Skatt är våra pengar

Jag blev uppmärksammad på ett Instagraminlägg från kontot ”Barntid”. Det är en film med texten:

”Många säger att vi ska vara tacksamma för allt vi får här i Sverige. Gratis sjukvård, barnbidrag, skola, förlossningsvård osv. Tänk vilken lyx!

Men sanning är ju att det här inte alls är gratis. Vi har alla varit med och betalat för det. Varje månad. År efter år.

Så, hur mycket betalar vi staten för att få dessa förmåner? Läs vidare!”

Så följer ett textinlägg där tankarna utvecklas:

”En person med en lön på 35 000 kr/mån i Uppsala betalar drygt 11000 kr i skatt varje månad. Det blir nästan 140 000 kr per år

Någon som tjänar 55 000 kr/mån betalar uppåt 230 000 kr i skatt varje år.

Barnbidraget, förlossningen, skolan och vårdcentralen är inte gåvor, utan en investering som vi alla gör.

MEN om du vill välja något annat än det staten erbjuder, så måste du ofta betala en gång till.

Vill du föda hemma i lugn och ro?
Då får du betala tiotusentals kronor ur egen ficka, trots att förlossningsvård redan ingår i skatten. Det som erbjuds är sjukhus. Take it or leave it.

Skippa förskola?
Staten ger över 150 000 kr/år och barn i förskolesubvention. Men om du vill vara hemma med dina barn så får du noll kronor. Du har betalat pengarna. Men du får inget stöd om du inte väljer det staten anser är rätt.

Hål i tänderna?
Bara grundläggande tandvård ingår. Behöver du större ingrepp så får du själv stå för hela kalaset.

Alternativt pedagogik?
Lite lagom går väl an, men avviker det allt för mycket så säger staten nej. Hemskolning och annat flum ska vi inte ägna oss åt i det här landet, det har vi fått klart för oss.

Vi får bara del av det staten har bestämt att vi borde välja. Och exakt vad det är är bortom vår kontroll.

Har du också behövt betala dubbelt för att du ville något annat?”

Inte särskilt kontroversiellt, kan tyckas. Det är ju fakta att Sverige har ett relativt högt skattetryck. Möjligen kan man invända att skattesiffrorna egentligen är ännu högre. Inkomstskatten är ungefär 30 procent av bruttolönen, men redan tidigare har ju staten dragit av arbetsgivaravgiften. Och konsumerar man nettolönen betalar man moms. Räknar vi med full arbetsgivaravgift, 30 procents inkomstskatt och moms på allt utom ett tioprocentigt sparande blir skatten över 60 procent av lönen. Då blundar jag dessutom för att även sparandet beskattas och att konsumtion av produkter med punktskatter (bensin, alkohol, ström osv) drar upp det ännu högre.

Barntid ifrågasätter om svensken får den välfärd han betalar för. Nej, det är omöjligt. Skattepengar samlas in av ett gigantiskt skatteverk och omfördelas av politiker med hjälp av myndigheter och kontrollorgan. Allt detta kostar pengar som försvinner längs vägen. Då resonerar jag fortfarande utifrån premissen att alla skattepengar används effektivt, men skattepengar slösas också bort på sånt folket varken valt eller vill ha.

Rosa enhörning för niohundra tusen!

Många av svaren hon fick var både rimliga och sakliga, men föga förvånande fanns där också kommentarer som vittnar om grundläggande kunskapsbrister om samhällsekonomi. Låt oss titta på några av dem:

”Galet inlägg som jag hoppas alla förstår är just GALET!!! Hur menar du att vårt samhälle skulle se ut om vi inte tillsammans bidrar till vår välfärd! Jag är så glad för att jag får betala skatt! Hade du haft råd att betala din förlossning själv menar du???”

Det är just det. Det betalas inte ut två kronor för varje krona som betalas i skatt, snarare 80 öre. Som grupp har vi råd att betala för förlossningarna, det är nämligen vi som redan gör det. Sedan är det en vanföreställning att vård är så dyr. En vanlig förlossning kostar 37000 kr, en rätt liten summa om man betänker vad barn kostar de följande åren. Jag har själv gjort en hjärtoperation (utomlands, när den svenska vården svek) som kostade runt hundratusen. Mycket pengar, men en bråkdel av vad var och en av oss betalat i skatt.

