Staten ger staten rätt

Förhoppningsvis har ingen glömt rättsskandalen mot Karl Hedin, men kort sammanfattat frihetsberövades industridirektören Hedin i 31 dagar misstänkt för att ha skjutit en varg. Att någon varg överhuvudtaget skulle ha skjutits har fortfarande inte bevisats och gripandet var helt baserat på vittnesmålet från exfrun till en av Hedins jaktvänner. Hon har senare erkänt att alltihop var påhittat.

Ändå stormade man in med nationella insatsstyrkan, grep Hedin, körde honom i ilfart från Bergslagen till Kronobergshäktet i Stockholm och satte honom i fyllecell ”pga platsbrist” där han väcktes en gång i timmen på nätterna och förhördes hela dagarna. Under processens gång utsattes Hedin för olaglig telefonavlyssning där inga olagligheter framgick, så därför passade man på att manipulera utskrifterna av samtalen. Man tog också ifrån honom hans jaktvapen och det tog lång tid efter att man gett upp på att få honom fälld för brott innan han fick tillbaka dem. Som plåster på såren för dårskapen fick Karl Hedin larviga 31000 kr.

Det är inte svårt att förstå hans irritation över denna galna behandling styrd av ett antal aktivister i rättsväsendet (en av dem blev senare rikspolischef och gör allt hon kan för att visa att Dan Eliasson inte var sämsta valet för den posten). Hedin och andra har skrivit böcker om denna rättsröta, men sex och ett halvt år senare har ärendet också gjorts upp i domstol. Inte vargskjutningen alltså, den soppan var alldeles för tunn för att komma så långt. Jag talar om statens behandling av en hedervärd medborgare.

Tingsrätten avvisar Hedins stämning av staten, vilket också lett till att han får betala 56000 kr till staten som straff, eller officiellt ”för de kostnader staten haft för arbetet med stämningsansökan”.

Staten har alltså hindrat en enskild människa från att få upprättelse efter att staten gjort fel, och de tvingar honom till och med att betala för det. Hade detta skett i Polen, Ungern eller något annat land vars lagar och rättssystem Sverige älskar att kritisera hade det inte varit någon hejd på vad man kallat detta justitiemord. I Sverige är det ”business as usual”, där finns såklart inga brister i rättssäkerheten. Alla är lika inför lagen – utom staten, som är lagen.

Absurda jobbannonser eller rimlig utveckling?

Från och med idag måste alla skolor ha en skolbibliotekarie. Det löser många av dem genom att slå ihop bibliotekarietjänsten med andra arbetsuppgifter. Smart lösning, kan tyckas, men facket går i taket.

Det säger väl sig självt att inte alla skolor kan lägga en heltidstjänst på att sköta om skolbiblioteket. På vanliga kommunala bibliotek är det ju inte ovanligt att man har små filialer öppna 1-2 dagar i veckan och att samma bibliotekarie hinner med två sådana tjänster plus jobb på huvudbiblioteket i tillägg.

Jag anar ett visst förakt hos kritiker som kallar det absurt att anställa någon för att exempelvis sköta skolbibliotek och samtidigt vara vaktmästare eller ha hand om skolans återvinning. Skulle bibliotekarier med sin utbildning vara för fina för att smutsa ner sig med sophantering några timmar i veckan? En kombination som nämns och som jag är mer tveksam till är skolbibliotekarie och kommunikatör, för är det något vi lärt oss är det väl att kommunikatörer ofta är helt överflödiga.

Men rent allmänt tycker jag att det är berikande med varierande arbetsuppgifter och på de bästa arbetsplatser jag jobbat på har chefer och städerskor hjälpts åt med inventering av lagret eller att ta emot kunder när ordinarie personal är upptagna med lunchrast eller toalettbesök. Vad är problemet? Du har betalt för att jobba, då jobbar du. Och vill man inte jobba som bibliotekarie och vaktmästare finns en lösning på det – sök inte en sådan tjänst.

Jordgubbsrekord

När man läser om jordgubbar i svensk media gäller det oftast organiserade gängkrig, men den här gången är det själva bären som avses eftersom jordgubbspriset slog prisrekord lagom till årets midsommar.

”Ey, langa fram gubbarna innan det knasar, mannen!”

Detta pga att hela maj var kall med inslag av frost på nätterna (kom ihåg det när samma medier som nu skriver om jordgubbsrekord senare skriver om att det varit varmare än någonsin). Klenare skörd kombinerat med stor efterfrågan ger högre priser.

Vädret kan vi inte påverka, men för egen del påverkas min efterfrågan av vad saker kostar. En av kvinnorna i reportaget säger att hon aldrig skulle sluta köpa jordgubbar. ”Är jag sugen så köper jag.” Själv tycker jag faktiskt inte att det är så himla gott med jordgubbar. Jag äter minst lika gärna blåbär eller hallon, som jag inte betalar någonting för, så då får jag blåbär med grädde eller hallon och glass till ett lägre pris än bara jordgubbarna.

Även om man verkligen gillar jordgubbar får man ju göra en värdering. I alla fall om man försörjer sig själv och inte badar i pengar. Jag hade kunnat köpa jordgubbar för 100 kr litern några gånger varje sommar om jag tar mig råd, men det gör jag inte. Om det sedan beror på envishet, snålhet eller att jag inte är så beroende av en enskild matvara kan diskuteras. Antagligen lite av varje.

Vad säger du? Var går din smärtgräns för jordgubbspriset? Hade du sålt bilen eller pantsatt barnen för ynnesten av att äta svenska jordgubbar? Eller känner du som jag att om något plötsligt drar iväg i pris handlar du något annat istället?

