Nackdelen med gratis

Jag gillar såklart gratisaktiviteter. Jag går på kostnadsfria kulturevenemang, jag säljer honung på marknader utan avgift för säljare och anslöt mig nyligen till en löpargrupp vars verksamhet bekostats av kommunen. Gratis är gott, genom att slippa betala tar man heller ingen risk. Är teaterföreställningen skit kan man åtminstone trösta sig med att man inte betalat för den (mer än kanske genom skattsedeln, men den kostnaden får man ju vare sig man utnyttjar erbjudandet eller inte). Samma sak med dåliga biblioteksböcker, konserter osv.

Men gratis har en baksida. Folk som inte investerar pengar investerar kanske inte heller sitt engagemang. Folk som ger bort något kan strunta i funktionen för är den gratis kan man ju inte klaga (även om mottagaren lägger ner tid och bensin på att hämta en bortskänkes-grej med undermålig eller felaktig annonsbeskrivning eftersom gratis trumfar allt).

När jag uppträdde på comedyklubbar föredrog jag de klubbar som tog entréavgift. De med gratis inträde riskerade nämligen gäster som kom för att ölen kostade 29 spänn. Att det sedan stod någon på scenen och pratade om något ointressant såg de som ett smolk i bägaren som de på alla sätt försökte överrösta.

En annan typ av gratis.

Marknader. Är det gratis tjänar jag pengar från första sålda honungsburken. Har jag betalat en tusenlapp för att få stå där måste jag sälja för en tusenlapp (plus kostnaden för bensin och vägtullar, som finns typ överallt i Norge) innan pengarna går till mig. Å andra sidan, har jag betalat kan jag ställa krav på arrangören, som i sin tur kommer att förstå att jag gör det.

Det jag försöker säga är att även om gratis är gott är det inte alltid att föredra. Hade jag varit politiker kunde jag ha formulerat min slogan som ”Gratis, men med måtta!”.

En middag

Mat berör och upprör. Inte bara dieter, även hur den tillagas och för vilka pengar. Märkligt egentligen. VM-finalen i fotboll eller senaste riksdagsvalet, där kan vi inte ha parallella historier. Ett lag vann, ett förlorade, för att de var olika bra eller hade olika strategier som funkade olika bra. Men alla (som inte lever i total fattigdom) kan äta vad de vill utan att andra måste ta intryck eller bry sig.

Men jodå, jag har t ex fått höra att min mat inte ger tillräcklig näring eller att den är sjukt tråkig, men allra mest har jag fått höra att den inte kan vara så billig som jag säger. Varför i all världen jag nu skulle ljuga om det.

Och visst, jag erkänner att jag också tänker. Jag förstår folk som bälgar i sig snabbmat som varken är billig eller god. Jag reagerar när vuxna säger att de inte kan laga mat eller när personer med tydlig övervikt hävdar att de inte haft råd att äta sig mätta.

Kanske borde jag jobba med mina fördomar, men nu tänkte jag jobba på andras genom att visa lite hur jag tänker kring mat. Det är inget av mina stora intressen, men eftersom en stor del av mitt liv går åt till att äta försöker jag ändå engagera mig, och eftersom jag varken har fru eller hushållerska lagar jag mycket mat.

Det här var min middag igår. Inga korslagda sparrisar i reducerad vitvinssås, bara vanlig mat. Närmare bestämt kikärtsbiffar med stekt potatis, lök och grönkål. Jag vet, en del blir provocerade av att jag kallar något för biff trots att inga djur är inblandade, men jag har inte hittat något bättre namn. Dessa gör jag ungefär en gång i kvartalet, fryser in och tar fram efter hand, så tillagningen vid själva mattillfället består i att lägga dem på tallriken och mikra ett par minuter. Potatisen, löken och grönkålen hackas och steks, det tar max en kvart.

Det som tagit tid är odlingen. Potatis, grönkål och tomater har jag skördat hemma, liksom selleri, rödbetor och chili i biffarna. Kikärtorna är köpta, men jag köper dem torkade av ett billigt märke i en billig butik.

Är man inte beredd att lägga en kvart på matlagning undrar jag hur man har tid att äta, men i övrigt är jag med på att andra gör andra val. Alla varken kan eller vill odla, men nog borde man väl förstå hur det går till att laga mat från grunden och att det på det sättet går att äta billigt och nyttigt?

Ni som läser detta har nog en djupare förståelse än gemene man, så jag misstänker att jag ”predikar för kören” nu, men har inte ni mött samma påståenden, att man måste vara rik för att kunna äta nyttigt, eller att folk med heltidsjobb inte har tid att laga mat från grunden? Vilka andra ”argument”? Och vad gör vi åt dem? Fortsätter predika, eller är det enklast att bara nicka medkännande och därefter gå hem och koka ärtsoppa för tre kronor portionen?

Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.

Jag må vara snål …

Jag skäms inte för att jag är snål, men får ibland (t o m här i kommentarsfältet) höra att det gör mig till en rutten människa. Det får man tycka, men när jag läser att bara 44 procent ”tycker att det är obekvämt” att be gäster om pengar för mat och husrum inser jag att åtminstone i Linköping finns det många med en mer gniden inställning.

Jag trodde att jag missuppfattat när jag såg rubriken. Det kan väl inte vara standard att be sina gäster om pengar?! Jag har aldrig ens hört talas om fenomenet. Det här betyder ju inte att 56 procent av Linköpingsborna skickar en faktura till sina vänner. Förhoppningsvis resonerar de som jag och tänker inte ens tanken. Men minst 44 procent tänker tanken, att det skulle kunna vara ett alternativ att kräva betalt för att vänner kommer över på middag eller sover över en helg.

Jag har såklart blivit bjuden på knytkalas och blivit ombedd att ta med en varmrätt eller efterrätt, eller tagit med lakan till den jag ska sova över hos, men aldrig någonsin pengar! Det händer att jag blir bjuden på mat hos grannar och då försöker jag bidra med något och tar med en burk honung, matbröd eller lite hemodlade grönsaker. T ex är ju en grönkålsbukett mycket mer användbar än blommor.

Och så bjuder jag tillbaka ibland. Det är möjligt att det inte går jämnt ut, men ingen av oss driver restaurang. Eller hotell. Jag hade några släktingar på besök i förra veckan. Där jämnar det inte ut sig eftersom de närmaste bor i Stockholm och så långt in i Sverige har jag inte varit sedan jag flyttade därifrån 2021. Men jag bjöd ju in dem och i konceptet ”bjuda” ingår att man står för kalaset.

Jag tycker att det är mycket enkelt. Vill man inte ha besök, eller om man inte anser sig ha råd att bjuda andra på något dyrare än kaffe – gör då inte det! Det är ingen skam. Att ”bjuda” hem andra och ta betalt för gästfriheten tycker jag däremot är helt gränslöst sniket. Eller är det jag som är är konstig och gammaldags?

Alla ska veta allt om alla

Hanna föreslog att jag skulle göra ett inlägg om Lönetransparensdirektivet, en lag som införs nästa sommar. Som vanligt kommer initiativet från EU, vilket alltid får mig att utgå från att det är något dumt, men låt oss gå igenom detta punkt för punkt.

1. Arbetsgivare måste genomföra en årlig kartläggning och rapportering för att åtgärda ”könsbaserade löneskillnader”.

Jag tolkar det (och kommer knappast vara ensam om det) som att alla löneskillnader mellan individer av olika kön kommer att bedömas som löneskillnader på grund av att de har olika kön, inte för att de gör olika bra jobb. Som de flesta vet finns det duktiga personer och idioter av bägge kön.

2. Arbetsgivare får inte fråga kandidater om deras tidigare lön.

Får de använda Ratsit? Det här känns som ett slag i luften i ett land där man helt anonymt kan få reda på nästan allt om alla. När arbetsgivare frågat mig vad jag haft i lön tidigare har jag ljugit genom att lägga på lite fantasi på toppen, men det var innan Ratsit och det är långt ifrån den vanligaste frågan jag fått under anställningsintervjuer.

3. Arbetstagare får rätt att begära information om genomsnittliga löner för likvärdiga arbeten inom organisationen.

Märklig formulering. Folk har väl rätt att begära nästan vad som helst, t ex att slippa jobba för sin lön. Sedan är det inte säkert att arbetsgivaren går med på kravet. Är det samma med detta? Hur som helst brukar det väl inte vara så svårt att klura ut vad kollegorna tjänar, med eller utan offentliga register på internet.

4. Större arbetsgivare måste rapportera löneuppgifter/löneskillnader mellan könen.

Det trodde jag gällde sedan länge. För övrigt har väl arbetsgivare haft skyldighet att rapportera alla anställdas löner ungefär sedan inkomstskatten infördes, och det är ganska länge sedan.

Jag tror mig förstå vad lagstiftaren är ute efter och det finns poänger med det. Dock får det mig att undra om de som utarbetat förslaget själva haft ett normalt jobb på en normal arbetsplats med en normal anställningsprocess. Skrämmande nog är jag inte säker på svaret, inte när politiker och politruker anställer kompisar utan att förstå problemet. Förresten har väl politiker i alla tider försökt rättfärdiga sina arbetsvillkor med argument som tydligt visat att de lever i en annan verklighet än oss andra. Min personliga favorit är ministern som inte förstod det olämpliga i att inte sjukskriva sig när han fick hjärtinfarkt. Alltså fick skattebetalarna betala full lön till honom medan han låg på operationsbordet.