”När barn och samhället blir en fråga om pengar har du nog ingen riktig verklighetsuppfattning om hur det ser ut i samhället. Det kallas demokrati!”

Eeh... nej. Fördelningspolitik är en fråga om pengar. Det finns inget ymnighetshorn varifrån man kan hämta de pengar som behövs. När något väljs, väljs något annat bort. Demokrati betyder folkstyre och förutsätter inte alls att politiker stjäl människors pengar. Snarare tvärtom faktiskt.

”Du får väl föda barn hemma i lugn och ro om du vill? Ingen tvingar in dig till förlossningen. Men att ha och äta kakan är svårt.”

Nu var det ju inte det saken gällde utan att tacka nej till kakan, men ändå tvingas betala för den.

”Tacka nej till kaka?!”

”Hellre betala skatt och ha det bra än att ha det som i USA...”

För det är alternativen? Antingen betalar man världens högsta skatter eller också har man det som i USA där alla lever i armod och skräck?

Faktum är att Sverige har ett av världens högsta skattetryck utan att ha bäst välfärd. T ex är tandvårdsturism ett verkligt fenomen. Svenskar åker till andra länder och betalar fullt pris för tandvård som ändå blir billigare än om de gått till Folktandvården. Detta inte minst för att tandläkarens arbetskostnad blir lägre om han/hon slipper skatta bort mer än halva lönen.

Jag är inte motståndare till skatt. Jag tycker att det känns fint att vi kan hjälpas åt och att de som har det allra svårast att få livet att gå ihop inte lämnas åt sitt öde. Det är dock inte detsamma som att ju högre skattetryck, desto bättre blir samhället.

Det ska böjas i tid ...

”Kommunala sommarjobb kan innebära sämre framtid”, säger en ny rapport som konstaterar att de som fått sommarjobb genom kommunala sommarjobbsprogram får sämre löneutveckling i sitt framtida arbetsliv. Det tolkar man som att de som istället tar sig ut i det privata arbetslivet får erfarenheter som kommer till användning längre fram i livet.

Jag tror att den korrekta slutsatsen istället är att ungdomar som trots ”relativt stark socioekonomisk bakgrund” hoppat på ett ”programjobb” från Stockholms stad är slöa och att det inte kommer ändra sig när de ska ut i det riktiga arbetslivet. Nu snackar jag inte om enskilda individer. Du kan ha jobbat kommunalt under somrarna på gymnasiet och ändå vara superattraktiv på arbetsmarknaden tjugo år senare, men på statistisk gruppnivå valde du ett sommarjobb från kommunen pga lättja.

Låt oss dra det åt andra hållet. Elon Musk, Bill Gates eller Spotifys Daniel Ek lät sig knappast bli tilldelade kommunala sommarjobb med att rensa ogräs i parker. De hade ett driv som gav dem högre ambitioner. Snackar vi socioekonomisk bakgrund (jag vet, uttrycket används nästan alltid för att dölja den verkliga orsaken) växte Ek upp i Rågsved med en ensamstående mamma. Han gick på ungdomsgården Oasen på sin fritid, Thåströms gamla häng. Det är bara det att han inte gick dit för att röka hasch, han installerade internet.

Har du barn som i sommar valt att tömma latrintunnor på kommunen är det inget fel med det. Men vill du att han/hon ska ha ett liv fullt av möjligheter, försök sporra till egna aktiva jobbsök nästa vår. Inte för att jobbet ska ge ett framtida kontaktnät och absolut inte för att latrintömning skulle vara ett dåligt jobb, utan för att ambitioner bör frammanas och uppmuntras.

Sänka ambitionsnivån?

När jag började med biodling insåg jag att sommarsemester inte var aktuellt i närtid. Det gör mig ingenting, jag har ofta valt att jobba på sommaren. Om inte med lönearbete så i egen firma, eller en kombination. Eller också har jag haft en bostad som behövt renoveras den tiden på året.

