Kostråd eller religion?

Så har Livsmedelsverket kommit med nya kostråd. Inte oväntat blev det en ny känga mot rött kött. Om det handlat om hälsa är det inget att säga om det, men i vanlig ordning verkar Livsmedelsverket helst vilja att vi äter moralkaka.

”Genom att äta mer enligt kostråden och dessutom välja svenskt kan vi alla, samtidigt som vi äter hälsosamt, stötta svensk livsmedelsproduktion, bidra till en levande landsbygd och minska matens negativa klimat- och miljöpåverkan.”

När Livsmedelsverket startade sin verksamhet för drygt 50 år sedan var syftet att tillvarata god folkhälsa, hålla ordning på livsmedelskontrollen och tillsatser i maten. När ändrades uppdraget till att handla om miljöpolitik?

Hade jag fått välja skulle Livsmedelsverket göra en omfattande undersökning av hur den metangashämmande fodertillsatsen bovaer påverkar kor, köttätare och mjölkdrickare, men efter att ha läst det här utspelet tror jag knappast att det lär hända (det trodde jag knappast innan heller).

Om inte Livsmedelsverket kan ägna sig åt relevanta saker borde myndigheten läggas ner och deras riktiga uppgifter övertas av någon som klarar dem. Beträffande statliga kostråd undrar jag vad vi ska med dem till. Jag äter inte själv rött kött och inget annat kött heller. Istället äter jag baljväxter, precis som myndigheten föreslår. Inte dagligen, men närapå. Men det är mitt beslut och bör så vara, och det har inget med klimatpolitiska hänsyn att göra.

Andra väljer annorlunda. I Sveriges Radios reportage intervjuas en kvinna som tycker att det är alla tiders att äta mindre kött, så det rådet tar hon till sig. Att dra ner på sockret vill hon däremot inte, medan en diabetessjuk man i samma inslag äter mer kött men inget socker. Utan statliga kostråd hade de såklart gjort precis likadant ändå.

Så mitt tips till regeringen är att dra ner anslagen till Livsmedelsverket och skrota kostråden. Landsbygdsministern låter också lite trött på tilltaget. Så vem vet, om 2-3 mandatperioder kanske hans regering skulle kunna tänka sig att tillsätta en utredning.

Ung & bortskämd

En majoritet av unga vuxna som bor hos sina föräldrar betalar ingen hyra eller bidrar till andra hushållskostnader. SVT skriver om Naya, 23, som visserligen betalar, men en högst symbolisk summa som antagligen inte ens täcker maten.

Nu ska sägas att Naya absolut inte är det värsta exemplet. Hon är t ex ingenting jämfört med barbabebisarna Casper och Dennis som jag skrev om 2023 (och jodå, de bor fortfarande kvar på ”Hotell Curling” två år senare), men jag tycker ändå att hon är intressant.

I inslaget säger hon att hon tänker söka bostad så fort hon ”hittar ett bra jobb, fast anställning”. Det kanske förklarar varför antalet unga vuxna som fastnar hos föräldrarna ökat dramatiskt, att de sitter och väntar på fast arbete innan de vågar ta steget. För som bekant har ju inte de fasta anställningarna blivit fler.

Men jag fattar att det är svårt att få lån utan stabila inkomster. När jag flyttade hemifrån fanns inte bostadsrätt eller förstahands hyreskontrakt på kartan. Man hyrde i andra hand medan man byggde kapital, vilket leder till min andra reflektion. Naya betalar ”typ ettusen per månad”, men det låter som att hon har ett jobb. Vad betalar då det jobbet? Kort sagt, var är pengarna? En ledtråd får vi när Naya visar sitt sminkbord. Detta är inte mitt starkaste kunskapsområde, men hennes sminkprodukter har garanterat kostat många tusenlappar. Dags att prioritera kanske?

När Naya pratar om kostnaderna för sin familjs hushåll nämner hon inredning. Kan det vara så att hon faktiskt inte förstår att det är en utgift som för de flesta kommer rätt långt ner på utgiftslistan? I så fall är det sannerligen på tiden att hon omplaceras till verkligheten från den skyddade verkstad hon nu tycks befinna sig i.

Nya odlingslådor

För två år sedan byggde jag fyra odlingslådor. 4 meter långa, 1,3 meter breda gav de 5,2 kvadratmeter odlingsyta, så totalt 20,8 kvm.

Jag är jättenöjd, men några grejer kände jag kan bli bättre nu när jag skulle bygga nya och det illustrerar en strategi jag ofta tillämpar (och kanske borde göra ännu oftare), att jobba systematiskt och försiktigt för att hinna lära av sina egna (och andras) fel. Dessa slutsatser drog jag av första generationens lådor:

Problem: Som synes är lådorna omålade på insidan och täckta med plast. Jag tänkte att de ändå är fulla med jord så att insidan inte syns, men så länge lådan inte är rågad syns den översta delen. Efter hand växer gräs mellan lådväggen och plasten och det blir inte snyggt.