Jämställdhet är bra, men jag har en känsla av att Sverige kommit rätt mycket längre än Lönetransparensdirektivet försöker pressa fram. Jag vet inte hur länge det varit förbjudet att lönediskriminera pga kön, men blir eventuella lagbrott färre genom att lägga till ett nytt förbud? Knappast.

Jag har jobbat på arbetsplatser där jag tjänat mer eller mindre än mina kollegor (av olika kön). Ibland har det känts orättvist. Någon gång har jag krävt högre lön baserat på vad jag vetat eller trott om kollegornas lön och ibland har jag varit tuffare i förhandlingarna än andra på jobbet. När jag frilansade som ståuppkomiker skilde sig gagen mycket. En komiker kunde fakturera femtusen för ett jobb som en kollega tog femtiotusen för. Samma tid på scenen, samma restid, samma arbetstid. Var det någon av dem som la mer tid på förberedelser var det garanterat den sämre betalde. Bara att gilla läget eller göra något annat.

En viktig poäng som missats i detta direktiv är att även om två personer har exakt samma arbetsbeskrivning är det inte liktydigt med att man gör lika mycket nytta för företaget. Den ena kanske jobbar hårdare, är sjuk mindre och rent objektivt är bättre på sitt jobb. Det måste man kunna betala mer för, annars är det en annan arbetsgivare som gör det och så sitter man kvar med de allra sämsta medarbetarna, de som ingen annan vill ha.

En sak till. Världen kommer aldrig att bli helt rättvis. Det kommer alltid finnas någon som tjänar mer än dig utan att göra ett bättre jobb, eller lika mycket som dig trots en väsentligt sämre arbetsinsats. Andra är rikare, snyggare eller friskare utan att förtjäna det. Vi kan välja om vi ska hänga upp oss på orättvisor eller försöka bli en så bra version av oss själva som det överhuvudtaget är möjligt. Jag tror att dessa bägge val sällan eller aldrig är förenliga, och det kan ingen lagstiftning i världen ändra på.

I banken efter tre

Jag brukar alltid säga att banker ska man äga, inte vara kund i. Alltså är det bättre att köpa bankaktier för sina pengar än att ha dem på ett bankkonto. Banker skor sig alltid, tar betalt för allting och drabbas de av problem söker de hjälp hos Pappa staten.

Ett av många sätt att pissa på sina kunder är att inte vara tillgängliga. Jag läser en nyhet om ett bankkontor som bara har öppet för drop-in-besök tio timmar per vecka. Det är i och för sig skitdåligt, men SEB:s lokalkontor närmast min sista adress i Sverige har öppet noll timmar för den kund som inte beställt tid. Lyssna på detta:

”Vi finns här för att hjälpa dig och ge råd när händelser i livet påverkar din privatekonomi eller när ditt företag behöver stöd, oavsett i vilken fas. Våra rådgivare finns här för att skapa rätt förutsättningar och hjälpa dig att nå dit du vill. Vi har öppet för tidsbokade möten.”

Alltså, ”Vi finns här för dig”, men har ingen öppettid. Och pengar slutade de med för många år sedan, de har en insättningsautomat öppen på kontorstid (ja, inte deras kontor då, det har ju inte öppet). Man kan tycka att kunderna får boka tid till banken, precis som de får göra om de ska till tandläkaren eller juristen. Men banker låtsas ju ändå vara någon slags serviceinrättningar.

Detta är något jag uppskattar med Norge. Häromdagen besökte jag biblioteket i min lilla by och när jag ändå var där passade jag på att besöka såväl banken som försäkringsbolaget, utan att ha bokat tid. På banken fick jag vänta två minuter innan en rådgivare hjälpte mig och utifrån tidigare besök skulle jag säga att det var ganska genomsnittligt.

På försäkringsbolaget kom jag mitt i lunchen, så först fick jag vänta medan den enda medarbetaren på plats avslutade ett telefonsamtal. Han jobbade dock bara med företagskunder, så då fick jag följa efter honom till lunchrummet där en av hans kollegor helt självklart reste sig upp från matbordet för att gå tillbaka till sitt kontor och kämpa för att behålla en gnällig svensk kund. Efter att ha prutat tretusen spänn på min hemförsäkring fick hon gå tillbaka till lunchen.

Kanske ser infödda norrmän detta som självklart, precis som jag hade gjort för några decennier sedan, men för mig är det smått fantastiskt med företag som inte med hela sitt väsen signalerar att jag som kund är ett problem de helst inte vill befatta sig med. För även om banker gått i bräschen för pissa-på-kunden-policys är de ju inte längre ensamma på den arenan. Och fler strömmar till, särskilt om vi som konsumenter inte straffar dem genom att prioritera riktig och rimlig service.