Kan själv!

När jag började betala räkningar på 1980-talet sammanställde man dem varje månad i en gireringsblankett som skickades till banken. Som den sanna bakåtsträvare jag är förstod jag inte poängen med internetbank när den kom. Plötsligt var normen att själv knacka in räkningarna med de långa OCR-numren och som tack för hjälpen fick man betala en månadsavgift till banken för att göra deras jobb.

Jag är fortfarande skeptisk till bankers sätt att ta betalt i alla ändar, men efter tjugo år har jag förlikat mig med internetbanksidén och kan till och med tycka att den har fördelar. Men nu har räkningsförfarandet gått ett steg till och jag är lika bakåtsträvande den här gången.

Jag har järnkoll på min ekonomi, det är liksom min grej. Varje dag matar jag in värdet på varje konto och varje värdepapper i Excel så att jag hela tiden kan följa utvecklingen av såväl aktiedepån som privatekonomin i stort. När jag får en räkning lägger jag vanligtvis in betalningsuppdraget samma dag samt gör en notering i Excelarket så att jag ska veta vilken dag pengarna går ut.

Nu blir jag dock överöst av erbjudanden om att betala mina räkningar via autogiro och e-faktura. Plötsligt har det blivit ett stort problem för företag att skicka ut en faktura för att få betalt för sina varor och tjänster. Att de inte vill kosta på sig porto och papper accepterar jag, men hur kan det vara en kostnad att genom sitt dataprogram skicka ut en faktura via e-post? Antagligen är det en programfunktion som måste underhållas, men det spelar knappast någon roll om man har tre mailfakturakunder eller tre miljoner.

Autogiro eller e-faktura förändrar inte min betalningsförmåga. Däremot gör automatiseringar i mitt pengaflöde att jag tappar kontrollen och det vägrar jag att gå med på. En av mina leverantörer, Comviq, höll på att tappa mig av denna enda anledning när de inte ville låta mig betala min egen räkning. De hade inga problem att mailavisera räkningen, som dessutom finns att hämta på nätet genom att logga in på ”Mitt konto” på hemsidan, men om den inte betalades via autogiro eller e-faktura skulle det tillkomma en avgift. Det tog mig tio minuter med kundtjänsten för att få dem att fatta att jag är en vuxen människa som tar ansvar för att alltid betala räkningarna i tid.

Fast det är säkert bara en tidsfråga innan de eller något annat företag vägrar låta mig betala själv. Jag är till och med villig att betala mer för samma tjänst hos en annan leverantör än att gå med på detta omyndigförklarande. Men vad ska jag göra när alla företag inom en hel sektor vägrar? Sluta använda exempelvis elektricitet? Får man ens ha ett dieseldrivet elverk i en lägenhet? Jag får kolla upp det.

Tajma marknaden

10000 dollar investerade på S&P500 årsskiftet 1993/1994 växte på tjugo år till 58352 dollar. Det är en avkastning på ungefär 9,2 procent per år. Men genom att hoppa över de fem bästa dagarna under perioden hade investeringen bara växt till 38710 dollar. Det är 7 procent per år, men framförallt är det mindre än 60 procent av den vinst man fått genom att inkludera dessa fem börsdagar.

När skillnaden blir så stor genom att bara bomma fem börsdagar på tjugo år borde väl den rimliga slutsatsen vara att man inte ska försöka pricka börstoppar och -bottnar? Ja, eller inte. Jag menar inte att det är rimligt att förutse den exakta vändpunkten vare sig i enskilda aktier, branscher eller index, men det behöver inte skada att försöka. Tvärtom kan det bli riktigt lönsamt.

Jag skrev ett inlägg för en dryg månad sedan där jag förutspår ett börsras. Det kan bli stort, det kan bli litet, det kanske inte blir värre än det vi redan upplevt (en nedgång på runt 25 procent sedan april förra året), men eftersom börsen gick ner ordentligt mycket mer 2000 och 2008 borde det inte vara helt galet att tro på ett börsras 2016. Det saknas ju inte precis triggers.

Och när jag då har den här tanken tycker jag att det vore ganska ogenomtänkt att månadsspara i breda indexfonder. Nu har jag ingen fast månadsinkomst att spara, jag menar mer principiellt. Jag vill inte ligga fullt exponerad mot börsen eftersom jag inte tror att den ska upp. Bäst hade såklart varit att sälja av allt för ett år sedan och börjat blanka (eller ännu hellre pricka specifika vinnare som ju alltid finns oavsett hur sur börsen är), men jag är inget geni.

