Självmål i rätten

Bidragsentreprenören Jan Emanuel är en tröttsam linslus, men han kan ju ha en poäng ändå och det tycker jag att han har när han uttalar sig om den dom som drabbat honom.

När han gick med i Hemvärnet hade han såklart med sig en kameraman, och trots att han blev informerad om att det var förbjudet att filma och fota på området tog han selfies ihop med personalen (som uppenbarligen inte hade läst reglerna lika noggrant som vakten). Det slutade med 60 dagsböter à 810 kr, alltså 48600 kr. Jan Emanuels reaktion på tingsrättsdomen (som kommer att överklagas):

”Om jag har gjort något fel och ska dömas till dagsböter borde väl det åtminstone täcka de utgifterna som skattebetalarna fått betala. Jag skulle tro att det rör sig om två miljoner kronor. Ge mig då två miljoner kronor i böter så att jag åtminstone reflekterar över att jag får böter.”

Om vi skiter i skrytet över sin (av skattepengar grundade) rikedom vill han väl försynt påpeka att det här var en garanterad förlustaffär för samhället när rättsprocessen kostar tjugo gånger mer än brottslingen tvingas betala. Det är svårt att argumentera emot, men är det ändå rätt att sätta dit honom?

Jag tycker att det blir fånigt att snacka om rikets säkerhet för att killen tagit en selfie framför spegeln i omklädningsrummet, och är det någon som ska dömas för att han tog bilder ihop med regementets personal borde det inte vara han som är där för första gången. Visst gjorde han fel, han blev informerad om att han inte fick ta bilder. Men i ett land med kö till domstolarna (över hundratusen mål i skrivande stund) och långt ifrån obegränsade ekonomiska resurser i rättsapparaten finns det kanske vettigare ärenden att lägga energi på?

Slumpvis skatteuttag

Sedan 2011 har det sprängts 193 handgranater i Sverige. I Norge är siffran två, och sånt är jag inte alltid sen med att berätta (även om jag tror att det var premiär för just detta exempel), så det är inte konstigt att skadeglada svenskar hör av sig till mig när det händer något dumt i Norge. De senaste dagarna har ni tipsat i kommentarsfältet, mejlat och taggat in mig på Twitter om den norska regeringens skattelotteri.

Fyrtiotusen slumpvis valda norrmän i åldern 20-35 får ett jobbskatteavdrag i fem år. Detta för att regeringen vill se hur lägre skatt påverkar arbetsviljan. Eeh... Jag gissar att det gör folk mer motiverade att jobba och det hade jag kunnat berätta för Støre och Stoltenberg alldeles gratis. Tidningen intervjuar Lukas, 21, en av de lyckliga, som bekräftar bilden. Han kommer att jobba mer nu när han ska betala mindre än tio procent av lönen i skatt.

Går då inte tilltaget att försvara? På det här viset får ju politikerna facit och så himla dyrt blir det inte för staten. Men jag tänker på hur resten av skattekollektivet kommer att reagera. Skatt är ju något vi betalar solidariskt till det allmänna. De flesta av oss tycker att det är rimligt att bidra till gamla och sjuka, för att polis och militär ska skydda oss och för att barn ska få gå i skolan.

Men det som kan sabotera skattemoralen är om andra slipper undan. När t ex politiker talar sig varma för att betala skatt samtidigt som de själva inte gör rätt för sig, då brinner det en säkring hos både Medelsvensson och Ola Nordmann. Även om vi inte missunnar Lukas en skattelättnad undrar nog många varför vi inte kan få dela på den.

Kommer ni ihåg boken Tärningsspelaren? Den handlar om en psykiatriker som låter tärningen bestämma hur han ska leva, och han uppmanar sina patienter att göra detsamma. T ex säger han åt en man med självmordstankar att istället för att ta livet av sig börja varje morgon med att kasta två tärningar och om bägge blir sexor skulle han spela rysk roulette med en kula i sin revolver. I alla andra lägen skulle han leva på som vanligt, och detta förhållningssätt gav honom väsentligt högre livskvalitet de nästkommande tre månaderna. Efter det omkom han tyvärr i en tragisk olycka.

Jag funderar på om jag skulle göra en egen variant av Tärningsspelaren. På skatteområdet, inte skjuta mig i huvudet. Tänk om jag varje gång jag ska anlita någon slår en tärning. Blir det en sexa ger jag mig inte förrän jag hittar en som gör jobbet svart. Inte för att försöka lura staten på pengar utan för att se om det motiverar mig att anlita mer arbetskraft. Kan regeringen kasta tärning om mina pengar kan de knappast klandra mig om jag kastar tärning med deras.

Bygga med plastdunkar

Som varm anhängare av principen ”man tager vad man haver” vill jag nu introducera ett nytt byggmaterial – plastdunkar.