Men jag har gränser. Det som gör biodling stressigt är att mycket måste göras exakt när det är dags, inte när jag har tid. En bisvärm kommer när den kommer och försvinner strax efter. När honungen är färdigrörd behöver den tappas på glas. Den dagen eller möjligen dagen därpå, men inte nästa vecka. Vidare styr vädret när det är dags att skörda honung, flytta kupor eller till och med att öppna kuporna.

Det är självvalt och även om det känns slitigt att stänga bikupor på natten och sedan ställa väckarklockan på 5.30 för att lyfta upp kuporna på ett bilsläp, köra dem till fjällen och lasta av dem, tycker jag att det är värt det.

Men sommartid är inte bara biodling för mig. Jag har en del byggjobb där jag är beroende av andra människor och dessa kan inte heller utföras när andan faller på. En snickare behöver byggmaterial och ska jag riva en vägg innan han kommer kvittar det att jag haft annat att göra.

Sedan är det sånt jag inte måste göra, men som måste göras på sommaren, t ex grönsaksodling och bärplockning. Det hade varit fint om det kunde skjutas på till oktober, men det går inte. Resultatet blir odlingslådor som skriker efter ogräsrensning, överblommade grönsaker och ett ständigt dåligt samvete för att jag inte gör allt jag borde.

Litet ogräsproblem.

Så hur löser jag detta? Det vet jag faktiskt inte, men om inte projekten minskar i antal måste jag sänka kraven på mig själv. Jag vill inte bromsa biodlingen, börja köpa grönsaker jag helst odlar eller sötsliskig köpesylt med kemiska tillsatser, men till nästa sommar måste något ändras. ”Det er ingen skam å snu” är ett norskt talesätt som betyder att man inte ska skämmas för att vända om. Jag vet inte, men det är för mycket stress och dåligt samvete nu.

Idag ska jag röra honung (två timmar), åka och inspektera nio bikupor (fem timmar), sätta etikett på hundra burkar (en timme) samt förbereda morgondagens marknadsdag där jag ska sälja honung (tre timmar). Jag borde också skriva, klippa gräsmattan och mig själv, tvätta, springa, baka, städa, plock svamp, putsa fönster ... Hur tusan får människor med heltidsjobb ihop sina liv?!

”Kom inte hit!”

Det finns problem med turism. Turister skräpar ner och ger ökat tryck på offentlig service anpassad för ett betydligt lägre antal invånare. Så när lokalbefolkningen på Medelhavsöar demonstrerar mot politikernas liberala syn på turism har de min sympati. Men så finns det andra ...

”Vi ser trender som pekar på att det kommer komma fler besökare framöver, en utmaning man behöver jobba med redan idag.”

Uttalandet kommer från Maria Larsson, innovationsansvarig på Visit Skåne, en organisation till för att främja turistnäringen i Skåne. Hon har säkert rätt i att det kan bli trångt på populära skånska besöksmål, som Kullabergs naturreservat, men både hon och Länsstyrelsens representant i reportaget låter otroligt negativa och besvärade över att utsocknes vill spendera sina semesterpengar hos dem i sommar.

Jag trodde att det var en bra grej för en organisation vars uppdrag är att främja turismen i regionen att det resulterar i att det kommer turister. Annars finns det en lösning – avveckla Visit Skåne och lägg de dryga femtio miljonerna de kostar varje år på något helt annat än en ofrivillig turistförening.

Nu handlar visserligen reportaget om att man infört en digital tjänst som ska minska trängseln genom att förmå turister att inte åka till redan fulla parkeringar. Det är nog bra, men sluta gnäll på att människor vill konsumera sina pengar hos er! Kommer det fem gånger fler bilar än vad som får plats, gör fler och större parkeringar, bygg ett parkeringshus eller starta en gratis busslinje juni-augusti. Ha lite visioner istället för att prata om högt tryck, trängsel och utmaningar! Sluta stöna och börja leverera!

