Butik hänger ut snattare

En kvinna kommer in i en matbutik, plockar på sig chips, läsk och kattmat för c:a 300 kr och går utan att betala. Det händer varje dag, överallt i Sverige, till ett sammanlagt värde på över tio miljarder. Alla stölder upp till 1250 kr anses som ”ringa” och då händer i praktiken ingenting. Jo, handlaren blir fattigare, vilket i förlängningen drabbar skötsamma kunder.

Det som var åtminstone lite ovanligt när Matboden i Stehag drabbades av snatteriet ovan var att ägaren la ut övervakningsfilmen på Facebook, något som ifrågasattes av SVT.

Jag tror inte att de ogillar uthängningar i sig, inte när media gör det, men här var det ju en enskild människa, en icke-journalist, som tog beslutet. Jag är inte heller odelat förtjust i att folk tar lagen i egna händer, men vad ska man göra då? I en perfekt värld sköter polisen sånt här, men hur gör man i en värld där de inte ens åker ut på sådana här larm, än mindre försöker hitta en gärningsperson?

Det handlar inte om en brottsprovokation där man, likt Dumpen, försöker locka ut gärningsmän i ljuset. Det är jag mer tveksam till. Inte heller lägger man ut dömdas personuppgifter, likt Lexbase. Det är jag direkt motståndare till. Är man dömd har man fått sitt straff. Den som tycker att straffet är för lågt är välkommen att arbeta för hårdare straff, men jag tror inte på rättvisa genom pöbelmentalitet.

Fast här gjordes ju inget av det. Allt butiksägaren gjorde var att lägga ut en film från den övervakningskamera vars existens tydligt redovisas för alla som kommer in i butiken. Därmed inte sagt att det inte är brott mot kamerabevakningslagen och/eller förtal, som numera tycks kicka in både nu och då, oavsett om det man redovisar är sant eller inte.

Det ska bli intressant att se var det här slutar. Att handlaren döms för något tar jag för givet. Det tycks allt viktigare för samhället att tydliggöra den enskildes rättslöshet. Begå ett brott och staten tittar åt ett annat håll. Försök skydda dig själv mot brott genom att hota potentiella gärningsmän med konsekvenser och du får möta statens vrede. I detta fall kommer det att bli ett bötesstraff som att döma av allmänhetens stöd för tilltaget lär täckas av en insamling på några timmar. Vad blir nästa steg – hårdare straff eller kommer staten till slut förstå att den som inte skyddas av polisen måste kunna ordna annat skydd?

Squashplättar

Squash, eller zucchini, är antagligen lättodlad för det är en grönsak jag brukar få till. I år satte jag sex frön. Fem av dem växte upp till lyckade plantor som i sommar har sprutat ut frukter. Butikssquashen brukar vara av gurkstorlek, men hemma blir de ofta över två kilo.

Min go-to-squash-rätt är svampgratinerade i ugn, men när jag skördar en squash på flera kilo var och varannan dag ville jag variera mig. Jag fick tips om zucchiniplättar, men receptet jag fick innehöll stora mängder fetaost – gott, men dyrt, så jag gjorde en egen variant som blev fantastiskt lyckad på första försöket. Detta behövs till 2-3 portioner:

squash, 1 kilo
gul lök, 130 gram
ost, 100 gram
ägg, 2 st
vetemjöl, 2 dl
dill
salt
svartpeppar

Mixa, mosa eller finhacka rå squash.

Blanda den med 130 gram (två ganska små) gul lök, även den ganska finhackad. Riv eller hacka osten.

Orkade inte kladda ner ett rivjärn.

I med den också, och ägg. Krydda med dill (jag körde torkad, men färsk är aldrig fel), salt och peppar.

Slå i vetemjöl och blanda ordentligt med en slev eller visp. Sedan återstår bara tillagningen. Eftersom alla ingredienser är råa bör stekpannan sättas på medelvärme så att löken hinner stekas och osten smälta. I med någon form av matfett och stek en plätt i taget, typ en deciliter.

I Ica-receptet föreslogs matlagningsyoghurt som tillbehör, men jag använde lingonsylt så att det blev som en slags råraka. Väldigt nöjd själv, det här kommer jag att göra många gånger i höst.

Tårta mänsklig rättighet?

Här är en nyhet jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet gjorde fel.

Det är inte bagarna på bilden som … Ja, ni fattar.

Ska inte ett bageri (eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet. 2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer förståelse för det andra.

Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.

Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort den ena eller bägge av dessa kunder?

En annan märklig grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan leverantör):

”Beslutet innebär ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”

Paret är naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att ”myndigheten menar att företag som säljer varor och tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”, men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd. DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som vill baka den.