Kryddträdgård på köksbänken

I flera års tid har jag planerat att odla kryddor så att jag hela tiden har tillgång till färska kryddor. Förra vintern skrev jag t ex följande:

”Men nu när jag blivit 'grönavågare' och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling.”

Jag kom ingenstans med detta då, mer än att jag alltid odlar chili inomhus. Men i år har jag kommit lite längre genom att odla oregano, basilika och citronmeliss i krukor, så att de precis som chilin kan kan skördas och hackas ner i maten på bara några sekunder.

Utomhus har jag visserligen haft gräslök och libbsticka (lite osäker på om dessa räknas som kryddor eller grönsaker), men det blir extra steg att sätta på sig skorna och gå ut på tomten när jag är mitt i matlagningen.

Nästa steg är att göra den mobila kryddträdgården ännu mer lättåtkomlig. På våren behöver den ljus och då kan jag inte ha kryddorna på köksbänken. Ibland får de heller inte plats där. Idealet (tror jag) vore att ställa alltihop på en stor bricka eller någon annan smidig lyftanordning så att växterna kan få solljus när de behöver det och stå precis bredvid spisen när det passar bättre utan att jag behöver bära fram och tillbaka igen och igen.

Och i en framtid känns en kryddträdgård bestående av chili, oregano, basilika och citronmeliss lite klen. Kanske kompletterar jag med rosmarin, salvia, persilja eller något annat. Andra förslag?

Kompensation?!

En gång i världen var jag sugen på att bli jurist. Det var nog tur att det sket sig. Här är ett exempel på historier jag inte begriper. Fotbollsspelaren Alexis Mac Allister var ihop med en tjej i fem år, Camila Mayan. Sedan gjorde han slut och blev kort tid därefter tillsammans med en annan tjej. Mayan hävdar att han var otrogen med den nya medan de fortfarande var ihop. Inte omöjligt, det är många som inte skött den övergången snyggt.

Men vad är det värt då, en ursäkt? Nej, sex miljoner dollar, enligt henne, ”i kompensation”. Kompensation för vad är lite oklart, men siffran har hon kommit fram till genom att hon tycker att det vore rimligt att hon får en kvarts miljon dollar för varje månad de levde ihop utomlands. Bägge är från Argentina, men under förhållandets gång började Mac Allister sparka boll för en engelsk klubb.

Kanske trivdes inte Mayan i England. Det har jag förståelse för, det är ju ett grått land utan matkultur som verkar ha fastnat någon gång på 1800-talet, men det hade varit läge att ta upp med pojkvännen då, inte med ex-pojkvännen fem år senare.

Till saken hör att Camila Mayan verkar ha några egna miljoner, så hon borde ha råd med bröd och potatis även utan exets ersättning. Värdighet verkar hon däremot sakna fullständigt, men det kan inga pengar i världen kompensera.

Lösningen på svensk vårdkris

Ett anonymt tips i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda. Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men det är alltså 60 personer som får betalt för att de har personalansvar, utan att de har det.

Hur har det kunnat bli så här? En ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:

”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren.”

Nog?! Hon är alltså fortfarande inte säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.

Men nu börjar jag bli osäker. Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så här säger en läkare i den enkäten:

”Jag lägger minst 30 minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika datorer.”

Alltså, om läkare fick vara läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper till med att få den ekvationen att gå ihop. 

Pruta och förhandla!

Idag ett litet spartips i all enkelhet. För ett tiotal år sedan höjde mitt försäkringsbolag priset på hemförsäkringen med sexton procent. Jag tyckte att det var i saftigaste laget, så jag mejlade dem och berättade att då får jag kolla vad konkurrenterna har att erbjuda. Hastigt och lustigt ändrades ökningen till tre procent istället och jag behöll försäkringen. Det där upprepades sedan år efter år: chockhöjning -> mejl -> rimlig höjning.

Jag kom att tänka på det när jag läser om Siv, som ringde och sa att hennes abonnemang hade blivit för dyrt, och vips så sänktes priset. För mig känns det där fullkomligt självklart nu. Jag har ringt eller mejlat massor av leverantörer, både sådana jag har haft och sådana jag skulle kunna byta till, och berättat att här får ni skärpa till er om ni ska få ha mig som kund.

Det funkar förvånansvärt ofta trots att jag aldrig varit någon storkund, inte någonstans. Ibland har det inte funkat och då har jag funderat en runda till. Ofta har jag inte anlitat dem efter det, men ibland vinner bekvämligheten, och ibland har de varit prisvärda trots höjning. Oavsett vilket har jag aldrig skämts över prutningsförsöken. Man kan ju vända på det också och tänka att de gånger det funkar och företaget utan betänketid sänkt priset med tio procent eller mer, då är det väl inte jag som ska skämmas?

Nu vore det väl inte en riktig Sveriges Radio-artikel om man inte plockat in en expert för att säga något självklart. I detta fall en forskare i företagsekonomi som fastslår:

”Men om alla gjorde det här, då skulle inte företagen ha råd”.

Till det har jag två kommentarer. 1. Det skiter jag i. 2. Alla kommer inte försöka få ner sitt pris. De allra flesta sväljer snällt sanslösa prishöjningar utan att ens hota med att gå över till konkurrenten. Det är för övrigt den stora anledningen till att företag höjer priserna. För det ekonomiforskaren indirekt säger är ju att företagare inte är idioter. De höjer priset för att de kan och kommer undan med det. Så hjälp gärna till i kampen för lägre priser. Var den där besvärliga kunden som ifrågasätter prishöjningar och kräver förklaringar till svepande formuleringar om ”ökade kostnader” och ”instabilt omvärldsläge”.