Jag gillar såklart gratisaktiviteter.
Jag går på kostnadsfria kulturevenemang, jag säljer honung på
marknader utan avgift för säljare och anslöt mig nyligen till en
löpargrupp vars verksamhet bekostats av kommunen. Gratis är gott,
genom att slippa betala tar man heller ingen risk. Är
teaterföreställningen skit kan man åtminstone trösta sig med att
man inte betalat för den (mer än kanske genom skattsedeln, men den
kostnaden får man ju vare sig man utnyttjar erbjudandet eller inte).
Samma sak med dåliga biblioteksböcker, konserter osv.
Men gratis har en baksida. Folk som
inte investerar pengar investerar kanske inte heller sitt engagemang.
Folk som ger bort något kan strunta i funktionen för är den gratis
kan man ju inte klaga (även om mottagaren lägger ner tid och bensin
på att hämta en bortskänkes-grej med undermålig eller felaktig
annonsbeskrivning eftersom gratis trumfar allt).
När jag uppträdde på comedyklubbar
föredrog jag de klubbar som tog entréavgift. De med gratis inträde
riskerade nämligen gäster som kom för att ölen kostade 29 spänn.
Att det sedan stod någon på scenen och pratade om något
ointressant såg de som ett smolk i bägaren som de på alla sätt
försökte överrösta.
Marknader. Är det gratis tjänar jag
pengar från första sålda honungsburken. Har jag betalat en
tusenlapp för att få stå där måste jag sälja för en tusenlapp
(plus kostnaden för bensin och vägtullar, som finns typ överallt i
Norge) innan pengarna går till mig. Å andra sidan, har jag betalat
kan jag ställa krav på arrangören, som i sin tur kommer att förstå
att jag gör det.
Det jag försöker säga är att även
om gratis är gott är det inte alltid att föredra. Hade jag varit
politiker kunde jag ha formulerat min slogan som ”Gratis, men med
måtta!”.