Lösning: Jag målar lådan även på insidan och täcker den med svart markduk istället för genomskinlig plast.

Problem: 1,3 meters bredd är möjligen optimalt om man ska rensa ogräs fram till mitten, men om jag är lat och vill sträcka mig över till den bortre halvan blir det en obekväm arbetsställning.

Lösning: Jag minskar bredden till 1,1 meter. Skillnaden är så liten att ingen kommer märka att de nya är annorlunda, men det gör stor skillnad i ryggen efter en stunds rensning.

Problem: Jord väger ganska mycket och med fyra meter långa brädor börjar lådan bågna lite på mitten när den är full av tung, blöt jord.

Lösning: Jag bygger två ”midjor” på lådan och drar ihop väggarna med hjälp av reglar i botten.

Detta är en ekonomiblogg, inte en odlingsblogg, så nu undrar ni säkert hur mycket pengar jag kommer att tjäna genom att odla ännu mer egen mat. Det har jag inte räknat ut. Däremot kostnaden för en låda:

virke 1750 kr
slipersolja 140 kr
skruv 50 kr
markduk 50 kr
nät för att hålla rådjuren borta 150 kr

Det gör en slutsumma på 2140 kr och kan tyckas mycket för att bara få en låda att odla i. Sedan tillkommer ju jord, frön och arbete. Å andra sidan, köp odlingskragar för 200 kr/st på Bauhaus så behöver du fyra lådor och tre på höjden för samma odlingsyta och är uppe i minst lika mycket pengar. De är dessutom totalslut efter två säsonger. Mina lådor tror jag kommer hålla livet ut, och då känner jag mig ändå ganska pigg.

I mitt tycke är de dessutom snygga att se på, till skillnad från pallkragar, men det är naturligtvis en subjektiv bedömning. 

Alla får pengar!

Man kan nästan tro att det är valår så mycket som politiker lovar just nu. Socialdemokraterna vill höja barnbidraget och i Nooshi Dadgostars förstamajtal lovade Vänsterpartiet att kämpa för en ”lovpeng”. Alla barn på 6-16 år ska få 5000 kr per år för att täcka upp för de ökade kostnaderna under loven.

Förslaget ska enligt uppgift gå lös på 6,8 miljarder per år. Hur mycket pengar det egentligen är, 6 800 000 000 kr, kan antagligen ingen av oss egentligen överblicka, men det är åtminstone 6,8 miljarder mer än Dadgostar just nu har finansiering för. Hur det ska lösas ska hon återkomma med i höst, men det var väl viktigt att få ut idén nu så att barnfamiljer kan börja sakna pengarna redan i sommar.

”Ciggen är inte gratis!”

En bankskatt nämndes, liksom en bot eller avgift för livsmedelsjättar som tar ut överpris på mat. Det sistnämnda låter ju som något av en bedömningssport. Vad är ett överpris och var går gränsen? Ska denna avgift bli av anar jag en ny myndighet för att administrera spektaklet, och sådana brukar inte heller vara gratis, men kanske är det i det fallet viktigare att bråka med livsmedelshandlarna än att hjälpa barnen.

Själv undrar jag vad de där ökade kostnaderna består av. Lunch måndag-fredag? Förmodligen inte. Troligare semesterresor barnfamiljerna idag inte har råd med. Överkonsumtion, skulle man kalla det om man vill vara elak. Det ligger ju inte alls för mig, men det är en himla massa saker barnfamiljer idag ser som självklara och som inte var det i min barndom. För att vi inte hade råd, och det har vi kanske inte nu heller.

OBS! Varning för lösryckt citat!

Jag förstår att politiker gärna vill lova allt åt alla, men kanske vore det rimligare att förklara att livet varken är gratis eller utan ekonomiska utmaningar. Men, det är klart... Det vinner inga röster.

”Mat är dyrt i Norge”

Jag har sett flera svenska Youtubers snacka om höga norska matpriser. Mustiga Mauri i Uppdrag Mat avslutade sin video med en egen sång om hur dåligt det är i Norge och nu senast var det Matkomas tur.

Alla har samma upplägg. De åker till Oslo och sätter sig på en dyr uteservering på Karl Johan där de konstaterar att där var det dyrt att beställa en öl. I Matkomas fall efter att först ha berättat att det är svårt att hitta en parkering mitt i huvudstadens centrum.

De har såklart inte fel, men det blir inte helt rättvist att jämföra en hipp innerstadskrog i Oslo med en pizzeria i ett industriområde i utkanten av Karlstad. Runt Stureplan i Stockholm kostar inte heller en öl 29 spänn, inte sedan Crazy Horse la ner efter att Rugby-Anna i SSU slog ner dörrvakten. Kvarterskrogen vid min sista svenska adress var Edsbacka Krog med två stjärnor i Michelinguiden, men jag inbillade mig inte att priserna där var typiska för svenska restauranger.

