Är all reklam god reklam?

Det brukar sägas att all reklam är god reklam, även den som verkligen inte är positiv. Namnet kommer ut, fastnar i bakhuvudet och nästa gång man ser det kanske man nickar igenkännande och köper trots att det man hörde var skit.

Men jag tror att jag har hittat ett undantag. På min brevlåda står det ”Reklam – nej tack!”. Det gör det på mer än hälften av mina grannars också. Man slipper inte samhällsinformation, lokaltidningar eller politisk propaganda, men man borde slippa fastighetsmäklare och pizzerior. Det gör man inte, och jag tror att anledningen är att deras papper inte delas ut av professionella reklamutdelare utan av den egna personalen.

Att jag vet det beror på att jag ibland sprungit ut och frågat utdelaren hur denne tänkte kring den tydliga skylten på dörren. Jag får sällan något svar, för vad ska de säga? ”Jag såg, men sket i den för det känns meningslöst att gå förbi alla dörrar med reklamskylt.” Nej, det går inte. ”Oj, förlåt, jag såg inte”, kan de säga, men det ”märkliga” är att de även missar grannarnas skyltar.

Det här är inte det största bekymret i världshistorien eller ens i mitt liv, men ett par gånger har jag på bästa rättshaveristiska vis kontaktat företagen och berättat att deras utdelning resulterat i att jag aldrig kommer anlita dem. Samma sak där, de ber om ursäkt, säger att det skett en kommunikationsmiss eller något annat lamt.

Eller bett om min adress så att de kan se till att det inte sker igen. Tänker de då att alla som har en ”nej till reklam”-skylt ska kontakta alla fastighetsmäklare så att de ska se till att inte dela ut reklam i just dessa brevlådor? Jag brukar på ett ganska tydligt sätt förklara att alla som valt att sätta upp skylten vill slippa all reklam. Det var därför vi gjorde det.

Sedan är det såklart ett av tusen reklamblad man hade haft nytta av, precis som en av tusen (eller i alla fall tiotusen) telefonförsäljare är värda att lyssna på, men det hör liksom inte hit. Jag har satt upp skylten för att slippa oadresserad direktreklam för kommersiella företag. Den som struntar i det förtjänar förakt och sämre affärer.

Maskrosmarmelad och sirap

I mitt projekt att börja använda skogens skafferi har turen nu kommit till maskrosor. Som jag tidigare konstaterat kan bladen användas till sallader och roten till gratänger, men i mitt första försök har jag koncentrerat mig på blommorna.

Dessa plockas enkelt på en äng nära dig. Förslagsvis en bit från större vägar och hundrastgårdar. Rensa dem så att bara de gula blommorna är kvar, inget grönt. Inga insekter heller. Myror tycks älska blommorna och jag vet inte om jag hade otur, men trots att jag försökte slippa djur fick jag hem en bärfis per 15-20 blommor, så plockar man några hundra blommor blev det ett gäng.

När råvaran är klar, fri från både insekter och icke-gula växtdelar kan man börja skapa. Mitt mål var en liten sats maskrosmarmelad och en lika liten sats maskrossirap.

Marmelad

Maskrosblommor, 4 dl

Vatten, 4 dl

Strösocker, 3 dl

Citronskal (ekologiskt, annars dör ni)

Lägg blommorna i en bunke eller burk. Koka upp vattnet och slå det över blommorna. Låt det stå och dra i 30 minuter.

Sila av vätskan och häll i en kastrull. Finhacka citronskalet och tillsätt det tillsammans med strösockret. (Man kan använda syltsocker, men vet ni vad det kostar?!) Koka upp och låt det sedan sjuda till önskvärd konsistens. För mig tog det ungefär 20 minuter. Tänk på att det kommer tjockna lite när det svalnat, ta bort kastrullen innan du kokat knäck.

Japp, kastrullen med det lagade handtaget funkar än!

Slå upp på glasburkar och använd på rostbröd.

Sirap

Maskrosblommor, 4 dl

Vatten, 6 dl

Strösocker, 6 dl

Koka blommor och vatten i 15 minuter. Sila bort blommorna och häll tillbaka vätskan i kastrullen.

Koka upp, vispa ner sockret och låt sjuda i ytterligare 20 minuter. Tappa upp på burk.

”Det här var inte kattpiss...”

