Fortsätter ni?

Priset på ett paket kaffe påstås snart gå över hundralappen. Jag är tveksam till det, men det hävdar journalister som vill ha klick och politiker som försöker göra partipolitik av misslyckade kaffeskördar.

Men att det blivit dyrt på sistone har jag noterat. Själv har jag lyckligtvis ett lager av Dollarstore-kaffe inköpt för 35 kr halvkilot, men förr eller senare kommer det ta slut för vid min senaste kontakt med företaget berättade de att de slutat att ta in det.

Så om några månader kanske jag också tvingas betala uppemot hundra kronor för ett halvkilo kaffe. Det skulle kunna göra 2 kr per mugg vanligt bryggkaffe och även om det inte låter så farligt blir det med nuvarande konsumtion ganska många tusenlappar per år. Jag har råd, men inte lust. Då tänker jag att det får bli mer te istället.

Kanske kommer jag uppskatta kaffet mer om jag dricker en kopp om dagen eller ett par koppar till helgen istället för morgon, förmiddag, eftermiddag, kväll. För övrigt tror jag att jag skulle få mer glädje per liter om jag istället för att bälga i mig stora muggar varje gång drog ner det till hälften, enligt Farbror Fris ”halv mazarin”-filosofi. Den där första härliga kaffeklunken och eftersmaken blir ju inte sämre av mindre totalvolym.

En viktig del med kaffet för mig tror jag är känslan av ledighet. Kaffet blir en belöning för ett utfört arbete eller för att jag orkat mig upp idag igen (ja, ibland krävs det inte mycket för att fira). Fram till 2010 använde jag cigaretter på samma sätt – efter måltid, arbetspass, jobbigt möte, trevligt möte... Det tog ett tag att bryta mönstret, men femton år senare tänker jag inte på rökning efter avslutad måltid, däremot kaffe.

Vad säger ni andra, kommer ni dricka lika mycket kaffe oavsett pris så länge ni har råd eller känner ni också att allt för stora prishöjningar kommer resultera i färre koppar eller mindre kaffe per kopp? Eller tycker ni helt enkelt att jag är alldeles på tok för snål när jag överväger att dra ner på kaffe av ekonomiska skäl?

Så tycker ungdomar

Jag kommer sällan i kontakt med ungdomar. Därför var det intressant att läsa om Ungdomsbarometerns generationsrapport för 2025 för att få en inblick i vad som rör sig i huvudet på människor i åldern 15-24.

”I en värld präglad av oro, ekonomisk osäkerhet och sociala förändringar blir trygghet och stabilitet allt viktigare för unga. Privatekonomi och den egna framtiden prioriteras framför bredare samhällsfrågor. Dagens unga omfamnar i högre grad traditionella könsroller i relationer och färre identifierar sig med idealistiska identiteter.”

Jag vet inte om det bara är jag, men det här var lite lugnande. T ex skönt att höra att unga omfamnar traditionella könsroller när regeringens utredning föreslår att ordet kvinna i abortlagen ersätts med ”den som är gravid” för att inte utesluta alla de andra grupperna som också påstås kunna bli gravida. Om vi håller oss till ekonomi är det fint att ungdomarna prioriterar privatekonomi. Men på vilket sätt?

”Samtidigt syns ett ökat intresse för att tjäna pengar och bli ekonomiskt framgångsrik. Entreprenörsyrket är det näst mest populära karriärvalet, bara slaget av företagsledare/chef.”

Målet måste väl ändå vara att vilja göra saker som intresserar och ger glädje, inte att bli den nya Elon Musk? Det är inget fel med att vilja tjäna pengar, men det här hade låtit rimligare på förskolan än hos unga vuxna.

En annan reflektion är att ungdomarna verkar dåliga på att leva som de lär när de å ena sidan blivit mer engagerade i sin privatekonomi samtidigt som den blir allt sämre. Lite som att 2020 års ungdomsbarometer konstaterade att ungdomarna då var mer hälsomedvetna än tidigare generationer, men mådde sämre.

Nåväl, positivt att de i alla fall försöker. Kanske kommer ekonomiintresset leda till bättre ekonomi på sikt. Eller att de kommer på vad de verkligen vill göra med sina liv. Det enda vi kan säga nästan säkert är att jag inte kommer att förstå mig på ungdomar i framtiden heller. Det gjorde jag knappt när jag var en.

