vore det bästa. Men läraren i reportaget, som berättar om den ”extremt aggressiva säljaren”, är jämgammal med mig, 53, och även om många läsare kan mena att det är ganska gammalt kan jag garantera att vi inte fått artigheten med modersmjölken. Ändå godkände hon på stående fot ett avtal hon uppenbarligen inte förstått.

Vd:n låter som dylika bluffjönsar alltid gör. Deras säljare har varit jättetydliga så inte kan det vara deras fel att just det företaget fått mängder med ARN-anmälningar emot sig, näääeedå! Jag kan inte klandra honom, jag hade sagt likadant även om jag haft som affärsidé att lura människor att skriva på avtal för att slippa undan.

Förbud vore såklart det bästa, men eftersom det inte lär hända måste rådet till alla – inte minst till äldre släktingar – vara att aldrig skriva på eller säga ja till någonting av en uppsökande säljare. När de står utanför butiker, eller till och med inomhus i en butik eller ett köpcentrum, skulle jag också rekommendera en kontakt med det företaget. Berätta att du inte uppskattar abonnemangssäljande hyenor och tänker bojkotta butiken så länge den inhyser sådana.

Till dig som själv jobbar som uppsökande säljare av abonnemang, på stan eller på telefon, och känner dig orättvist påhoppad av mig, vill jag från djupet av mitt hjärta säga: Dra åt helvete!

Vad är poängen med arbetskraftsinvandring?

Sverige behöver experter, spetskompetens, sägs det ibland. Det stämmer säkert, men när arbetskraftsinvandringen kommer till konkreta exempel handlar det aldrig om erfarna ingenjörer eller forskare utan nästan alltid om restaurangbranschen. Som Kent Lys thairestaurang i Jönköping.

Jag betvivlar inte att han behöver kompetent personal, men det är väl inte thaimatskockar som avses när man pratar om vikten av arbetskraftsinvandring? Om så vore borde Kent Ly inte ha några problem att betala de 80 procent av medianlönen som krävs, eller ens de 100 procent som diskuteras. Kent har förresten länge vevat i media om hur svårt han har att få tag i personal, så han kanske ändå borde överväga att locka med högre löner.

Sverige har hög arbetslöshet sedan många år och ingenting tyder på att det är på väg att förändras. Att då använda ”arbetskraftsinvandring” som ett sätt att lönedumpa är oansvarigt och samhällsekonomiskt förkastligt. Är det internationell expertis som är målet borde medianlönen 35600 kr inte vara ett problem. Jag tänker att 50000 kr per månad hade varit en mer rimlig gräns. Det hade knappast hjälpt Kent Ly att hitta personal till sin krog, men han kanske kan hitta både kockar, diskare och servitriser bland den halvmiljon arbetslösa som redan finns i Sverige.

För det är ju det restaurangbranschen själva framhåller när de kräver undantag och bidrag, vare sig det är vid lågkonjunkturer eller pandemier, att de minsann är inkörsporten till jobb för många unga. Jag trodde att de menade unga bosatta i Sverige, inte i Asien eller Afrika.