Vinter i bigården

Ett tag trodde jag knappt att jag skulle överleva sommarens biodlande. När tredje bikupan på kort tid svärmar och försvinner med ännu en drottning är det svårt att inte känna viss hopplöshet.

Jag red dock ut både stormar och svärmar. Nio av elva kupor packade jag ihop och tog med till fjällen för att samla ljunghonung. Resterande två kupor var drottninglösa, men en av dem lyckades föda upp en ny varpå jag satte samman dem till ett samhälle.

Sommarhonungen slungades i två omgångar och gav sammanlagt 476 kilo honung. Ljunghonungen har jag slungat en gång, vilket gav c:a 50 kilo (än så länge i en tunna så det är svårt att veta exakt), men så har jag också 134 ramar kvar att slunga så fort de är tillräckligt torra, så jag räknar med en total produktion på runt 600 kilo i år.

Men det där är honungsarbete och det kommer jag att hålla på med åtminstone resten av året (det ska ju säljas också). Själva bisysslorna är så gott som färdiga för i år. Kuporna har bantats ner till tolv ramar i två lådor. På toppen av dessa finns en så länge ett foderkar där jag häller ner sockervatten i omgångar tills varje kupa fått femton kilo socker.

När det är klart får bina vila. Själv ska jag bara slunga, röra, tappa, etikettera, sälja och städa, så får jag också det. Framåt mars, lagom till nästa säsong i bigården.

Folk vet bäst själva!

Många ser det som självmål när barnlösa har åsikter om föräldraskap, men jag har åsikter om knark trots att jag aldrig knarkat. Och självmord, som jag inte heller provat. Så när Örebro universitet tycker till om jämställdhet i barnfamiljer tar jag mig rätten att kommentera. Så här står det:

”Innan barnet kom hade paren en önskan om att förhållandet skulle vara jämställt och under åren har de också delat relativt lika på det praktiska arbetet i hemmet. Men ju längre tid det gick desto mer ansvar hade kvinnorna över det forskarna kallar kognitivt arbete.”

Det är alltså inte främst arbetsfördelningen för hemarbetet som är ”problemet”, utan att kvinnorna oftare än männen tar ansvar för planeringen. ”Till exempel att ha koll på vilka dagar som läxan ska in på skolan eller vilka dagar barnet har gympa så man packar ner gympapåsen till exempel.”

Jag har nog missuppfattat vad jämställdhet är för jag trodde att det handlade om att bidra lika mycket, inte att bägge parter måste göra exakt lika mycket av varje arbetsuppgift. Jag måste t ex ha missat alla indignerade insändare från feminister som kräver att få byta två vinterdäck på familjebilen. Och trots min barnlöshet inser jag att om föräldrarna ska dela på ansvaret för den där gymnastikpåsen kommer det oftare leda till att den inte är med. Det är som det gamla skämtet:

Någon kommer uppfatta mig som bakåtsträvare nu. Jag tänker tvärtom – har vi inte kommit längre? Låt barnfamiljer fördela hemarbetet som de vill. Sluta lägg skattepengar på att uppfostra vuxna människor! Vi har olika intressen och talanger. Oavsett om det beror på arv, miljö eller något annat, kan vi inte bara få vara olika?

Krypförråd

Jag har en källare, men under drygt halva huset är det krypgrund, ett lågt utrymme som står oanvänt. Enda ingången är en lucka ifrån den riktiga källaren, en dryg meter upp på väggen. Jag fick en idé och har därför satt en termometer där i sommar. Mycket riktigt, i krypkällaren har det konstant varit kallare än i källaren.

Jag har oftast ingen värme på där heller, men varmvattenberedaren, frysboxen och fönster i söderläge gör det varmare. På vintern ger det rummet 7-10 varmgrader även när det är minus ute och det är ju bra för vattenledningarna. På sommarhalvåret har det inte spelat någon roll, men jag skulle gärna hålla mitt honungslager lite kallare under den varmaste tiden, vilket gav mig idén att omvandla de oanvända kvadratmeterna från krypkällare till lagerlokal.

Första steget blev att bygga en bro över vallgraven precis innanför luckan. Bro är att ta i, jag la in två tjocka bitar vildmarkspanel. En låda honung kan väga uppemot 20 kg, och så vill jag att det med marginal ska hålla för mina 70 kg, så totalt 100 kg åtminstone.

Luckan hade också lite att önska. Dels hade panelen börjat släppa på sina ställen och så var det ingen isolering i luckan. Så jag gjorde som med källardörren, öppnade upp den och fyllde tomrummet med isolering.

Ett par av brädorna var så dåliga att jag var tvungen att byta ut dem. De jag hade var lite färg på, men det gjorde inget eftersom jag ändå tänkte passa på att måla luckan.

