”Man tog lån”

Det slår aldrig fel i nyheter om människor som varit extremt oansvariga, att när de ska förklara börjar de genast att prata om sig själva i tredje person. Jag känner igen det ifrån ungefär femtio avsnitt av Lyxfällan. Så här säger Linus i artikeln:

”Det är ju ens eget fel, men man tänker ändå på det. Att acceptera sin egen roll får en ändå att landa lite bättre.”

Om du velat stå för dina egna handlingar, varför säger du då inte ”JAG tänker” och ”att acceptera MIN egen roll får MIG ...”? Det är som att Linus sexsiffriga skulder bara hände. Först brände han hundratusen på fest och knark. ”Ett misstag, men sånt som händer när man är ung och dum.” Ständigt denne ”man” som gör saker.

Linus flyttade ihop med en tjej som hade noll inkomster, men det löste han (eller ”man”) med att ta snabblån som naturligtvis inte kunde betalas eftersom det inte var ett tillfälligt problem utan en långsiktigt hopplös ekvation. Och nu har han tydligen glömt det där med ”eget fel” från början av intervjun.

”Linus är kritisk till att det var så lätt för honom att ta nya lån, trots skulderna.

– Det är lätt att ljuga om sin inkomst i ansökningarna. Det är som att det aldrig ringer några varningsklockor hos långivarna. Åtminstone inte som de agerar på.”

Men hur agerade du själv då?! Var det långivarnas fel att du ljög om din inkomst? Är det deras ansvar att avråda dig från att låna? Så blev räntevillkoren sämre och sämre eftersom ”de ständiga låneansökningarna hela tiden sänkte hans kreditbetyg”. Jaa... Hade du lånat ut pengar till dig själv på samma villkor som till någon som inte sabbat sin ekonomi? Här kom ju långivarnas varningsklockor som du efterlyste.

Och som att han inte satt tillräckligt djupt ner i skiten började han spela och förlorade ännu mer pengar. Spelberoende sägs ju vara en sjukdom och det kan det säkert vara, men i Linus fall känns det mer som att han ville hitta en quick fix. Precis som lånen som skulle ge honom ett plus i balansen utan att höja sina inkomster eller sänka sina utgifter.

Nu har Linus beviljats skuldsanering och kommer att bli skuldfri om han inte klantar till det också. Alldeles oavsett är jag övertygad om att han kommer att få ett ekonomiskt skitliv. Ett av grundkriterierna för att få skuldsanering borde vara att man inte pratar om sig själv i tredje person. Kan man inte ens äga sin egen skuld, då äger man verkligen ingenting.

Ljus för klurig gubbe

Du borde skaffa solceller, säger folk ibland. Jag kollade med en firma som kunde installera solceller för en kostnad i närheten av mina elräkningar resten av livet, och någonstans där tröttnade jag. Jag gör inte av med så mycket el eftersom jag eldar med ved och inte har någon elbil (jag vill inte använda verbet ”saknar” för det gör jag inte). Men man kan ju sälja överskottet, säger samma entusiaster. Det må så vara, men man får inte våldsamt bra betalt och det är dessutom reglerat. Regler har nackdelen att de plötsligt kan ändras, alltså försämras, och då står man där med sina sexsiffrigt betalda solceller.

Solceller, plus, minus, fas och två nollor.

Kanske har vi alla solceller om några år, det vet ingen, men som jag känner nu skulle jag i så fall vilja köpa ett eget system jag installerar själv eller tillsammans med någon som kan sånt här, och sedan köra det utan statens vetskap och utan att sälja ström. Jag är intresserad av låga – eller ännu hellre inga – elräkningar, inte av att bli strömproducent. Därför blev jag glad när Lars tipsade mig om detta nyhetsinslag från 1900-talet:

Enligt Lars efterforskningar hette gubben Erik, men kallades Kuggorparn efter sin gård Kuggorp. Han ilsknade alltså till på höga elräkningar, klippte kabeln och började producera egen vindkraft, och verkar för övrigt ha en sund inställning till myndigheter och politiker.