Genom att ligga delvis likvid i osäkra tider missar jag att maximera topparna, men detta gäller även bottnarna. Jag har definitivt föresatt mig att slå marknaden på lång sikt. Trodde jag inte på det skulle jag lika gärna kunna köpa Avanza Zero för alla pengar och gå och bada eller nåt.

Att shoppa som en pensionär

Mataffärernas lockpriser har ofta motkrav av typen ”handla för minst 200 kr så får du...”, särskilt till icke-medlemmar. Ibland gäller erbjudandena dock även stora volymer för oss otrogna as som går dit det för stunden är billigast. En del kunder tycker att det är pinsamt och känner dåligt samvete för att gå in och bara handla lockvaran. Det problemet har inte jag.

Om handlaren vill lura in kunderna genom att sälja tio kilo potatis för 1 kr har jag inga betänkligheter att lasta på mig exakt tio kilo, betala en krona i kassan och sedan lämna butiken för att inte återkomma förrän vid nästa rea. Visst, de tjänar inget på mig, men jag tror att de klarar sig ändå för om det här rabattsystemet inte skulle löna sig för butikerna hade det inte funnits.

Vissa reor går till och med att förutse. Som nu inför midsommar hade alla butiker med självaktning (men även Ica) extrapris på färskpotatis. Alltså köpte jag ingen potatis förra och förrförra veckan för jag visste att jag skulle få frossa nu istället. Hade jag inte varit vegetarian hade jag agerat likadant med sillen. Här är förresten shoppingresultatet från i torsdags, 10 kilo färskpotatis, 400 gram champinjoner och 1 kilo risottoris. Summa: 20 kr och 81 öre.

Som så ofta är den stora staden USA ledande på området. ”Coupon hunting” tycks praktiskt taget vara en nationalsport. Undrar när svenska kaféprogram ska byta ut odlings- och modeexperterna som ändå ingen lyssnar på mot användbara tips från en svensk ”Kupong-Johan”:

Fast alla kuponger är ju inte värda lika mycket. Fick hem den här i veckan, avrundad till jämna kronor. Tack, kära OKQ8, vad shoppingsugen jag blev nu.

Grattis Storbritannien!

Jag ska inte skriva någon lång text om Brexit med orsaker och framtidsanalys. Jag vill bara gratulera britterna och konstatera att jag hade fel ifråga om deras handlingskraft. Det sägs att vädret gynnade lämna-sidan, men knappast mer än mordet på Jo Cox gynnade stanna-sidan. Kontentan är att folket inte såg hur fördelarna med ett medlemskap skulle täcka nackdelarna. Jag förstår dem och håller med.

Ska jag ändå försöka analysera hur det kunde gå som det gick tror jag att media och maktelit (som inte borde vara på samma sida, men nästan alltid är det) i Storbritannien precis som i Sverige hade en mästrande ton när de skulle skrämma folket till lydnad och att taktiken fick motsatt effekt.

Den liberala (det är partibeteckningen alltså, liberal är hon banne mig inte) Europaparlamentarikern Cecilia Wikström skrev i klartext häromdagen att det är en rasistisk handling att förespråka Brexit. Hur då? Det framgick aldrig, det här var de fördömande pekfingrarnas valkampanj. Den okrönta drottningen i fördömande fingerpekande, Aftonbladets Lena Mellin, har den senaste tiden i dagliga onyanserade texter informerat om varför det ena sättet att rösta är rätt och det andra fel. Eftersom skadeglädje är den enda sanna glädjen ska det bli skojigt att följa hennes Twitterkonto när hon vaknar idag.

Jag har förstått att exempelvis BBC:s ton liknat svensk medias och det tror jag är orsaken till att britterna vågade ta steget. Som jag var inne på förra gången jag skrev om Brexit tror jag inte att det gör så stor skillnad. Nya avtal upprättas och sedan är det business as usual. Världens börser går ner och kanske triggar detta igång ett större ras, men det tror jag ändå hade kommit. På sikt hämtar de sig. Men gör EU det?

Hade det varit Sverige som röstat hade makten redan varit igång med att planera för nästa omröstning. I morse sa Anna Kinberg Batra att en svensk folkomröstning är en mycket dålig idé, det visade gårdagens val. Ja, de röstade ju fel och ibland orkar hon inte ens låtsas vara demokrat. Svenskarna är för kuvade, men kanske utvecklingen ger luft under vingarna för EU-motståndare i exempelvis Danmark och Tyskland. De av Europas politiker som bara har makten för ögonen (och jag börjar undra om det finns någon annan sort) har all anledning att bäva.