Mopedbilar

Vad är grejen med mopedbilar? Ni vet, de där bilarna som ser ut ungefär som en Smart, men med en orange triangel som berättar att de inte är bilar eftersom de bara går i 45 km/h. När jag var ung fanns A-traktorer, men det var ju ombyggda bilar. Och så fanns trehjuliga och delvis karosstäckta mopeder som gick under benämningen CP-moppe.

Men nu är det alltså dessa mopedbilar som gäller, och de verkar banne mig bli fler och fler för varje dag som går. Mest tjejer bakom ratten, tror jag. Farten är som en moped, men priset är som en riktig bil. Det vanligaste märket, Ligier, finns att köpa från 140000 kr, men lyxigare modeller med lite extrautrustning kommer lätt upp i 170000 kr. Vem kan lägga sådana pengar för ett transportmedel för 15-16-åringar?

I och för sig har de märkligt höga begagnatpriser (fast jag vet ju inte om de får vad de begär), men nog får man räkna med att tappa 50000 kr på tre år. Mycket pengar för någon som helt eller nästan helt saknar inkomster. När jag var 15 hade jag en begagnad moppe för max 2000 kr. Hade jag bett mina föräldrar om ett sexsiffrigt belopp till en mopedbil skulle de ha skrattat ända tills jag fyllde 18.

Ofta höjs röster för att det är för dyrt att ta körkort. Ändå är det ju just den grupp som står i begrepp att göra det som också har råd att åka mopedbil medan de väntar. Inte alla femtonåringar och så vidare, men många.

Den svenska generalagenten för Ligier är Dealy, som är helägt av Olle Olsson Bolagen. Hade de varit börsnoterade hade jag köpt aktier. Inte för att jag fattar hypen, för det gör jag inte, men inte heller det är unikt.

Ansvarsbingo

En 24-årig bartender testade spriten själv efter jobbet, fyllnade till, satte sig full i sin bil och körde hem. Eller rättare sagt försökte han göra det, men kraschade och dog på vägen. Lyckligtvis dog ingen annan, och även om det såklart är tragiskt när någon dör så ung drabbades ingen oskyldig. Eller?

Jodå, bartenderns familj skyller dödsfallet på restaurangen och dess ägare Tiger Woods (och där vaknade Expressen). Tiger och hans flickvän ska enligt rattfylleristens föräldrar ha känt till att han hade alkoholproblem och därför sett till att han inte stannat kvar och druckit efter stängning.

”Nej, om man skulle ta och rulla hemåt då...”

Nyheten påminner mig om historien (skrönan?) om personen som ringde till ett telefonväkteri för att ställa en politiker mot väggen med repliken: ”Nu sitter mina barn och tittar på barnförbjuden splatterfilm, vad tänker du göra åt det?!”

Fast den gången var barnen minderåriga. När ungen är 24 får han själv ta konsekvenserna av sitt handlande. Och det fick han ju, men föräldrarna vill alltså ha begravnings- och sjukvårdskostnaderna täckta av Tiger Woods.

OBS! Bilden tagen i ett annat sammanhang.

Jag skulle förstå det här galna resonemanget om det fanns en koppling mellan konsekvens och handling, rättigheter och skyldigheter, men jag kan ta gift på att om Tiger sparkat killen med hänvisning till att han inte kan ha en alkis anställd som bartender hade samma föräldrar ondgjort sig över det med. Alla ska ha alla rättigheter, inga skyldigheter och klantar man till det är det alltid någon annans fel.

Minimalism – slutmålet

Den tredje och sista delen. Läs gärna den första och andra där jag berättar om hur jag kom in på minimalism och hur jag gått vidare med den.

När är man färdig minimalist, och vad är målet med minimalism? Svaren är olika för alla. Man får varken diplom eller legitimation. Slutmålet är ett liv man trivs med. För många tror jag detta är lättare att uppnå med färre prylar.

En del knyter upp sin konsumtion kring miljö, global rättvisa eller världsfred. Jag tror inte att världen påverkas nämnvärt av hur jag lever mitt liv. Mina handlingar påverkar i första hand mig och jag upplever att mitt liv blir enklare och bättre av att ha färre ägodelar. Hur det påverkar konsumtionssamhället, bruttonationalprodukten eller ens de lokala butikerna skiter jag i.