–Momsen ska en slippe för det som produceres på stället behöver ju inte momses uten det förbruker en själv.
– Så du behöver inte betala elmoms?
– Nej, jag skulle inte tro det. Då skulle Fan gå löser.

Idag hade han nog hellre använt sig av sol än vindkraft, men även den tror jag betydligt mer på i liten skala. Annars är det ju en och annan bondgubbe som testat småskalig vattenkraft och apropå vatten bar det sig tydligen inte bättre än att Kuggorparn drunknade i gårdsbrunnen efter en blöt kväll (pun intended). Hade han levt idag är jag övertygad om att myndigheterna hade jävlats med honom så mycket de orkat.

Och det är det som är så dumt, att när folk tänker utanför boxen gör staten och dess hantlangare allt för att få in dem i fållan med den övriga fårskocken. Ändå kan vi väl vara överens om att dessa ”tokar” som vågar gå sin egen väg betydligt oftare driver samhället framåt än myndighetspersoner. Hade man uppmuntrat denna östgöte och hans gelikar kanske elpriserna inte skulle slå rekord, och istället för att elintensiva företag flyr Europa kanske de kunnat få billig och miljövänlig ström genom den här gubbens världsledande elbolag Öschötts-El. Det tycker jag är tänkvärt. Som Kuggorparn själv säger i reportaget: ”Det knaker i hövvet iblann'.”

Fattiga norrmän

Fattigdomsbegreppet är något man slänger sig med både i svensk och norsk media, men de exempel som beskrivs känns sällan särskilt fattiga. Så det var inte utan förväntan jag satte mig för att titta på dokumentärserien Den norske fattigdommen, som jag tror går att se även i Sverige.

Redan i första inslaget, knappt tre minuter in i programmet, intervjuas en familj som beskrivs som ”arbetande fattiga”. De bor i en trerummare i Tromsø tillsammans med sin dotter på tre år. Både han och hon har heltidsjobb, han på ett byggvaruhus, hon som personlig assistent med 100 procent nattarbete. Trots det har de i flera år varit fattiga. Eller har de? 2023 var gränsen för ”relativ fattigdom” (60 procent av medianintäkten) 42858 kr/månad för två vuxna med ett minderårigt barn. Är det fattigt?

Nu har paret för övrigt kommit upp i 50000 kr, alltså drygt 7000 kr över gränsen, men ändå sliter de ekonomiskt. De äger inte sitt hem eller ens sin bil, har konsumtionslån och på frågan om de skulle kunna skaffa fler barn skrattar de och förklarar att det hade de gärna önskat, men att det är helt omöjligt med deras ekonomi.

Då ligger de alltså sjutusen över den i mina ögon väl tilltagna gränsen för relativ fattigdom. För mig som skulle kunna leva på 7000 kr i månaden är det märkligt och nästan lite provocerande att höra att ett spädbarn inte skulle klara det. Som ensamstående och barnlös är gränsen förresten 23808 kr/månad. Även om de flesta norrmän lever på större fot än det skulle jag själv ha svårt att göra av med så mycket pengar.

Nyligen kunde man läsa i svensk media att en familj med fem barn som helt lever på bidrag kan få ut 46500 kr per månad, men att det nu kan komma att sänkas till 38300 kr, något som kritikerna beskrev som ett sätt att sparka på folk som ligger. Med norska mått mätt är det rena fattighuset, men även denna debatt får mig att undra om inte vi i ”den rika världen” framförallt behöver sänka kraven. Om våra förfäder hade satt tillnärmelsevis så höga privatekonomiska miniminivåer för att skaffa barn hade mänskligheten dött ut för väldigt länge sedan.

