Höjd pant

Att panta burkar har blivit något av en symbol för oss snåljåpar, även om jag tror att det är få som tjänar några jättepengar på det. Men det blir en slant. Jag har två säckar för ändamålet hemma, en norsk och en svensk, och då handlar jag ändå aldrig burkar med pant. Men eftersom norrmän gärna åker till Sverige för att köpa öl, läsk och energidryck kastas även svenska burkar i den norska naturen. Inte sällan ser jag de svenska burkarna i soporna vid butikernas pantmaskiner. Kunderna testar dem väl i maskinen, upptäcker att de är svenska när de spottas ut och kastar dem eftersom de inte orkar vänta till nästa Sverigetur.

Framöver lönar det sig bättre när svensk pant höjs till norsk nivå, men jag tror inte att det kommer att göra någon skillnad. Orkar man inte ta med sig burken för en krona gör man det knappast för två, oavsett var man bor. Men okej, köper man en platta med 24 burkar får man tillbaka 48 kr istället för 24 kr, gör man det upprepade gånger blir det ännu större anledning att lägga om beteendet. Jag hade gärna sett en större höjning, så att det svider att vara lat.

Om man nu inte pantar av miljöskäl eller för att det är normalt att i möjligaste mån ta hand om sin egen skit. För hur jobbigt är det egentligen att samla upp tomburkar och PET-flaskor i en påse och ta med när man ändå handlar? För jobbigt tydligen. Varje vecka hittar jag kastade burkar, och då letar jag inte ens. Jag bara tar hem dem jag ändå ser.

Min prognos är därför att den här lilla höjningen inte kommer att föra så många fler burkar tillbaka till butiken. Jag slipper i alla fall svära när jag klättrar ner i ett dike på joggingrundan och upptäcker att de snåla jävlarna handlat i Sverige, från och med i sommar får jag lika mycket betalt för dem som för norska burkar.

Om tårar gick att sälja

Jag försöker att inte hoppa på varenda människa som gnäller över sin ekonomi i media, men det vore tjänstefel av mig som självutnämnd sparombudsman att inte nämna Caroline, 39, som jag fick tips om i kommentarsfältet igår.

Enligt sig själv och Aftonbladet är Caroline en ensamstående trebarnsmamma som inte kan äta sig mätt trots att hon har jobb. Artikeln publicerades den 19:e och när den skrevs hade hon 121 kr på bankkontot och ”så är det varje månad”.

Jag får lite andra tankar i huvudet när jag läser om Caroline. Jag ser en ensamstående förälder till tre barn som valt att bo i villa på 134 kvm, äga två bilar, varav den dyraste baserat på en snabb sökning enkelt går att sälja för ett sexsiffrigt belopp. Vidare äger hon tre katter varav minst två är raskatter som inte är billiga. Jag ser en kvinna som lägger mycket fritid på sin enskilda firma som jobbar med healing och kristaller och som inte tycks ge någon som helst avkastning. Och – som alltid i dessa sammanhang – ser jag mängder av tatueringar. Det slår tamejfan aldrig fel!

Var är de kritiska frågorna från reportern? Hur tänkte hon när hon flyttade in i villan för tre år sedan? Hur tänkte hon när hon skaffade den första katten? Den andra? Tredje? Vad får hon ut i lön, barnbidrag, underhållsbidrag och bostadsbidrag? Hur ser den månatliga budgeten ut? Lagar hon egen mat (det är ett fasligt tjat om hämtpizza)? Och hur vore det om Caroline släppte healingfirman ett tag och tog ett annat extrajobb, ett som till skillnad från det egna företaget betalar ut lön?

I intervjun säger hon: ”Jag drömmer om att vara ekonomiskt oberoende och inte behöva tänka på hur mycket pengar jag har på mitt konto.” Det är fint med drömmar, men med 121 kr på banken ska man nog gå åt andra hållet och faktiskt tänka på hur mycket pengar man har på kontot och hur man kan få till en ändring.

Trerätters fel

Julbordet för den kommunala personalen i Malmö är borttaget sedan flera år. Inga konstigheter, Malmö lever på det kommunala utjämningssystemet och man kan ju inte gärna låta andra kommuner betala för ens julbord. Eller?

Jodå, som Malmölistans partiledare Nils Littorin avslöjat gjorde politikerna ett undanta för sig själva. 69 politiker från sju partier (alla riksdagspartier utom KD som inte sitter i kommunfullmäktige i Malmö) och 56 chefer, totalt 125 personer, gick en vecka före jul till Rådhuskällaren och festade loss för etthundrafemton tusen kronor!

Och det är ingen engångsföreteelse. De senaste åren har Rådhuskällaren, enligt Littorins utmärkta sammanställning, fakturerat Malmös politiker över sex miljoner. Trots det tog snåljåparna betalt för kaffet! Annars tycker man ju att betalar man 657 kr för en trerätters middag kunde det ingå en slät kopp kaffe.