Apropå stängning går Sverige i dvala den här tiden varje år och av någon anledning spenderas mindre tid på internet när det är sommar och sol. Jag ser det på trafiken både hit och till min hemsida. Sedan jag startade denna blogg har jag skrivit minst ett inlägg per dag. Den närmaste månaden sänker jag takten eftersom det känns meningslöst att spotta ur sig lika mycket text när trafiken halveras. Men åtminstone varannan dag tänker jag blogga, så börja inte knarka för det.

Och med detta lämnar jag er med en förhoppning om en glad midsommar, som dock tycks bli blöt, med eller utan nubbe.

Stop-loss, bra skit?

Stop-loss har ingen svensk översättning. Det skulle kanske bli förlustbegränsning. Eller ”släpp loss”, om man skulle försöka vara lite kreativ. De flesta fattar det engelska begreppet, det handlar alltså om att redan vid köp av ett värdepapper bestämma vid vilken nivå man ska svälja förtreten och ta förlusten för att inte riskera att förlora mer eller i värsta fall allt. Antingen standardvarianten (sälj om den går under x kr) eller en glidande stop-loss (sälj om den går ner x kr eller procent från högst betalda kurs).

Det här låter väl som en bra säkerhetsåtgärd? Lite lagom svenskt sådär.

Heja Sverige, friskt humör!

Cykelhjälm och testat smör!

Jag har handlat på börsen i snart 30 år, jag hade aktier innan jag hade moped, och jag tror aldrig att jag använt stop-loss. Ibland borde jag ha gjort det, ibland hade jag definitivt tjänat pengar på att göra det, men jag har inte gjort det.

Innan jag börjar argumentera för varför jag ändå tycker mig vara en ansvarstagande investerare ska jag göra klart att jag ser en skillnad på om man har små, breda innehav eller om man skickar in så mycket pengar i ett enda papper att det gör ont om det svänger åt fel håll. Vid det sistnämnda är man antagligen någon form av trader och då kan det vara rent livsnödvändigt att man hinner avyttra i tid.

Mina affärer är oftast hyfsat långsiktiga. Jag hade tidigare flera hundra avslut per år, hittills i år har jag 35. Jag behöver inte tekniska hjälpmedel och autofunktioner för att hålla alla bollar i luften. För övrigt är jag av åsikten att om man har pengar på börsen måste man hålla koll på dem. Har man inte tid och lust till det ska man inte ha sina pengar där, det är inte svårare än så.

Jag handlar i princip aldrig i ett papper bara för att jag tycker att det är för lågt prissatt just nu, om jag inte också tror på det långsiktigt. När jag köper en aktie tycker jag alltså att den är fundamentalt billig. Om den ändå sjunker blir inte investeringen dålig. Tvärtom! Då är den ju ännu mer prisvärd. Och om jag säljer när jag tycker att en prisvärd aktie blivit ännu mer prisvärd är risken överhängande att jag säljer på botten.

Därmed inte sagt att jag inte har både en plan A och en plan B. Även om jag inte lägger in säljordrar hos min nätmäklare har jag en god uppfattning om vad jag vill ha ut av ett köp. Denna uppfattning omprövas längs vägen och går det sämre än jag tänkt kan jag absolut sälja. Viktigast av allt för att tjäna pengar på börshandel är att våga tänka om och därigenom ödmjukt inse att man hade fel. Jag tror definitivt på att sälja sura innehav. Jag sitter inte och snittar ner mig i aktier jag inte längre tror på. Åtminstone borde jag inte göra det.

Hej konsument!

Jag är en dålig kund. Om marknaden såg ut som jag skulle nästan ingenting produceras, så det är ju tur att vi är olika. Fast en del produkter kan jag överhuvudtaget inte begripa att det finns någon marknad för.

T ex gäller det en hel del möbler. En vanlig tvåsitssoffa kostar 4000 kr, en tresitsig modell 5000 kr. En hörnsoffa med någon schäslong eller puff hamnar mellan 15000 och 30000 kr. På Ikea, Jysk och andra lågprisbutiker kan man möjligen pressa dessa priser en aning. På andra sidan finns i stort sett inget tak om vi snackar designsoffor i exklusiva material.

Men vem tusan betalar 30000 skattade kronor för en enda soffa? Släng in ett par fåtöljer, ett soffbord, sideboard, tv-bänk och kanske en matta och ett par tavlor, och du är snart uppe i 100000 på bara vardagsrumsinredning.

I ett tidigare inlägg visade jag att jag snickrat ihop mina egna vardagsrumsmöbler. Jag har full förståelse för att inte alla gör det, men begagnad kostar den där trettiotusenkronorssoffan, i perfekt nyskick, max en tredjedel. Min Ikeasoffa köpte jag för 1500 kr på Blocket inklusive fotpall. Ordinarie pris på Ikea är 4995+1995=6990 kr. Jag kan ha roligare för de pengarna.