Men med denna sågning av ännu ett tv-program om ekonomi ska sägas att de också berättar om riktig fattigdom, ofta i kombination med psykisk sjukdom och missbruk. Bl a fina personporträtt av en börskille som går från att ha privatchaufför och hus i två världsdelar till att leva på socialbidrag och städa t-banevagnar, och en annan som gått från uteliggare till berömd konstnär. Så jag vänder mig inte emot serien, se den om ni har tid och lust.

Årets sämsta bortförklaring?

Influencern och Youtubeclownen Pontus Rasmusson, tidigare mest känd för att försöka lura barn på pengar, håller nu på att också bli känd för att försöka lura Skatteverket på pengar. En granskning visar att han glömt att deklarera intäkter på 2,3 miljoner. Det här är inget han förnekar, men han väljer lite intressanta förklaringar till hur det gått till:

”Jag var ung, oerfaren samt fått utstå hat och hot på sociala medier som har påverkat mitt mående, gett mig stress och som har gjort att min bokföring har åsidosatts.”

Så han lyckades slarva bort över två miljoner på intäktssidan (inga utgifter?) för att han var ung och dum? Han var för övrigt 23, vilket inte är superungt i min värld, men det spelar ju egentligen ingen roll. Är man gammal nog att starta företag har man gått med på att ansvara för bokföringen. Anser man sig inte klara det startar man inget företag och så är det problemet ur världen.

Vidare skyller han på att han saknar ekonomiutbildning. Men så ta hjälp då! Idag finns enkla bokföringsprogram där du varken behöver kunna kontoplaner i huvudet eller veta hur saker redovisas. Har du ändå problem finns det support i form av just ekonomer med specialkompetens i bokföring.

Fast det låter ändå som ett svepskäl. Nu hade jag visserligen ekonomiutbildning när jag startade företag, men jag tror knappast att man behöver det för att förstå att alla inkomster ska redovisas. Att få in dem i rätt ruta är en annan sak, men man får inte ner sitt resultat med två miljoner för att man saknar ekonomiutbildning!

Nu verkar denne man sällsynt underlig, men kanske är han inte en så ovanlig representant för nånannanismen. Han skulle alltså ha glömt att redovisa sina intäkter för att hatare på internet fått honom att må så dåligt att bokföringen ”har åsidosatts”? Det är inte ekonomikunskaperna som fallerar här. Istället handlar det om extrema brister i sunt förnuft, saknade vuxenpoäng och en påfallande oförmåga att ta ansvar för sina egna handlingar. Jag vet inte om miljonböter kommer att hjälpa, men det är värt en chansning. Om han nu, vid 27 års ålder, inte förstår att han är huvudansvarig för sitt eget liv kanske han istället borde avveckla företaget och be den där Nånannan att förvalta pengarna han har kvar. Så att han inte slarvar bort dem i ungdomligt oförstånd ;-)

Så får kläderna slängas igen

Från i onsdags är det återigen tillåtet att kasta kläder i restavfallet istället för att lämna plaggen till en organisation som ändå inte vill ha dem. Bra! Det var ju en idiotisk lag från början till slut. Men i Jönköping har SVT hittat människor som på allvar tänker att det här kommer leda till mindre secondhand-försäljning. En av dessa stjärnor tycks tro att folk kommer att kasta kläder slentrianmässigt bara för att det finns plats i soppåsen.

Jag tror att första killen i reportaget representerar det allra största flertalet när han säger att han även medan det var förbjudet slängde kläder i soporna eftersom det såklart var fullständigt riskfritt. En del av de kläder som slängts de senaste nio månaderna hade helt säkert gått att sälja, men den som inte orkade försöka tjäna pengar på det kommer inte att göra det i fortsättningen heller.

Kan den gamla textillagen då möjligen ha lett till att kläder som nu kommer slängas tidigare fick hänga kvar i garderoben? Kanske, men till vilken nytta. De har knappast blivit modernare eller att ägaren gått ned i vikt så att de passar igen. Så då handlar det bara om när de slängs.