Smart unge cashar in

Alla har sina marknadsfördelar, bara man hittar sin nisch. Tolvårige Cornelius i Bærum, Norge, hade varit på bilträff i Sverige och upptäckte hur mycket pantburkar det blir på ett sånt evenemang. Så när hans pappa skulle på bilträff i Halden hängde han på för att samla pant.

Halden ligger nära gränsen till Sverige, så Cornelius erbjöd sig att ta hand om både svensk och norsk pant. Jag vet inte hur det funkar i Halden, men längre in i landet har jag upptäckt att norrmän ser svensk pant som värdelös trots att de som handlat öl och läsk i Sverige troligen ska göra det igen. De tänker inte ens tanken att de kan frakta tomburkar tillbaka till butiker i grannlandet.

Affärsidén var alltså att vända sig till festande raggare som dels vill städa sina bilar, dels tycker att det är kul att hjälpa en företagsam yngling. Och i den mån de i andra lägen skulle förstå att en påse pant betingar ett värde försvinner nog den vetskapen när det är fest. Allt detta sammantaget gav Cornelius fjorton säckar med pantburkar.

När jag var liten, ännu yngre än Cornelius, anordnades Bellmanfesten varje år i Hagaparken i Solna. Jag var för ung och ointresserad av själva festen, men som jag förstått det fylldes parken av picknickande ungdomar en hel dag.

På den här tiden var det pant både på burkar och flaskor från Systembolaget. Nästan ingen orkade ta med sig en påse vinflaskor från Hagaparken, så tidigt morgonen efter var jag där tillsammans med min mor och – inte minst – familjens bil. Den fylldes med pant innan arrangörsgruppen ens hunnit vakna. Fast även om de varit där tror jag knappast att de hade haft något emot att få hjälp med städningen. Möjligen av vuxna, men barn kommer undan med det mesta.

Jag vet inte hur mycket denna pantinsamling har format mitt ekonomiska sinnelag, men helt oviktig var den nog inte. Därför värmer det mitt snålhjärta att höra Cornelius svara reporterns fråga om vad han ska göra för pengarna med att han ska spara dem och dessutom planerar att återkomma till samma bilträff nästa år, men då med en kompis. Jag ger mig tusan på att han om tre år har en hel stab med pantsamlare.

Bilbesiktning – ett nödvändigt ont

Jag har nästan alltid valt att ha äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa, billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag. Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas vartannat år, men det räcker så.

50 år gamla bilar är helt befriade från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år osv), men raggarna går i taket.

Den ene bilägaren säger att han ändå fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv. Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir nermejad under den kvarten.

”Kolla bromsar? Äh, jag kör så lite.”

Bara i år blir 63000 svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.

Normalt är jag inte särskilt förtjust i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar. Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt rimlig kontroll.

Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.

Bärbuskstatus

Förra våren köpte jag två vinbärsbuskar på Lidl. Den ena dog tämligen omgående. Den andra lever, men har ännu inte producerat några bär. Jag beskrev min dröm om bärbuskar för min granne som väl kände att hon måste göra något för denna stackars ”bygutt” som saknar de mest grundläggande kunskaper om odling, så hon kom över med sticklingar från sina buskar – röda och svarta vinbär, samt en krusbärsbuske.

Jag grävde ner kvistarna och satte nät runt för att skydda dem mot hungriga rådjur, vattnade dem och väntade. Inte mycket till krusbärsskörd i år, men så pass mycket röda och svarta vinbär att jag i alla fall kunde koka en omgång sylt ihop med rabarber och blåbär.

Jag hade gärna haft 3-4 vinbärsbuskar av vardera färg och som jag förstått det ska bärbuskar bli större och ge större skörd med tiden. Vi får se, men det har stämt dåligt för rabarberna. Jag har nu rabarber på fem ställen på tomten, men trots att jag har vattnat och gödslat hela tiden blir det mest symboliska stjälkar.

På hallonbuskarna har jag motsatt problem. De växer så det knakar, men eftersom ingen tagit hand om dem på minst tio år är det bara ett kaos där man ser fler bär än man når fram till. Varje år tänker jag att nästa år ska jag ta tag i det där. Min mamma hade fantastisk ordning på sina hallonland och det var en fröjd att plocka hallon där. Kanske nästa år.

För jag gillar idén med bärbuskar. De kräver väldigt lite arbete, är ett vackert inslag på tomten och (om det inte redan framgått) jag gillar gratis mat. Jag går gärna ut i skogen och plockar bär och svamp, men det är något speciellt med mat som växer på kastavstånd från köksfönstret.