Samma färg som väggen bakom efter att jag målade den i vintras gör inte luckan osynlig, men närapå.

Så nu är det bara att fylla rummet med råttsäkra och lufttäta plastlådor med honung. Sådana lådor har jag gott om, men ska nog försöka skaffa ännu fler. Teoretiskt skulle jag kunna ställa flera hundra kilo honung där inne, men eftersom jag misstänker frysrisk på vintern ska jag nog inte fylla upp så mycket att jag behöver lägga flera dagar på att utrymma det om ett par månader.

Nackdelen med gratis

Jag gillar såklart gratisaktiviteter. Jag går på kostnadsfria kulturevenemang, jag säljer honung på marknader utan avgift för säljare och anslöt mig nyligen till en löpargrupp vars verksamhet bekostats av kommunen. Gratis är gott, genom att slippa betala tar man heller ingen risk. Är teaterföreställningen skit kan man åtminstone trösta sig med att man inte betalat för den (mer än kanske genom skattsedeln, men den kostnaden får man ju vare sig man utnyttjar erbjudandet eller inte). Samma sak med dåliga biblioteksböcker, konserter osv.

Men gratis har en baksida. Folk som inte investerar pengar investerar kanske inte heller sitt engagemang. Folk som ger bort något kan strunta i funktionen för är den gratis kan man ju inte klaga (även om mottagaren lägger ner tid och bensin på att hämta en bortskänkes-grej med undermålig eller felaktig annonsbeskrivning eftersom gratis trumfar allt).

När jag uppträdde på comedyklubbar föredrog jag de klubbar som tog entréavgift. De med gratis inträde riskerade nämligen gäster som kom för att ölen kostade 29 spänn. Att det sedan stod någon på scenen och pratade om något ointressant såg de som ett smolk i bägaren som de på alla sätt försökte överrösta.

En annan typ av gratis.

Marknader. Är det gratis tjänar jag pengar från första sålda honungsburken. Har jag betalat en tusenlapp för att få stå där måste jag sälja för en tusenlapp (plus kostnaden för bensin och vägtullar, som finns typ överallt i Norge) innan pengarna går till mig. Å andra sidan, har jag betalat kan jag ställa krav på arrangören, som i sin tur kommer att förstå att jag gör det.

Det jag försöker säga är att även om gratis är gott är det inte alltid att föredra. Hade jag varit politiker kunde jag ha formulerat min slogan som ”Gratis, men med måtta!”.

En middag

Mat berör och upprör. Inte bara dieter, även hur den tillagas och för vilka pengar. Märkligt egentligen. VM-finalen i fotboll eller senaste riksdagsvalet, där kan vi inte ha parallella historier. Ett lag vann, ett förlorade, för att de var olika bra eller hade olika strategier som funkade olika bra. Men alla (som inte lever i total fattigdom) kan äta vad de vill utan att andra måste ta intryck eller bry sig.

Men jodå, jag har t ex fått höra att min mat inte ger tillräcklig näring eller att den är sjukt tråkig, men allra mest har jag fått höra att den inte kan vara så billig som jag säger. Varför i all världen jag nu skulle ljuga om det.

Och visst, jag erkänner att jag också tänker. Jag förstår folk som bälgar i sig snabbmat som varken är billig eller god. Jag reagerar när vuxna säger att de inte kan laga mat eller när personer med tydlig övervikt hävdar att de inte haft råd att äta sig mätta.

Kanske borde jag jobba med mina fördomar, men nu tänkte jag jobba på andras genom att visa lite hur jag tänker kring mat. Det är inget av mina stora intressen, men eftersom en stor del av mitt liv går åt till att äta försöker jag ändå engagera mig, och eftersom jag varken har fru eller hushållerska lagar jag mycket mat.

Det här var min middag igår. Inga korslagda sparrisar i reducerad vitvinssås, bara vanlig mat. Närmare bestämt kikärtsbiffar med stekt potatis, lök och grönkål. Jag vet, en del blir provocerade av att jag kallar något för biff trots att inga djur är inblandade, men jag har inte hittat något bättre namn. Dessa gör jag ungefär en gång i kvartalet, fryser in och tar fram efter hand, så tillagningen vid själva mattillfället består i att lägga dem på tallriken och mikra ett par minuter. Potatisen, löken och grönkålen hackas och steks, det tar max en kvart.

Det som tagit tid är odlingen. Potatis, grönkål och tomater har jag skördat hemma, liksom selleri, rödbetor och chili i biffarna. Kikärtorna är köpta, men jag köper dem torkade av ett billigt märke i en billig butik.