Jag kan berätta när jag slänger kläder. Det är när strumporna fått så stora/många hål att de blir obekväma även för hemmabruk, men vanligtvis har jag då först använt dem till städning av honungsramar så att de blivit fulla med bivax som nästan är omöjligt att få bort. Så är det kalsonger med utslitna resår. Byxor, skjortor, tröjor, jackor osv används först till finbruk, och när de fått fläckar eller skador används de när jag mekar bil, målar, blandar cement eller gör något annat som kräver oömma kläder. När de inte duger till det heller slängs de, om de inte först går att använda till trasor för då får de ett tredje liv.

Endast i undantagsfall har jag gjort mig av med fungerande kläder och då valt att sälja eller skänka bort dem. Något felköp, men mest har det gällt kläder jag fått eller ärvt (jag hade liksom inget behov av en sport-bh). Nu bor jag inte så att jag behöver ta hänsyn till svensk lag, men det hade jag ändå inte gjort.

Om jag ska försöka se något positivt i detta juridiska trixande, så kanske det (även om det är ett långskott) väcker ett ekonomiskt sinnelag hos någon som då och då byter ut halva sin garderob. Ska man ändå göra sig av med fungerande saker bör man försöka ge dem ett värde genom att antingen sälja eller ge dem till någon som kan använda dem.

Ren välgörenhet?

Jag har inget emot vare sig samer eller renar, men när nu det skattefinansierade stödet till rennäringen minskar med tio miljoner, från 136 till 126 miljoner, undrar jag i mitt stilla sinne varför inte siffran är noll?

Rennäringsnämnden, som tycks vara en samisk intresseorganisation – givetvis skattefinansierad – skräder inte orden när en liten del av stödet till rennäringen överförs till Naturvårdsverkets vargförvaltning:

”Nog är det väl möjligt att det blir ökade kostnader för Naturvårdsverket men det här är ju ett ansvar för staten, det är inte rennäringen som ska ha ansvaret för den svenska rovdjurspolitiken.”

Men rennäringens kostnader är statens ansvar – varför då? Varför finns det en rennäring om den inte klarar sig själv? Jag är medveten om att staten betalar bönder för att hålla öppna landskap, och till och med mina svenska biodlarkollegor får några miljoner per år (för att bekämpa varroakvalster som hotar binäringen). Världen behöver både bönder och insekter, men varför behövs renar? Uppenbarligen är inte renköttskonsumenterna beredda att betala så mycket som det kostar. Varför ska då skattebetalare som endast i undantagsfall äter renkött betala för att renskötare ska få ägna sig åt sin hobby på heltid?

126 miljoner är inget jättebelopp i en statsbudget, men för egen del ser jag inga skäl att inte en gång för alla riva av plåstret. För övrigt ska staten satsa mer pengar på samisk kultur, så samerna går på intet sätt lottlösa.

Halva Sveriges yta används för renskötsel (!) trots att det ofta innebär problem för skogsbruk och andra funktionella näringar, men även för vindkraftsindustrin. Men det räcker inte, de ska ha betalt också! Jag har verkligen letat efter argument för skattebetalarnas allmosor till rennäringen, men hittar dem inte ens hos renskötarna själva. Det tycks bara självklart att de ska ha. Det duger inte för mig, så hjälp mig förstå detta eviga daltande.

Behövs bankkontokörkort?

Dagens inlägg kommer från ett anonymt tips i kommentarsfältet (tack för det!). Det handlar om Mirja som plötsligt upptäckte att hennes bankkort var tomt trots att hon var säker på att det skulle finnas pengar. Det visade sig att det dragits pengar från kontot utan hennes vetskap, 157 gånger på ett halvår, totalt över femtiotusen kronor!

De felaktiga dragningarna har gått till Uber, i snitt 335 kr per ”köp”. Från början någon hundring åt gången, men ju mer bedragarna kommit undan med desto mer har de öst på. Till slut försvann det pengar upp till nio gånger samma dag, den högsta siffran jag såg var 843 kr.