Skattefritt sparande

Ett mejltips från Johan. Från och med nästa år ska man kunna ha ett större skattefritt sparande i ISK än idag. När glasögonsmurf... förlåt, statsministern ska det vara, berättade det reagerade en läkarstudent så här:

Ja, var ska vi börja? Kanske med matematiken. Det är riktigt att 1000 kr i månaden i 25 år blir trehundratusen, men då bortser Alma från att man drar nytta av reformen redan tidigare. Dessutom utgår hon ifrån att hennes ISK ska ha exakt noll procents avkastning under de 25 åren. Även om man räknar med en modest värdestegring på fyra procent per år borde hon ha drygt en halv miljon vid det laget. Brytpunkten trehundratusen når hon på knappt 18 år. Men sju procents avkastning redan efter femton år. Nu är även femton år en ansenlig tid, men det förutsätter också att Almas fiktiva ensamstående mamma inte har en krona nu utan börjar från noll.

Och är verkligen en tusenlapp i månaden ett rimligt sparande för en arbetande människa? Jag är medveten om att det finns de som inte kan spara mer, kanske ingenting, men eftersom jag själv ligger många tusenlappar under existensminimum bara på min konsumtion av mat och kläder tänker jag att andra kanske också kan få loss en slant där – om de prioriterar det. Den som sparar 2000 kr med sju procents avkastning når brytpunkten redan efter nio år, den som spar 3000 kr efter knappt sju. Det är också tid, men klart mindre än 25 år.

Hon har dock rätt i att Ulf Kristersson kan spara mer än genomsnittet. Alla skattesänkningar kommer att gynna rika höginkomsttagare i större utsträckning, räknat i kronor. Vad ska man göra åt det då? Gissningsvis är Almas svar att höja skatterna och dela ut mer bidrag. Det går att avskaffa allt privat ägande och göra staten allsmäktig, men det blir kanske inte ett drömsamhälle för särskilt många.

Men nu spekulerar jag. Det går tyvärr inte att ta reda på hur hon tänker kring detta. Fler än en har försökt i hennes kommentarsfält där man hittar frågor/invändningar som:

”En positiv aspekt av ISK är att det faktiskt är ett av få sätt för låginkomsttagare att ta sig ur fattigdom och förbättra sin socioekonomiska situation.”

”Grejen är att det är fel att anta att ensamstående mammor nödvändigtvis skulle ha lite pengar.”

”2019 hade 60% av svenskarna 0-300.000 sparat varav ungefär 25% av befolkningen hade mellan 150-300.000 (enligt SBAB). Så förutsatt att siffrorna ser liknande ut idag, så gynnar det en stor del av den sparande befolkningen, och inte enbart de riktigt välbeställda (även om de också gynnas av förslaget).”

”Frågan är ifall man ska avstå reformer som gör att nästan 4 miljoner sparare i Sverige ska få mer förmånliga villkor med anledning av att cirka 30 000 ensamstående mammor i Sverige har en svag ekonomi.”

”Alla skattelättnader gynnar låginkomsttagare. Sen är nog inte detta främst riktat som ett stöd till ensamstående mammor. Problematiken där är oftast större än bara det ekonomiska. Ex. Vart är pappan i bilden? Har mamman jobb? Att spara 3000 i månaden kan alla. Mamman i fråga kanske sparar i ISK 10 år innan hon blir morsa. 3000 i månaden i 10 år blir minst 500Ksek.”

”'Skattebefrielsen' drabbar förstås även rika människor, men för dem är skattebesparingen knappt märkbar, medan det blir en otroligt kraftfull start för unga människor i Sverige.”

Samtliga dessa och många fler har fått höra att de har fel, saknar läsförståelse och/eller empati samt är allmänt dumma i huvudet. Tyvärr är det väl ofta där dylika diskussioner landar, att den som inte delar offerkoftan eller fokuserar på lösningar istället för gnäll ovänligt och bestämt ombedes att hålla käften samt dra åt helvete.

Jag är helt med på att olika politisk syn ger olika svar. Några tycker att höjden av rättvisa är att alla ska få behålla sina egna pengar medan andra tycker att rättvisa är när alla har lika mycket pengar. Men att först göra ett inlägg med tydliga sakfel och sedan vifta bort all kritik med att den som inte håller med är för dum för att förstå är inte bara korkat utan också ohederligt.

