Sverige mot konkurs?

Nu tog jag i. Eller gjorde jag det? En artikel i Tidningen Näringslivet med rubriken ”Rekordhög försörjningsbörda hotar Sveriges ekonomi” låter mer negativ än jag någonsin gjort.

Där säger nationalekonomen Andreas Bergh att svenskarna snart får jobba till 75 och: ”Om det ser tufft ut idag, så är det ingenting mot hur det kommer att bli.” Vårdköerna växer, arbetslösheten stiger, pensionärerna blir fler, och värst av allt är nog att det inte verkar finnas någon ljusning framöver.

Att svenskarna blir äldre är ju fakta genom att barnafödandet sjunker. Det har pågått länge. Att ersätta svenskarna genom flyktinginvandring har inte heller funkat, någonsin. Det kan möjligen minska de demografiska utmaningarna, som det heter på politikerspråk. Men det kostar miljarder, det ökar arbetslösheten mer än det fyller upp lediga platser på arbetsmarknaden och dessutom visade det sig att även invandrare blir äldre.

”Jag tror inte att det finns någon lösning”, säger nationalekonomen. Jag vet ingenting om det, men en sak vet jag och det är att jag inte tror på pension från svenska staten, varken före eller efter 75. Jag har sagt det förut, en del håller med, andra gör det inte. En del blir till och med arga, vilket jag inte helt förstår. Det är den verklighet jag tar höjd för. Andra gör som de vill.

Förmultnat problem

För att inte bara blogga om problem jag inte har en lösning på kommer här ett problem som har lösts. I maj förra året bloggade jag om mitt kompostbekymmer. Eftersom jag bara har en varmkompost fylls den på hela tiden och då blir jorden aldrig klar.

Jag tänkte att jag borde skaffa ytterligare en kompost så att en av dem hela tiden slipper påfyllning tills innehållet i den är färdig jord, men i väntan på det satte jag ihop en kubikmeterstor gallerlåda dit jag tömde min kompost.

10-11 månader senare är våren här, årstiden för plantering, och jag kan konstatera att de matrester som hälldes i gallret nu är mörk, fin jord. Det enda livsmedel som går att ana i jorden är äggskal, men jag smular alltid ner dem i komposten. Ju mindre bitar, desto mindre problem.

Så med mindre än att jag ramlar över ytterligare en billig kompostbehållare tror jag att jag fortsätter så här. Mat->Varmkompost->Kompostgaller->Odling. Det finns ingen anledning att lösa problem som i stort sett inte längre är det när det hela tiden dyker upp reella, ibland akuta, problem.

Något som jag hade på känn är däremot hur lite jord det blir. Jag har en jättekompost och vid högtryck, t ex fallfruktssäsong, kan nivån nästan gå upp emot locket, men när jag sedan fyller på som vanligt (lite lökskal, kaffefilter osv) sjunker det snabbt mot botten igen. Ungefär ett års kompost hälldes i kompostgallret och när det nu tömdes fyllde ett års matrester inte ens en skottkärra. Kanonjord, helt säkert, men i år ska jag bygga fyra stora odlingslådor och behöver runt tio kubikmeter jord. När skottkärran tömts behöver jag 9,95 kubik. Så fick jag då ett nytt problem. 

Tänk tvärtom

Min fördom om säsongsarbetande ungdomar på vintersportorter är att de festar hela vintern och super upp hela lönen. Men nu läste jag om en kille som startat ett nyktert våffelkafé i Vemdalen. Jag gillar idén och på sätt och vis tror jag att jag hade gjort det även när jag var 20. Fest i all ära, men det finns en gräns för hur mycket afterski man orkar med.

”Ööh, spela Shoreline!”

Men självklart gillar jag idén ännu mer nu. För att jag nästan inte tål alkohol längre, men ännu mer för att jag gillar sättet att tänka. En alkoholfritt klubb i promilletäta fjälltrakter borde vara ekonomiskt självmord. Just därför är det så rätt.