Men det är en petitess i sammanhanget, krögare står sig själva närmast och det är väl ingen nyhet att politiker också gör. Det jag funderar över är hur de vågar. Skäms de inte? Politikerföraktet går ju trots allt åt bägge hållen, det är inte bara politiker som föraktar folket. Går politiker aldrig och handlar eller är ute på stan? Katrin Stjernfeldt Jammeh t ex, kalifen av Malmö sedan 2013. Möter hon aldrig Malmöbor? I så fall, vad säger de till henne när hon kommer ut från Rådhuskällaren med rysk kaviar i mungipan? Jag vet vad jag hade velat säga.

Riktad reklam riktigt dumt

Vad får de allt ifrån? ”Hyperindividualistisk konsumtion” var den senaste idiotiska trenden jag läste om.

”Hyperindividualistisk konsumtion bygger på personligt riktad marknadsföring, baserad på information som företag fått om dig – ofta genom sociala medier och appar som loggar ens beteende.

   – Det kan vara så enkelt som att du får mejl från företag där det står 'Hej Katarina', förklarar Katarina Graffman, doktor i kulturantropologi vid Uppsala universitet med fokus på konsumtion.”

Jag tror mig på intet sätt vara immun mot reklam, men det där sista ger garanterat motsatt effekt på mig. Jag är spyless på telefonförsäljare som inleder med ”Tjena Micke!” och sedan låtsas vara min kompis. Oftast har de efter den inledningsfrasen tre sekunder på sig att övertyga mig och hittills har ingen lyckats.

”Du känner dig lite utvald, även fast du är mycket medveten om hur det går till så spelar inte det så stor roll, du känner att det här måste du ha – för det är gjort för just dig, säger Katarina Graffman.”

Individualistiskt? Jag tycker att det låter som motsatsen. Företag och försäljare som inte ens försöker ta reda på mina verkliga behov använder istället datorer och algoritmer för att läsa av mitt undermedvetna köpbehov. Kan det bli mer opersonligt? Jag köper mindre och mindre och jag börjar så sakteliga förstå varför. Hyperindividualistisk konsumtion... Kan vi inte bara kalla saker vid dess rätta namn – trams.

Porrkungen-Kronofogden 1-0

Jag fick ett mejltips från Lars som uppmärksammat att den gamle porrkungen Bert Miltons skatteskuld på imponerande 500 miljoner preskriberats.

Lars är jurist och enligt egen utsago tveksam till preskriptionstider för både allvarlig brottslighet och skulder. Och visst är det väl konstigt att en skuld bara ska försvinna för att tiden går? Om någon lånar pengar av mig kommer jag vilja ha tillbaka dem efter en vecka, en månad eller tjugo år, det är ju mina pengar.

Men så funkar inte Kronofogden. En skuld preskriberas när den som ska ha betalt inte avbryter preskriptionstiden, alltså tjatar.

”Langa fram cashen innan det knasar!”

Under de senaste 35 åren har Milton bl a bott i Andorra, på Mallorca och på Mauritius. Det striden tycks gälla är 1996-1999 då Milton tjänade 1,35 miljarder. Själv hävdar han att han betalade skatt i Spanien, men det köpte inte domstolen. Jag vet inte mycket mer än det som står i artikeln, men det borde inte vara så svårt att bevisa. Har han betalat skatt på en miljardinkomst borde det finnas ett inbetalningskvitto. Det enda jag hittar är en uppgift om att han betalat tio miljoner i skatt i Spanien. Skattetrycket är lägre i Spanien än i Sverige, men tio miljoner på 1,35 miljarder blir inte ens en procent. Det låter snarare som förmögenhetsskatt än inkomstskatt. Och att han inte försöker försvara sig får mig att tro att han innerst inne vet att han har ett dåligt case:

”Svenska myndigheter tyckte att jag skulle betala av skulden. De ville väl att jag skulle leva på det sociala och att mina barn skulle gå på en folkhögskola i Orsa. Men uppriktigt sagt så skiter jag i det. Jag såg till att ha de pengarna så jag kunde ge mina barn en väldigt bra skolgång. Rätt eller fel, men moraliskt tycker jag att jag gör helt rätt.”

Jag har inga illusioner om Berth Miltons moral, men vad har KFM gjort för att få in pengarna under alla dessa år? Har han haft utmätningsbara tillgångar i EU-landet Spanien borde det väl inte vara helt omöjligt att få loss en slant där. Som mest var skulden uppe i nästan en miljard, så det kunde vara värt några arbetstimmar att försöka få in lite av detta?

För mig låter det som samma fenomen som bankerna håller på med. Att hålla koll på vanligt folks växelpengar tycks det finnas obegränsade resurser för, men någon oljeoligarks eller porrkungs miljarder, det ids man inte.