Det är dyrt med mat i Norge, restauranger i synnerhet, men man kan inte jämföra päron med Apple-datorer. Och hur ofta går folk egentligen ut på restaurang och äter middag som de sköljer ner med tre stora stark eller en flaska vin? Innan jag flyttade till Norge försökte jag såklart bilda mig en uppfattning om matpriserna här och jag vet inte hur många partysvenskar jag läste om som ondgjorde sig över hur dyrt det var med pizza och öl på krogen. Jag dricker inte öl, bakar min egen pizza och det finns ingredienser i den jag aldrig skulle köpa i Sverige för att det blir för dyrt.

Jag är ledsen om jag sabbade någon Youtubers (eller någon annans) världsbild nu, men med hjälp av lite import av sånt man kan lagra länge har jag antagligen fortfarande Nordens lägsta matbudget.

Otippat återbruk

När jag köpte mitt hus ingick ett par högtalarlådor till tolvtumsbasar, men utan själva högtalarna och jag har inga tolvtummare. Jag är överhuvudtaget helt ointresserad av sånt, men har fattat att själva lådorna kan vara värda en del för jag har sett att de säljs begagnade.

Så de fick åka med på några bakluckeloppisar där jag sålde annat, men lådorna var tydligen helt iskalla på marknaden. Varför vet jag inte och det kvittar. Tänkte att jag får elda upp dem, men så slog det mig att mina två katter gillar lådor (det verkar för övrigt gälla alla katter i hela världen). Dessutom är filten på utsidan av lådorna klösvänlig. Den påminner faktiskt en del om materialet på klösbrädor. Så jag la in filtar i lådorna, ställde dem i huset och väntade. Succé!

Kan man inte återanvända saker till vad de är till för kan man använda dem till något annat. Min biodling är full av exempel.

Här ser ni bikupor, men tittar ni noga ser ni också syltburkar och lastpallar. Nu med nytt liv, pallarna för att få upp kuporna från marken, och burkarna som vattenbehållare. Dessförinnan ansågs de värdelösa så jag har inte betalat en krona för dem. Pallarna tiggde jag till mig från företag som annars hade behövt lägga arbetstid och möjligen också betala för att bli av med dem. Burkarna fick jag av grannar som annars skulle ha slängt dem. Längst till vänster på bilden ser ni en gammal serveringsvagn jag använder som avlastningsbord när jag inspekterar kupor.

Ett annat bord ärvde jag av min mamma. Hon använde det när hon åt middag framför tv:n. Från början var det förresten en gammal tv-bänk på hjul, så det bordet var redan innan på sitt andra liv. Jag visste inte vad jag skulle ha det till, men tyckte att storleken såg ut att matcha lådorna till bikuporna. Och det gjorde den – som en handske!

Lägg märke till att tre av sidorna har en millimeterhög kant medan den fjärde inte har det så att lådorna hålls på plats, men ändå går lätt att ställa dit och lyfta av. Helt perfekt! Detta bord skulle kunna massproduceras och säljas som arbetsbord av biredskapsföretag, det är som att universum ville att jag skulle bli biodlare. Och återbrukare, men det borde ju alla vara.

Slut på sötebrödsdagarna

Fler svenskar, 26 procent, tror på sämre privatekonomi under det kommande året. Jag är nog en av dem. Räknar jag in de fyra månader som gått av året sällar jag mig definitivt till gruppen som tror att de kommer att ha mindre pengar vid nästa årsskifte än vid föregående.

Samtidigt är jag inte så brydd över det. Börs och konjunkturer går upp och ner. Den som inte förstått det har något att lära och jag tror att det är sunt med ett reningsbad då och då. Personerna i reportaget säger bl a att de handlar mycket på kredit, att de får spara in på utemiddagar och annan lyx och ”det blir inte dyraste telefonerna till barnen”.

”Va?!”

Tänk om jag hade fått berätta det för min farmor född 1903, att tjugo efter hennes död blir det tuffa tider. Då kommer en mamma inte ha råd att ge sina barn de dyraste telefonerna (som kostar uppemot en månadslön för vanligt folk) eller ens ta med familjen ut på restaurang mer än någon enstaka gång i månaden. Farmor var en klok människa med god fantasi, men då hade hon nog undrat om det klickat för mig.

Med risk för att själv låta som en hundraåring tänker jag att om de där ungarna redan tidigare hade fått vänja sig vid att få föräldrarnas begagnade mobiler eller en lågprislur (de billigaste kostar under tusenlappen nya med garanti) kanske föräldrarna hade sluppit stå i tv och skratta nervöst över att tumskruvarna nu dras åt för deras lyxkonsumtion.

Jag missunnar ingen lite guldkant i tillvaron, men för att lyx ska vara just lyx kan vi inte unna oss själva allt hela tiden. Den lektionen är det nog många som kommer att få i år och jag missunnar dem inte den heller. Kunskap är aldrig tungt att bära. Eller ja, denna blir kanske det.