För även om de flesta vill dricka för det mesta är det alltid några som inte vill det, och för dem finns inget. Sedan är det garanterat en grupp som hänger på för att få variation, kanske gör de det ironiskt, men ironiska pengar räknas också.

Poängen är att vi människor har en förmåga att springa åt samma håll och det är bara en som kommer att komma först åt det hållet, så kanske lönar det sig bättre att springa i motsatt riktning. Det här gäller arbetslivet, börsen och det mesta. När ”alla” tycker sig ha hittat den enda rätta vägen är det hög tid att stanna upp och se vilka luckor marknadens lämmeltåg lämnat efter sig.

Sitta still i båten eller ösa?

Börsen rasar ända ner i källar'n.
Jänkarbolag krympa ner och dö.
Gråter hejdlöst nästan alla kvällar.
Varje siffra lyser våldsamt röd.

Det var ett tag sedan vi såg börser tappa över fem procent enskilda handelsdagar, men i förra veckan var vi där igen. Vad ska man göra då? Stoppa förlusten genom att sälja av allt? Kanske köpa guld som ju sägs vara bra vid ekonomiska kriser? Eller det klassiska tipset om att ta det lugnt och vänta på att det vänder?

Jag tänker inte råda, var och en får agera som den vill, eller inte agera. Det är väl just det sistnämnda som är svårt med att avvakta, att man känner för att göra en konkret förändring när det man gjort tidigare inte längre fungerar, även om det inte alltid är vettigast. Vad ska man i så fall göra istället – tända ett ljus och ha en liten begravningsceremoni för varje miljon som lämnar portföljen?

Jag väljer att lämna börsen rätt mycket åt sitt öde. Jag läser nyheter och matar in mina portföljsiffror varje kväll, men jag försöker att hålla tårarna borta. Förra året gjorde jag mitt bästa börsår någonsin och räknar jag från första januari 2024 fram till nu har jag sannerligen ingenting att klaga över.

Och risken med att hoppa av karusellen på vägen ner är att hux flux drar det iväg upp och händer det direkt efter försäljning har man varit med på hela nedgången, men missar uppgången. Hade jag haft regelbundna inkomster och exempelvis månadssparat hade jag övervägt att lugna mig lite med det, men man kan också resonera för att fortsätta att spara exakt som vanligt, i medgång som motgång.

Jag ägnar dagarna åt annat än att tänka på börsen, jag sysselsätter mig med jobb, träning, idéer och projekt. Det funkar för mig, ända tills det inte funkar. Hur gör ni?

Snål vill ha snål?

Jag såg en video med titeln ”Why I'm so frugal”, som väl kan översättas med ”Varför jag är så sparsam”. Det var en kvinna från Portugal som delade sina spartips. Se den om ni vill, den var nog inte så dum, men mig gav den ingenting. Jag har varit snål för länge för att inte ha hört alla de tipsen sedan tidigare.

Så istället började jag scrolla igenom kommentarerna. Inga större överraskningar där heller. Många höll med kvinnan och tackade för videon. Andra försökte slå henne på fingrarna: ”Du säger att du är sparsam, men du har hund och det är dyrt så du är fejk rätt igenom.” Eller fördöma: ”Man kan leva som du, men det är ett ovärdigt liv.” Och så de missunnsamma: ”Lätt att spara när du är singel och barnlös ...” Men så såg jag följande:

”Var kan jag hitta en kvinna som du?!”

Jag vet inte om det var hans sätt att påtala att det är ont om ekonomiskt sinnade kvinnor eller om hans spartips var att byta ut Tinder mot Youtubes kommentarsfält, men det som väckte mitt intresse var ett av svaren:

”Även om du hittar en kommer hon ändå tycka att du är en snåljåp om du lever som hon!”

Antagligen talar han (för jag utgår ifrån att även detta skrevs av en man) av egen subjektiv erfarenhet, men har han en poäng? Jag är medveten om att det finns snåla människor av alla kön, en del av dem uppskattar andras snålhet, andra inte osv – jag pratar om gruppnivå. Är sparsamhet i den genomsnittliga kvinnans ögon en mindre attraktiv egenskap hos män? Och motsatt, går sparsamma män igång på sparsamma kvinnor eller vill vi helst att det ska få vara vår egen grej?