Tjänade pengar på kapad identitet

Jag lyssnade på ett radioinslag från NRK om en man som fått sin identitet kapad. Detta hade lett till att han behövt beställa nya kort, konton osv. Men tyck inte synd om honom, han upplevde det som det bästa som hänt honom, ur ett ekonomiskt perspektiv.

Nu fick han nämligen en knuff att kolla upp sina abonnemang och upptäckte att han har tjänster och medlemskap som tickar och går trots att han inte har någon användning av dem. Programledaren höll med. Han berättade att han nyligen bytt ut ett bankkort och då tvingats återkoppla sina autogiron, men att han antagligen fortfarande har glömt några så att han kommer att få påminnelser om obetalda räkningar.

Själv tycker jag att de som har fler automatiska betalningar från sina konton än de själva kan hålla i huvudet har för många tjänster och leverantörer, men om så är fallet bör man snarast sammanställa en lista så att man är beredd när skiten träffar fläkten.

Fast känner jag norska och svenska folkens kynne rätt gör man så lite man kan så länge det går. Jag kanske skulle starta en tjänst där jag kapar kundernas identiteter så att de får ett ryck att ta reda på vart deras pengar tar vägen. Självklart tar jag autogiro.

Flugor i maten

EU godkänner den ena insekten efter den andra som livsmedel. Två länder, Italien och Ungern, tar öppet strid mot labbodlat kött och insekter i maten, medan Sverige via sin innovationsmyndighet Vinnova pumpar in pengar i företag som producerar mjölmaskmjöl och insektsburgare.

Min inställning är mycket enkel. Om folk vill äta maskar eller kemiska köttsubstitut får de göra det för mig, oavsett om anledningen är att de tror det gynnar klimatet, hälsan eller plånboken. Men jag vill slippa! När jag säger slippa menar jag att jag vill slippa äta det, men jag vill också slippa att betala för det. Och jag vill ha en tydlig märkning på alla produkter som innehåller insekter, även om det bara är en promille av ett tillsatt färgämne.

Och så det där med betalningen då. Om nu mjölmaskmjöl och bönsyrsebönor är ”framtidens mat”, hur kommer det sig att varenda företag som försöker producera den typen av mat behöver mångmiljonbidrag från skattebetalarna, många gånger för att sedan ändå gå i konkurs?!

”För dåligt med honung, nu blir ni mjöl, era jävlar!”

I egenskap av biodlare skulle man kunna hävda att jag är en del av denna insektsmatindustri, men det är en stor skillnad (förutom att honung inte innehåller insekter), nämligen att jag som mer traditionell matproducent inte får en krona i stöd från stat eller kommun. Jag skulle kunna få statlig kompensation för sockerskatten, men det blir billigare för mig att importera socker istället. Den dag kunderna inte betalar för produkterna från sina egna plånböcker lägger jag ner.

Ett liv utan bekvämlighet

SVT skriver om Johanna, som lever utan el och rinnande vatten. Hon har utedass, hugger ved och lagar storkok på vedspis. Hon drivs av viljan att kunna leva utan den bekvämlighet vi alla vant oss vid och låter fåglarna utanför fönstret ersätta Netflix. Den enda ström hon har är en solpanel som laddar upp mobiltelefon och ett par lampor.

De flesta skulle inte vilja byta med henne, men det fina är att ingen behöver göra det heller. På Twitter (ja, ni får säga X om ni vill) kallas detta för ett tröttsamt hyllningsreportage där SVT ”önskar sig tillbaka till Hedenhös”. Märkligt, jag ser något helt annat. I anklagande ton försöker reportern göra Johanna ansvarig för fiberutbyggnaden och elnätet där det satsas 67 miljarder. Hur ska det gå med den nu då – va, va, VA?!

”Om alla gjorde som du skulle elektrikerna och ingenjörerna och fiberteknikerna bli av med sina jobb. Är det vägen framåt?”

Det tycker jag är tröttsamt, att vi (och där räknar jag in mig själv) som försöker leva lite alternativt ska behöva ta ansvar för hela världens utveckling genom världens fånigaste argument ”Hur skulle det gå om alla...?”. För samtidigt menar ju alla medier och mer eller mindre alla människor att vi behöver tänka över konsumtionshetsen, men lösningen tycks alltid vara att handla ”grönt”, aldrig att handla mindre.

Jag tror att Johanna kan väcka några friska tankar i oss alla där. Kan inte det få vara hennes uppgift, så kan någon som får en kick av att alltid ha den senaste tekniken se till att ingenjörerna och fiberteknikerna får mat på bordet? Det behöver vi nog inte ligga sömnlösa över.