Är man inte beredd att lägga en kvart på matlagning undrar jag hur man har tid att äta, men i övrigt är jag med på att andra gör andra val. Alla varken kan eller vill odla, men nog borde man väl förstå hur det går till att laga mat från grunden och att det på det sättet går att äta billigt och nyttigt?

Ni som läser detta har nog en djupare förståelse än gemene man, så jag misstänker att jag ”predikar för kören” nu, men har inte ni mött samma påståenden, att man måste vara rik för att kunna äta nyttigt, eller att folk med heltidsjobb inte har tid att laga mat från grunden? Vilka andra ”argument”? Och vad gör vi åt dem? Fortsätter predika, eller är det enklast att bara nicka medkännande och därefter gå hem och koka ärtsoppa för tre kronor portionen?

Pank miljardinkomsttagare

Jag kände en skådespelare i Stockholm som fick en filmroll på Gotland. Varje morgon stod en taxi och väntade på honom utanför hans lägenhet. Den körde honom till Arlanda för vidare transport till Visby där han väntade, spelade in några scener, käkade lunch, väntade lite till, spelade in och kördes hem lagom till kvällen. Jag tyckte att det lät som en rätt slapp tillvaro, men han var missnöjd eftersom han ”bara får fakturera tiotusen om dagen, så de betalar ju inget!”.

Det här var nästan tjugo år sedan, men även idag tror jag att de flesta skulle tycka att tiotusen kronor om dagen är ganska mycket mer än ”inget”. Det finns säkert skådisar med den intäkten per månad och utan jobbresor med flyg som löneförmån, men som ändå känner sig lyckligt lottade. Mycket vill ha mer och med tillräckligt höga utgifter är nästan alla löner för låga.

Ingen vet mer om det än basketspelaren Trevor Ariza. Under sin karriär som avslutades för tre år sedan tjänade han 1,1 miljarder, men nu är han pank.

Åtminstone säger han det själv, så därför kan han inte betala underhållsbidrag för sina barn. På något märkligt sätt har han lyckats upparbeta (eller säger man nedarbeta?) ett negativt banksaldo på tvåhundratrettio tusen kronor. Hans månadsutgifter är förutom underhållsbidraget på tvåhundrasjuttio tusen kronor bl a:

• Bolån, 181000 kr
• Bilkostnader och billån 74000 kr
• Mat 19000 kr
• Utbildning 19000 kr

Undrar vad han utbildar sig till, inte lär det vara sparekonom. Jag fattar att han troligen skarvar lite och att detta är ett drag i en tvist med exet, men att han bränner några hundratusen i månaden är säkert sant. Det är inte första gången jag läser om högavlönade människor utan marginaler som är rökta i samma sekund som intäktsströmmen sinar lite, men har man tjänat uppemot hundra miljoner om året borde man rimligt snabbt ha jobbat ihop en buffert för hela livet, även om man skulle ha hälsan och leva i mer än tre år efter sista lönechecken.

Moms-trams

Regeringen föreslår sänkt matmoms, från 12 till 6 procent. Jag har ingen stark åsikt. Jag vill självklart betala så lite skatt som möjligt, men det finns rimliga argument mot förslaget. Det uppenbara är den överhängande risken att matbutikerna i det nuvarande oligopollandskapet stoppar en stor del av mellanskillnaden i egen ficka.

Ica-Stig.

Men här följer ett par helt orimliga argument i debatten. Vi börjar med ”Bra mat måste få kosta”. Det kan diskuteras om maten verkligen blir bättre av att den kostar mer, men att momsen varken går till producenter eller butiker trodde jag fram till nu att alla vuxna svenskar hade klart för sig.

Här kommer nästa invändning: ”Effekten kan bli störst för de med högst inkomster”. Eeh... ja? Om vi räknar med att de med högst inkomster också är de som kostar på sig dyrast mat skulle de tjäna mest på sänkningen av matpriserna som man hoppas att momshalveringen innebär. Det gäller för övrigt alla skattesänkningar. Och självklart finns en ”lösning”:

”Att höja olika bidrag är mer träffsäkert när det gäller att nå barnfamiljer och låginkomsttagare, säger Peter Johansson på Riksrevisionen.”

Mest likriktat blir att höja inkomstskatten till hundra procent och sedan dela ut alla pengar i bidrag. Det skulle visserligen kräva en del administration, men i gengäld kan man ju avskaffa alla andra skatter i och med att allt redan vore skattemedel. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Men vänta nu, har inte detta prövats? Och misslyckats.

Men vad diskuterar vi egentligen? En tillfällig sänkning av en tillfällig skatt. När omsättningsskatten ”oms” på svindlande 4,2 procent infördes för 1960 var det ju en temporär grej som skulle försvinna, lite grann som urinvägsinfektion. Men här är vi nu, 65 år senare, och staten fortsätter att pissa på oss, bara med högre procentsatser.