Självklart är det inte Uber som företag som stulit, men det skulle förvåna mig om inte någon av deras anställda är inblandad. Jag tänker ändå på uttrycket ”Tillfället gör tjuven”. Mirja har blivit av med tiotusentals kronor i helt felaktiga transaktioner utan att märka ett enda dugg förrän hon till slut nekas att själv handla. Hur är det möjligt?!

Jag kan förstå om någon sväljer en märklig transaktion på några kronor, men 157 stycken på flera hundra var det värsta jag hört, och då har jag ändå läst om rätt många människor som är slarviga med sin ekonomi. Själv är jag extrem åt andra hållet och drar mig till minnes tre märkliga räkningar den senaste tiden:

• Min teleoperatör drog 13 kr för ett samtal till ett ”specialnummer” trots att jag hade fria samtal inom landet. Det visade sig vara till en optiker och det var inget speciellt med det. Jo, det speciella var att operatören drog pengar felaktigt och de betonade gång på gång att detta var ett mycket ovanligt fel. Jag svarade att jag skiter i hur ovanligt det är, mig drar ni inte felaktiga pengar ifrån! Till saken hör att jag hade ett autogiroavtal med dem (i strid med mina principer, men det fanns inget alternativ), så pengarna var redan borta när jag märkte det och nästa månad hade de kunnat dra mångdubbelt. Jag spärrade mitt abonnemang för samtal till ”specialnummer”. Idag har jag en annan operatör.
• Min bank drog 80 kr i en ospecificerad avgift. Jag var ganska säker på att det var korrekt, men eftersom det gällde mitt företagskonto ville jag vara säker på att kostnaden hamnade på rätt ställe i bokföringen. Även detta visade sig dock vara felaktigt. Avgiften skulle inte dras och precis som i fallet med teleoperatören kan jag bara gissa hur många andra som fått betala och som inte opponerat sig.
• Min elräkning hade en post på 487 kWh x 0,01 öre som elbolaget fick till 6,08 kr. På min räknare blev det knappt fem öre, så jag mejlade elbolaget och frågade hur de räknade. Det visade sig att korrekt specifikation hade varit 487 kWh x 0,01 krona, plus att det skulle tillkomma moms hopbakat i priset och då blev det faktiskt 6,08 kr. Alltså stämde slutsumman, så jag betalade trots att specen var åt helvete.

Om jag bara svalt dessa siffror hade jag varit 93 kr fattigare, men hade sluppit tre mejlkonversationer. De allra flesta gör så och jag kan inte klandra dem, men jag tänker att om inte jag ser om mitt hus, vem ska då göra det? En annan grej jag gör är att hålla kontot kopplat till mitt bankkort relativt tomt. Vanligtvis finns det bara ett par tusen där, och då kan jag heller inte bli av med mer pengar. Jag hade också gärna spärrat mitt kort för nätköp. Jag har bara träffat på en bank som gett den möjligheten, svenska Handelsbanken. Då fick den kund som ville utnyttja den möjligheten logga in på nätbanken och lyfta spärren inför varje internetköp. Det tar kunden tjugo sekunder och den gång man likt Mirja ska bråka med företag för att få tillbaka sina pengar tar det minst tusen gånger så lång tid, för att inte tala om all ilska och ångest det kan ge.

Var och en gör som den vill, men ingen (!) borde som Mirja undvika sitt kontoutdrag i sex månader. Den som vill handla med värdepapper hos exempelvis Avanza eller Nordnet får svara på några kunskapsfrågor för att visa att vi fattar vad vi håller på med. Jag har fått göra det flera gånger och kan tycka att alla som föräras med ett bankkort på samma sätt borde förbinda sig att hålla koll på kortet, koden, saldot och transaktionerna. Att som Mirja blunda i ett helt halvår och sedan säga att ”Jag kanske borde kolla mitt konto mer, men jag gjorde inte det” är inte i närheten av den koll jag förväntar mig av en vuxen.