Fira jul i rätt ordning!

Halva januari har gått och som vanligt pratas det om ”tuffa januari” då det är svårt att få ihop ekonomin.

Varför då egentligen? För att det ses som en naturlag att man ska leva över sina tillgångar i december och därför börja året på noll eller möjligen minus. Skulle det finnas några pengar kvar vid årsskiftet kan man alltid elda upp dem genom att köpa fyrverkerier.

Nu är ju jag ett dygdigt as som alltid planerar och försöker att ligga två steg före, men det är inte rymdfysik att spara ihop pengar innan man konsumerar dem istället för att göra tvärtom. Alla vet att det blir jul, jullov och nyårsafton i december. Ändå verkar få förstå att man kan dra ihop pengarna till firandet i november istället för att göra det i efterhand i januari.

Tipsen från bankernas sparekonomer är inte dåliga, bara sena. Istället för att tidningarna skriver i januari om hur man ska överleva fram till januarilönen betalas ut borde de under sommarens semesterstiltje skriva att ”Nu är det dags att spara ihop julpengarna!”. Fast det ger väl dåligt med klick, antar jag. Sånt vill inte folk höra. Ibland känns det som att de vill ha det dåligt.

Ni muckar med fel kille!

Jag vet inte vad jag har för diagnos, men jag gillar att ha koll på mina banksaldon. Häromdagen gjorde jag ett bankomatuttag och upptäckte att jag hade 13 kronor mindre på ett konto än jag själv fört in i mitt Excelark. Jag loggade in i nätbanken och mycket riktigt, 12,87 kr hade dragits av min mobiloperatör. Detta är ett av flera skäl till att jag hatar autogiro, men här fanns ingen annan lösning eftersom alla telebolag med rimliga priser krävde autogiro.

Nästa inloggning, hos mobiloperatören, gav ingen förklaring så jag tog kontakt med deras kundtjänst via chat och blev guidad genom menyerna där det framkom att jag ringt för 12,87 kr några dagar tidigare. Jag har fria samtal inom Norge, men skulle ha ringt ett ”specialnummer” i 4 minuter och 12 sekunder. Jag kollade min mobilhistorik och såg att samtalet som avsågs var till en optikkedja som givetvis hade ett vanligt nummer som borde ha täckts av mitt abonnemang.

Kundtjänstmedarbetaren kollade med tekniska avdelningen som bekräftade att de inte alls borde ha tagit betalt för detta, så nu skulle jag få tillbaka mina 13 kr. Till saken hör att jag nu hade tillbringat en halvtimme av mitt liv på detta och eftersom inte Gud jobbar på deras kundtjänst fanns ingen som kunde återbetala den tiden.

Dessutom hade jag vid det här laget blivit en aning förbannad, både på det faktum att de försökt blåsa mig genom att helt felaktigt dra pengar från mitt konto och på den slappa attityden. Det var ett ”sällsynt fel” sa kundtjänst, men som jag påpekade skiter jag i om det är sällsynt när jag blir bestulen. Jag krävde därför att bli uppringd av kundtjänstmedarbetarens chef med en förklaring och en handlingsplan för att detta aldrig någonsin skulle kunna ske igen.

Det fick jag såklart inte. Hur skulle det se ut om någon med mer än minimilön skulle behöva ha med kunder att göra i ett serviceföretag liksom? Däremot bjöd de mig till slut på en månadsavgift och hjälpte mig att spärra kontot för dylika ”specialnummer”, så nästa gång kan de inte ens påstå att det har hänt.

Men vilket skitsamhälle vi har skapat! Vi har gett företag rätt att dra pengar direkt från våra bankkonton och sedan är det upp till oss att bevisa att de inte hade rätt att göra det. Jag har ingen aning om hur ”sällsynt fel” det här var och det har såklart inte mobiloperatören heller för hur många kontaktar dem för att reda ut varför de fått betala tretton spänn?!

Av 100 personer är det säkert minst 50 som inte ens hade märkt det. Ytterligare 40 hade ändå struntat i det, några kanske med intentionen att ”det där ska jag ta tag i sen”. De flesta hade utgått ifrån att det är rätt för det är väl inget företag som drar pengar de inte har rätt till. Så säg att max 10 av 100 hade kontaktat företaget för en förklaring. Hälften av dem hade nöjt sig med att ”du har ringt till ett specialnummer”. Då återstår 5 och av oss är det gissningsvis bara jag som drar ärendet så långt att vi (alltså jag) krävt och fått kompensation. Jag är ändå nöjd att jag gjorde det. Inte för pengarnas skull utan för att jag då gjort vad jag kan för att företag inte ska kunna hålla på så här. Som Weiron i ottan hade sagt: ”Det är vi mot dem!”