Jag har tavlor på väggarna, sex par löparskor, böcker jag inte läst och troligen inte kommer att läsa. Tavlorna har mening, och den dag de inte har det hoppas jag att jag kommer att göra mig av med dem. Löparskorna använder jag. Jag skulle klara mig med ett par, men det vore inte lika kul och att jag alternerar mellan paren istället för att slita ut ett och ett gör dem inte en krona dyrare. Böckerna kämpar jag med, ingen är perfekt.

Jag kallar mig inte minimalist och kommer kanske aldrig göra det. Dels för att jag inte är intresserad av självpåtagna titlar, men också för att det då alltid kommer att komma någon och säga att inte är väl du minimalist som … [och här kan de säga vad som helst för det finns ju inga regler]. För mig handlar minimalism om strävandet efter ett liv utan onödiga saker.

Bortom begripligt

Låt oss – lite lagom förenklat – dela in mänskligheten i fyra grupper:

1. Köttätare som trivs utmärkt med sin kost.
2. Vegetarianer av olika slag, från strikt veganism till lakto-ovo.
3. Köttätare som säger sig vilja öka det vegetariska inslaget i maten.
4. Som grupp 3, men ärligt, inte bara något de säger för att få facebook-likes.

När jag första gången hörde talas om företaget Beyond Meat tänkte jag att det där kommer aldrig funka. De producerar köttlik färdigmat baserad på växtprotein, som sojakorv och vegoburgare. Definitivt inget för grupp 1, de stolta köttätarna. Knappast för grupp 2 heller. Jag ska inte tala för alla vegetarianer, men de flesta av oss vill inte ha mat som ska uppfattas som kött, och i de fall vi hamnar i gråzonen lagar vi ändå maten själva.

Då återstår de som säger att de vill äta mer grönt, men min känsla är att gruppen som bara snackar är betydligt större än den som faktiskt är villiga att göra det och dessutom tänker betala för det. En affärsidé som riktar sig till grupp 4 borde vara svår att tjäna pengar på.

"Alla i bandet kommer handla hos er!"

Det är den kanske också. Beyond Meat tjänar inga pengar, men den nyintroducerade aktien går lysande och värderas nu till fyra miljarder dollar. Antingen har jag fel, för varken första eller sista gången. Kanske kommer det att säljas fejkon (ja, det heter så... in the twilight zone) även utanför Södermalm och hipsterstråken i New York, eller också kommer det här falla ihop i samma stund som investerarna slutar ösa in mer pengar. Den som äter tofulever får se.

Minimalism – i praktiken

Dags för del två i min serie om minimalism. Läs gärna första delen först, den heter ju det.

Så nu har jag rensat ur mitt förråd, gett bort böcker, kastat glas och porslin jag aldrig kommer använda. Then what? Livet är ett pågående projekt, så jag fortsätter att kritiskt granska allt jag har. Den biten är kanske enklare för mig än för de flesta, eftersom jag har för avsikt att skaffa ett mindre boende inom en hyfsat snar framtid.

Så ingen större risk att gå för långt, men det är det väl inte för någon. För de flesta av oss är det lättare att göra för lite, behålla några förråd med saker vi tänker gå i genom – sen. Det finns massor av metoder och ”regler” för att komma vidare, som:

90-dagarsregeln: Om det som inte har använts på 90 dagar inte heller kommer att användas under följande 90 dagar – sälj, skänk, släng.

Project 333: Använd bara 33 klädesplagg under tre månader.

One in – one out: När något anskaffas måste något annat ut. Används ofta för kläder, men går att applicera på andra områden.

Jag är själv inte mycket för regler utan försöker att lugnt och metodiskt beta av ett område åt gången samtidigt som jag håller koll på helheten, men som alltid går det att hitta extremister. De som slänger allt de äger och flyttar in i en hydda tillverkad av kobajs, men det kommer ju inte att hända förrän man vill att det ska hända. Det är inte så att Minimalistpolisen knackar på dörren och börjar kasta dina saker. Ta en sak i taget och se hur det går.

Eller – om du inte är nöjd med tempot – fyll tio flyttkartonger med grejer du inte vet om du behöver, ta undan dem i en månad eller ett kvartal och se om du saknar något. Om inte, vill du verkligen ta tillbaka dessa saker in i ditt liv?

Mystiken tätnar. Bara en del kvar nu, då jag kommer till slutet på minimalismen och hela civilisationen, eller också funderar över varför jag inte kan få till lika bra cliffhangers som i Professor Drövels Hemlighet.