Jag har fyra hänglås på min lada. I dessa forsar det in vatten när det regnar hela jävla tiden. Extra knepigt den här tiden på året när det fryser på mellan regnen så att det bildas is i låset och följden blir att om jag lyckas få in nyckeln i låset och vrida om kommer ändå bygeln strejka. Det finns låsolja, men till slut händer det ändå.

Alltså behövde jag tak över låsen. Första tanken var att fästa en bräda snett ovanför som leder vattnet förbi låset. Men då ska jag mäta och såga till en bräda, därefter grunda och måla den vit som ladugårdsdörrarna. Enklare att använda ett redan vattentätt material – plast. Då kom jag på att jag kan slakta plastdunkar och låta böjen mellan två väggar fästas mot dörren och skydda låset under.

Dunkar blir för övrigt smarta hyllor. Inte för böcker eller tyngre verktyg, men för långsmala grejer eller små plastdetaljer är de perfekta. Bara att såga av och skruva upp.

Egentligen är det bara fantasin som sätter gränser för vad man kan använda plastemballage till. Jag sparar alla ketchup- och matoljeflaskor som jag t ex använder till penselrengöring och som möbeltassar i garagemiljö. De är ju så att säga redan betalda för och därmed gratis – what's not to like?

Ohållbart fanstyg

Först bestämmer myndigheterna att det plötsligt är ett problem att uttjänta textilier kastas i restavfallet och omvandlas till fjärrvärme. Istället ska hushållen sortera textilier. I Malmö skaffar avfallsbolaget ägt av fjorton skånska kommuner en textilsorteringsanläggning. De pumpar in 46 miljoner skattepengar vid sidan av innovationsmyndigheten Innovas 30 skattemiljoner.

Det är bara ett litet problem – ingen vill ha sorterade textilier. Man pausar produktionen i två år. Under den tiden läggs tyg på hög i väntan på att marknaden ska ta fart. Men marknaden gör inte det. Ingen vill ha produkten anläggningen skapar varpå man till slut river av plåstret och stänger skiten.

Sorteringsmaskinen ska nu säljas ”till marknadspris”, men en maskin som skapar en produkt det inte finns en marknad för – hur stor marknad kan det finnas för den? Säljaren hoppas att maskinen ska gå att använda till annan sortering, men det känns mer som en from förhoppning än en reell chans.

Och textilsoporna då? De får eldas upp precis som hade blivit fallet även om man inte lagt flera år och 76 miljoner kronor, allt för att man inte kollade om det fanns någon efterfrågan innan man satte igång och leka bort skattebetalarnas pengar. Är det inte konstigt, att så fort makthavare pratar om hållbarhet kan man ge sig på att det som händer är raka motsatsen. Jag kan nästan inte föreställa mig något mindre hållbart än inköp av en maskin som producerar något ingen vill ha.

”Två flaskor vin”

Jag berättade nyligen att jag fick ett begagnat tält https://sparosverige.blogspot.com/2025/12/billigaste-skiten-duger-at-mig.html från en marknadsknalle som ville uppdatera sig. I helgen träffade jag honom på en ny marknad och fick se hans nya tält. Det kostade tretusen (fem gånger mer än det gamla). Min spontana kommentar var att det var fint, men att det ändå är mycket pengar för ett partytält, varpå han svarade:

”Tretusen är ju ingenting! Det är som två flaskor vin.”

”Ett kungarike för ett partytält!”

När jag fick luft igen förklarade jag att det vinet har jag varken köpt eller smakat. Och jag tror inte att han sa det provokativt för att jag är den jag är. Han har tidigare avslöjat att han lägger sextontusen i månaden på mat. Det inkluderar nog fru och barn, men ändå en överväldigande summa för mig som ligger under tusenlappen.

Jag ser inte ner på honom för att han bränner femtonhundra på en flaska vin och jag tror inte att han ser ner på mig för att jag köper bag-in-box med literpris under hundringen de få gånger jag överhuvudtaget köper vin. Vi har bara väldigt olika sätt att förhålla oss till pengar.

Jag hade inte velat byta ekonomi med honom, men på ett sätt kan jag bli lite avundsjuk. Genom att jämföra tältet med vin blev det billigt för honom, medan det i min värld hade kostat tre månaders matbudget. Om jag spenderat mer pengar hade små utgifter blivit ännu mindre. Samtidigt har jag valt att leva som jag gör precis som tretusenkronorstältmannen valt sitt liv. Jag har träffat många med höga utgifter som verkar missnöjda med sina liv, men han är inte en av dem. Så då är allt bra, jag trivs med mina sexhundrakronorstält och han med sitt tvåflaskors.