Bilar till nypris känns ännu märkligare. För runt 80000 kr får du en Dacia Sandero eller Ford Ka. Det är de billigaste bilarna som finns och de kan knappt kallas bilar. Det finns alltid en anledning till att de billigaste bilarna är billiga. Allt är billigt, t ex kan tyget i taket vara limmat direkt i plåten utan någon isolering alls (medtag hörselkåpor). Andrahandsvärdet blir därefter.

Den billigaste Volvon går lös på en kvarts miljon. Lägg på minst 50000 kr för en Audi. Vill du ha en BMW får du i stort sett räkna med 400000 kr. Och alla dessa exempel är budgetmodeller helt utan tillägg. Vill du ha en ljudanläggning, en lite ballare färg, lättmetallfälgar, gps eller bara något så enkelt som en motorvärmare får du gräva djupare i plånboken.

På tre år har bilen tappat en tredjedel av värdet. Minst. Många modeller tappar halva värdet eller ännu mer. Alltså, köper du en tre år gammal bil som kostade 300000 kr ny sparar du minst 100000 kr. Hur mycket kan nybilslukten egentligen vara värd? Köp den på spray istället!

Vem köper då nya bilar och soffor? Förmodligen de där som tvångsmässigt räknar om alla sina utgifter till månadskostnader och så länge den sammanlagda räntan går att betala och så länge låneinstituten inte säger nej (vilket inte nödvändigtvis behöver ske innan kalkylen brakat åt helvete) så kör de på.

Bilen kan ju ha varit inköpt som firmabil och/eller någon form av leasingavtal, men så galna har vi väl inte blivit att vi börjat hyrköpa soffor? Jag vet inte om jag vill ha svar på den frågan, jag orkar inte.

We are all the winners?

När jag var mer engagerad i poker hängde jag en del på pokerforum. Jag måste ha läst tusen inlägg om pokerspelares resultat, men bara i en tråd om spelmissbruk läste jag någonsin att det finns spelare som regelbundet backar, trots att alla undersökningar visar att majoriteten är förlorare. Tips och trav har jag aldrig följt, men känslan är att det är samma där – det finns vinnare, större vinnare och storvinnare.

Är det inte likadant på börsen? I forumtrådar redovisar nästan alla bättre resultat än jämförbara index. En del så pass mycket att det inte känns rimligt, åtminstone inte om de har en ordentlig aktieportfölj. I år t ex har Stockholmsbörsen tappat några procent. Jag är själv nästan +/- 0, vilket känns bra i jämförelse. Om andra gått några procent upp är det såklart ännu bättre, men när någon redovisar en 75-procentig ökning sedan årsskiftet tolkar jag det som att de antingen bara har ett par tusenlappar att leka med, eller att de spelar kvitt eller dubbelt med stora pengar och därmed per definition är tokdårar.

Men var är de som efter felsatsningar tappat 15 procent när börsen i stort bara tappat hälften? Nu går ju börsen upp i det långa loppet, så antalet förlorare i absoluta tal borde vara lägre än inom poker och trav, eftersom dessa till skillnad från börsen är nollsummespel (minus provisioner/courtage/avgifter/rake), men förlorare måste det ju finnas!

Jag vet inte varför jag undrar. Jag tror inte att jag på Lyxfällan-manér blir på bättre humör av att se andra ta sämre beslut än jag själv och jag är definitivt inte ute efter att hitta någon att skratta åt. Jag tycker bara att det är konstigt att ingen klarar sig sämre än snittet på börsen, eftersom själva grundförutsättningen för ett snitt är att det befinner sig i mitten av fältet.

Läser förlorarna samma forumtrådar och skäms för sitt skrala resultat? Eller ägnar de bara tid åt börsen i samband med sina mer eller mindre ogenomtänkta aktieaffärer? Jag är nog bara nyfiken på vart de tagit vägen. Nu har jag sprungit bättre än börsen några år, men innan dess tillhörde jag definitivt förlorarna, de som skulle tjäna på att sätta alla pengar i några indexfonder och sedan logga ut.

Det fanns inte lika många bloggar och nätgrupper på den tiden, men nog var jag ändå pinsamt medveten om att jag inte optimerade mina vinster. Jag minns inte hur jag tacklade det. Förhoppningsvis lärde jag mig saker och skaffade mig redskap för att lyckas bättre. Och så hängde jag med andra misslyckade börsnördar. Det är väl som den gamla sanningen att enklaste sättet att få känna sig smal är att umgås med tjockisar.