Ska alla bli ekonomer?

Allt fler väljer ekonomiprogrammet på gymnasiet och det möter skolorna genom att öka antalet ekonomiklasser. Jag brukar förespråka att alla bör ta ett grepp om sin privatekonomi, men det betyder inte att de behöver bli ekonomer. Jag drar det kanske lite långt i rubriken, men jag ser problem.

Det var likadant när jag gick i skolan. ”Alla” ville gå ekonomisk linje och på min skola valde man att utöka antalet klasser från fyra till sex på två år, så till slut utbildades 180 gymnasieekonomer per år bara i min kommun. Det krävdes inte ens medelbetyg på 3,0 (betygsskala 1-5) för att komma in, vilket var ganska lätt för de flesta.

De som snittade 2,9-3,0 fick det däremot inte så lätt på ekonomiprogrammet. Det fanns såklart sent utvecklade elever som tog sig i kragen när de fyllde femton, det finns alltid undantag. Men jag tänker att det kanske hade varit bättre med högre intagningskrav och färre elever. Även om nästan alla skulle kunna bli gymnasieekonomer finns det åtminstone inget behov för det.

För samtidigt berättas att allt färre söker byggprogrammet. Detta när ordet hantverkare tycks vara en direkt synonym till polack, och man undrar om ”PL” på hantverkarnas bilar egentligen står för plattläggare. Den som behöver anlita en duktig hantverkare kan skrika sig hes och får vara beredd på lång väntetid. Ekonomer är möjligen mer eftertraktade än genusvetare och arkeologer, men jag tror att det är hårfint.

Vore det då inte bättre att starta fler klasser för snickare och målare? Jag är övertygad om att den vars högsta önskan är att bli ekonom kommer att hitta ett sätt oavsett. Jag har gått en statlig utbildning i ståuppkomik, men den lades ner ett år senare eftersom marknaden ansågs mättad. Så vad är problemet, att gymnasieskolan är kommunal och inte statlig? Kanske finns det för många kommunpolitiker, inte bara ekonomer.

”Jag orkar!”

Jag har upptäckt en lättja bland människor, här i Norge där jag bor, men jag såg tendenserna även i Sverige så gissningsvis ser det likadant ut där. Det är inget fel med att vilja ha det lätt, men slöhet kan kosta pengar. Låt mig utveckla.

När folk i byn där jag bor rensar i sina hus eller flyttstädar orkar de inte ta reda på överflödet. Möjligen kan de köra det till Fretex, Norges motsvarighet till Myrorna, men många gånger tror jag inte att det handlar om godhet utan hänger ihop med att det kostar pengar att lämna sopor på tippen. Nu har jag bott här i 3,5 år och ryktet sprider sig, så nu frågar de mig istället. Själva orkar de inte sälja eller reparera, men jag orkar. När inköpsvärdet är noll behöver man inte så höga priser för att det ska vara värt mödan.

Pant orkar de inte heller ta hand om. ”Du åker väl till Sverige ibland?”, frågar de mig, och så får jag deras svenska pant. Men åker inte de till Sverige då? Jo, de handlar ju den där panten. De flesta är nog i Sverige mycket oftare än jag, men tydligen är det lättare att köpa läsk- och ölburkar än att lämna tillbaka dem till butiken.

Ett företag får sina produkter på pallar med korta 2tum2-reglar som mellanlägg. Ingenting att snickra med, men utmärkt ved och eftersom bitarna är 2-3 decimeter långa, spikfria och obehandlade är de bara att trava upp i vedhögen eller langa in i kaminen. Det vet jag för jag hämtade en säck där häromdagen. Är det då ingen i personalen som eldar med ved? Klart det är, jag bor på landet. Men de orkar inte. Särskilt inte när de redan har ved hemma, det blir ett problem först när den är slut.

Det finns massor av sådana här exempel som vart och ett inte innebär någon förmögenhet, men i det långa loppet tjänar/sparar jag massor genom att orka ta en omväg, hämta en låda, skriva en annons, ringa ett samtal, olja in ett bord osv. ”Inte lätt att hinna när man jobbar heltid”, kommer någon att invända, men en vecka innefattar 168 timmar. Jobbar man 40 timmar och sover sju timmar per natt återstår 79 timmar, alltså en dubbel heltidstjänst, plus semester och röda dagar. Vi hinner mycket, om vi bara orkar.