Mer stöd till skuldsatta

Regeringen stärker stödet för skuldsatta. Det låter väl bra och jag har ingenting att invända mot beslutet, men det är en märklig retorik både från journalisten och från ansvarig minister Jakob Forssmed (en alltigenom värdelös människa som i stort sett aldrig tyckt eller gjort något vettigt).

”Det handlar om att den kommunala budget- och skuldrådgivningen ska förstärkas för att minska risken för att överskuldsatta personer drabbas av psykisk ohälsa och, i värsta fall, tar eller försöker ta sitt liv.”

Finns det något som tyder på att överskuldsatta i hög utsträckning drabbas av psykisk ohälsa? Jag tolkar hela artikeln som att sambandet är omvänt.

”Enligt en studie från Lunds universitet från 2023 försökte var femte person med stora skulder ta sitt liv. Gemensamt för många är att de lever ensamma och har gått igenom en livskris – eller hamnat i en situation de inte kan ta sig ur.”

Detta tolkar Forssmed som att skuldsättning leder till självmord, men är det inte rimligare att anta att livskrisen kombinerad med ensamhet leder till självmord och skuldsättning? Sedan mår man såklart inte bättre av att också hamna i ekonomisk kris, men när man sätter in åtgärder är det viktigt att veta vad som är hönan och ägget.

”Håll mig utanför!”

Kanske är det så enkelt som att Forssmed inte har några bra svar på hur man kan minska den psykiska ohälsan i samhället. Ekonomi är mer konkret och inte minst mer mätbart, så då börjar man istället i den änden.

”Det finns en efterfrågan från budget- och skuldrådgivare att få mer kunskap och stöd om hur man hanterar de här svåra situationerna när man träffar personer som är ekonomiskt pressade men som också kan ha psykiska besvär”.

Om budget- och skuldrådgivarna ofta möter psyksjuka klienter förstår jag deras frustration, men om det funnits ett fungerande skyddsnät i psykvården kanske de kunde ha fått hjälp långt innan av någon med den kompetensen.

Men okej, det är snart jul och då ska man vara snäll. Därför väljer jag att tro att Forssmed – möjligen för första gången i sitt liv – vill göra något bra, helt utan baktankar. Vidare tror jag att många budget- och skuldrådgivare gör ett bra jobb och därför kan behöva resurser. Ett första steg kanske kunde vara att se till att det finns budget- och skuldrådgivare i alla kommuner, och inte som nu när många kommuner gått ihop om ett uppsamlingskontor med gigantiska köer. Bara en tanke.

Mission impossible

Av olika orsaker hamnade jag häromkvällen på fika hos ett äldre par jag känner ganska ytligt. Jag hade fått med mig att de var kristna, men inte förstått nivån på religiositeten. Här snackar vi krucifix i varje rum, bibelcitat i bonader och mängder av kristen litteratur. Det stör inte mig även om jag själv helt saknar religiös övertygelse åt något håll.

Halvvägs in i fikastunden bestämde sig dock mannen för att berätta hur han blev frälst och om Jesus som den enda sanna vägen till lycka. Eftersom jag var den enda okristna i rummet var jag den uppenbara adressaten för vittnesbörden. Då började det kännas lite ansträngt. Men för all del, det var ett intressant livsöde innan han blev kristen och så försökte jag nicka inkännande när han kom in på Bibelns ”bevis” för att han var inne på rätt spår.

Det som slog mig var att kanske är det så här det känns för människor ointresserade av ekonomi när någon FIRE-frälst börjar prata om börsen, aktiefonder, sparkvoter och fyraprocentregel. Och så tänkte jag att det är tur att jag inte (längre) gör det, missionerar om sparande och investeringar. Åtminstone inte utanför bloggen som folk måste söka upp och därmed får skylla sig själva.

För det är nog omöjligt att nå fram till den som inte är intresserad, och då måste initiativet komma från den ofrälste. Jag har nog aldrig lyckats få någon att börja spara som inte själv varit inne på det först. Det märks fort om den man pratar med är oemottaglig och antingen zoomar ut och tänker på något annat eller också desperat försöker hacka hål på historien och hitta anledningar till att inte själv försöka. Den som inte vill spara kommer inte heller lyckas göra det, på samma sätt som jag inte gick hem och bad aftonbön efter mötet.

”Nej, det finns nog ingen färdig väg att gå om man vill bli en upplyst man.
Det är nog upp till alla och envar att hitta fram så gott man kan.
Men det kan ju ta lång tid och livet, det är kort.
Det måste man ta vara på innan det flyr bort,
så jag gick till närmsta krog och fick en öl och två i stop.
Sen gick jag hem och skrev en blogg om alltihop.”

(fritt efter Lars Demian)