Jag kan bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Jag tycker att sparsamhet är attraktivt. Överhuvudtaget gillar jag kvinnor som tänker själva, och det gör den som inte sväljer normen och reklamen utan går sina egna vägar. Så för mig stämmer det. Och även åt andra hållet, jag är snål och jag är singel.

Barnsvält i Sverige

Nu har några aktivistiska organisationer med verklighetsunderskott återigen dammat av den gamla myten om att en stor andel människor i Sverige inte har råd att äta sig mätta. Hör på detta:

”Bland annat uppger 29 procent av de ensamstående föräldrarna med låga inkomster att de haft svårigheter att äta sig mätta, en ökning med nio procentenheter jämfört med 2024.”

Så tre av tio lågavlönade ensamstående föräldrar påstår sig svälta? Om det stämmer vet bara de själva, men det har i så fall knappast ekonomiska skäl. Jag är själv en vuxen man som äter för långt under existensminimum, och det beror inte på att jag äter lite (det kan ingen som sett mina pastaportioner påstå).

Här är svältande barn – på riktigt!

Minns ni förra gången dessa grupper gick ut och vevade i media om barnsvält? Då fick de svar på tal av debattören Lena Andersson som nämnde havregrynsgröt och ris som exempel på livsmedel som mättar till låg kostnad. Det var inte vad de ville höra.

Men det är faktiskt svårt att veta vad de vill ha för svar. Ja, matpriserna har stigit, men vad ska vi göra då – lägga oss ner och dö? Häromdagen skrev jag om när Edward Blom av välvilja publicerade några mattips och möttes av irritation och ilska. Jag försökte själv uppmuntra en socialdemokrat på Twitter genom att ge mina förslag på vad regeringen kan göra, men inte tackade hon mig för det.

Otack är världens lön.

Vill de bara gnälla ska de såklart få göra det. Men sluta påstå att människor i Sverige idag inte har råd att äta, och faktiskt både gott och nyttigt. Det är helt enkelt inte sant och det sänker trovärdigheten hos Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman, Röda Korset och alla andra som påstår det. 

Mångsysslare morgondagens melodi?

Jag läser om en kille som både jobbar som stadsarkitekt och präst. Jag förstår att artikeln skrevs för det här sticker ju verkligen ut. Men skulle det behöva vara så? Min känsla är att ”mångsysslare” och ”tusenkonstnärer” var vanligare förr.

Statsarkitektsprästen säger att kommunen underlättat jobbkombinationen för honom, men ska man jobba med två eller flera saker brukar det kräva att man driver ett eget företag där man kan blanda jobb på konsultbasis. När jag var ståuppkomiker tog jag under några år kontorsvikariat på somrarna när det var naturligt ont om firmafester, och idag skulle jag kunna titulera mig själv skribent/biodlare.

Att den här typen av kombijobb är så ovanliga beror på att samhället verkligen inte uppmuntrar till det utan snarare motarbetar. Politiker, för att inte tala om fackförbund, tycker att deltidsjobb är ett slags modernt slaveri och lagstiftningen bekämpar alla anställningsformer som inte är fasta heltidstjänster.

Visst, man kan starta eget, det funkar för mig. Men om arbetsmarknaden vill vara flexibel borde samhället underlätta för människor som inte vill lägga alla jobbägg i samma korg. T ex nu när inhemsk matproduktion kommit i ropet, både av miljöskäl och för att omvärlden är orolig. Då borde man underlätta för så kallade månskensbönder, människor som driver jordbruk, men för småskaligt för att kunna leva fullt ut på det (eftersom samma politiker och myndigheter också gjort det svårare att vara heltidsbonde).

Fram för fler individuella lösningar, flexibla scheman och udda anställningsformer! Det vore bra för samhället, miljön, men inte minst för människorna. Det är väl ändå oss vi bygger samhället för? Eller åtminstone borde göra.