Själv håller jag mig alltid för god för personangrepp, men om Alma trots sina intellektuella utmaningar fullföljer läkarstudierna håller jag tummarna för att hon inte börjar praktisera i Norge.

Lura systemet

Hösten 2021 köpte jag min första smartphone. En Samsung A21s som kostade 1393 kr. Då hade den varit ute och vänt hos en kund innan mig. Annars hade den kostat 1990 kr, men eftersom jag fick samma garanti och utrustning som om den varit helt ny tyckte jag att det var en bra deal.

Knappt fyra år senare ser jag den fortfarande som en ny telefon. Inte en skråma och jag har inte märkt att batteriet skulle ha blivit sämre heller. Däremot har jag snart slitit ut mitt andra fodral till den, men de har kostat en femtilapp styck, så det gör inte så mycket. Går inte telefonen sönder snart måste jag säkert köpa en ny för att den inte längre funkar med bank-ID eller något annat väsentligt.

Det var bättre förr!

Ingen större kris, det heller. Det finns nya telefoner för under tusenlappen och är jag villig att köpa en begagnad eller renoverad får jag antagligen ännu mer för pengarna. Jag kan ”unna mig” en dyrare telefon, men en billig har alla funktioner jag behöver.

Flera nya mobilmodeller kostar femsiffrigt. Det kan man köpa om man har glädje av det, men säg att man köper ny telefon för tiotusen vartannat år och därefter låter den gamla ligga i en låda eller ger bort den till ett barn (som säkert också hade klarat sig utan den). Då har du en årskostnad på femtusen. Om min telefon går sönder idag har den kostat mig 370 kr/år. Mellanskillnaden kan jag köpa lördagsgodis för, men om jag investerar pengarna har jag efter tio år drygt sextio tusen, efter tjugo år hundrasextio tusen.

Och som om det inte räcker går resonemanget att tillämpa på varenda grej man köper. Ett lite billigare mobilabonnemang, bilförsäkring, matkonto, cykel eller vad som helst ger på sikt stora pengar i plånboken. Ofta utan att man ens ser det som en uppoffring. Man behöver bara låta bli att köpa sånt man inte behöver, eller åtminstone lite mindre av det.

Fakturera väntetid i telefonkö?

Markus Jonasson heter en man som satt en timme i telefonkö för att klaga på en påminnelseavgift (svinigt hög – 450 kr!) för en obetald faktura han aldrig hade fått. När han kom fram var de dessutom otrevliga. Jag kan i och för sig tänka mig att han inte heller var jättetrevlig. Det hade inte jag varit i det läget.

Hur som helst valde han att säga upp avtalet, men när de inte tog bort påminnelseavgiften fakturerade han tiden i telefonkö, 795 kr plus moms. Företaget betalade fakturan, vilket jag inte för ett ögonblick  tror beror på något annat än ett misstag, enligt samma mönster som när blufföretag skickar ut tusentals bluffakturor i hopp om att personer och företag utan koll ska betala utan att upptäcka att de inte borde.

Det får vara hur det vill med den saken, men jag vill hylla Markus för hans motståndshandling. Företag inbillar sig ibland att de kan behandla kunder hur de vill, och myndigheter är ännu värre. Det finns bara ett sätt att stoppa dem, genom att protestera. Det hjälper inte alla gånger, men företag som beter sig oacceptabelt behöver få veta att det inte är okej.

Jag gör vad jag kan. Senast klagade jag på en avgift för pappersfaktura som jag fått enbart för att företaget som skickade den inte klarat av att istället skicka ut en e-faktura, trots att jag bett dem om det, först lågmält och sedan allt mer … bestämt. Jag tar smällen när jag har gjort fel, men det måste gälla åt bägge håll. Pappersfakturaavgiften krediterades på nästa pappersfaktura, som jag också klagade på. Och så vidare.

Till slut verkar de ha löst problemet och mina reaktioner via telefon, chat och e-post gjorde det definitivt till en förlustaffär för dem. Mig kostade det bara tid, men kanske borde jag göra som Markus och fakturera den tiden. Givetvis med ett pappersfakturatillägg.