Att släppa taget

Det här gillar jag, en gubbe på 50+ sa upp sig för att brodera på heltid. Jag ska banne mig göra reklam för det genom att länka till hans hemsida. För världen behöver detta. Kanske inte mer korsstygnsbroderi, även om det kan vara skojigt ibland.

Inte heller menar jag könsaspekten för jag börjar bli less på att det höjs upp till något fantastiskt så fort killar syr eller tjejer kör timmerbil. Det fantastiska här är att en person med merparten av yrkeslivet bakom sig vågar bryta sig loss och starta eget, och det i en bransch där det inte är självklart att det ska bära sig ekonomiskt.

Ändå märkligt att det inte händer oftare. Krister Persson var 53 när han sa upp sitt fasta jobb för att brodera. Då har man troligen minst femton års yrkesliv kvar. Kanske ännu mer! Man jobbar nog inte som dörrvakt eller personlig tränare när man är över 70, men brodera kan man göra så länge huvudet och händerna är med. På det sättet är det lite som att skriva.

”Skriva? Nej, vi är nätpokerproffs!”

Samtidigt känner jag människor som redan innan 50 ser det som otänkbart att byta bana. De är beredda att sitta kvar i en anställning där de inte trivs särskilt bra för att på så vis få en pension som är så pass okej att de kan göra vad de vill om femton år. Kanske om tio år, om de har tur.

För det första tycker jag att det är skit att behöva vänta tio år med att förverkliga sig själv. För det andra vet du inte hur mycket liv du har kvar då. Varken livet eller orken är oändliga resurser. Ser jag tillbaka på den första halvan (förhoppningsvis!) av mitt liv är några av mina bästa beslut när jag sagt upp mig från jobb jag inte velat ha. Några gånger var de aldrig rätt för mig. Några gånger hade de varit rätt, men var det inte längre, och man kan inte leva sitt liv i en reprisutgåva. Vill du brodera – gör det! Vill du något annat – gör det istället!

Så funkar fogden

Jag och många andra har ondgjort oss över miljöminister Strandhälls oförmåga att göra rätt för sig. På andra sidan står människor som undrar om vi inte vill ha mänskliga politiker med fel och brister. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att följa räkningens väg till Kronofogden, som åtminstone tio av ministerns skulder gjort.

Sparo goes pedagogical.

I Sverige får man vanligtvis minst 30 dagar på sig att betala en räkning. Ett företag kan till och med kräva den tiden och strunta i betalningskrav tills det gått 30 dagar från faktureringsdatum, såvida de inte har betalat en tidigare räkning snabbare för då anses det som att man accepterat det fakturerande företagets i grunden regelvidriga rutin.

Det kan inte privatpersoner, men vanligtvis får de ändå 30 dagars betalningsvillkor. När räkningen så förfallit får man en påminnelse. Jag brukar själv se till att påminna via mejl första dagen efter att mina kundfakturor skulle ha betalats, för att visa att jag är på hugget och kommer att bli en ettrig jävel.

Efter en eller flera påminnelser går man vanligen till ett inkassobolag, även om det steget går att hoppa över. Om inte det fakturerande företaget lagt på en påminnelseavgift kommer en sådan garanterat i samband med att inkasso tar över, vanligen är den på 180 kr.

Först därefter hamnar skulden hos Kronofogden. Från att de tar emot ansökan om indrivning tar det 4-7 arbetsdagar tills de skickar ut handlingar för delgivning och när fordringsägaren fyllt i och skickat tillbaka dem tar det enligt KFM:s egen uppgift c:a 25 arbetsdagar för dem att påbörja en utredning och börja kräva in pengarna.

I okomplicerade fall (påskrivet kontrakt för ett jobb med en tydlig prislapp) tar nog utredningen fem minuter, men från att kunden fått fakturan tills det kommer ett brev från Kronofogden tar det alltså i runda slängar minst tre månader.

Så när Annika Strandhäll sitter och låtsas att hon gjort ett litet misstag (räkningen råkade glida in under musmattan eller vinddraget kilade in den bakom elementet) har hon i själva verket haft minst ett kvartal på sig att betala sin skuld, som hon längs vägen påmints om minst tre gånger, men troligen fem.

Visst ska politiker få ha fel och brister, men ska de kunna vara så felaktiga och bristfälliga och ändå få ansvara för skattemedel och lagar? Nej, säger jag.

Framförhållningsshopping

Det sägs att man aldrig ska handla mat på fastande mage eftersom man gör sämst affärer då. Jag kan inte säga att jag har märkt av det, men visst är det bra att slippa handla i panik. Två exempel från de senaste veckorna:

Min pulsklocka har inte lagt av, men laddningen blir sämre och sämre. Jag pratade med Garmins kundtjänst som lyckades ”hotta” upp den lite genom att instruera mig om hur jag skulle göra en fabriksåterställning och därigenom rensa den från skit. När det är kallt ute kan jag ändå inte vara säker på att den ens håller i en timme. Det gör i och för sig knappt jag heller med dålig kondis och Wassbergs vinterskägg.

Klockan har åldern inne, men jag var inte sugen på en nyare klocka med en massa funktioner jag inte kommer använda. Framförallt stör jag mig på att nya klockor överför data med bluetooth. Helt onödigt eftersom jag ändå laddar upp klockorna med USB i datorn. Då blir den sladdlösa överföringen bara ännu en felkälla.

Så jag kollade vad internet hade att erbjuda och det slutade med att jag köpte en äldre klocka. En Garmin 305 som är stor och ful. Storleken gör dock att man kan ha fyra samtida rutor på skärmen mot tre för min ”nya”, exempelvis totaltid, distans, km-tid för innevarande kilometer och hjärtfrekvens. Nya klockor kostar från ett par tusenlappar och uppåt. Mitt begagnat-köp landade på 100 kr + 70 kr i frakt.

Mitt kök är bedrövligt. Jag saknar induktionshäll och vettiga arbetsytor, köket har värdens fulaste bänkskivor och till råga på allt korkmatta. Men det funkar och jag har alldeles för många projekt som är mer brådskande.

Så när min mikrovågsugn nu signalerar att den snart är färdig med jordelivet vill jag bara ha något som funkar ett tag för senare kanske det blir en inbyggnadsmikro som ska matcha övriga vitvaror och därför vill jag inte ha kvalitet nu, i alla fall inte dyr kvalitet. Mitt enda krav är digital display och då landar man på minst tusenlappen i butik. Begagnat på internet: 300 kr. Kontaktade säljaren, betalade osett och hämtade mikron dagen därpå.

Lustfylld shopping för 470 kr.

Visst är det enkelt att öppna plånboken och köpa första bästa den dag grejerna går sönder istället för att leta begagnat. Det är mycket som ska stämma – rätt grej i rätt skick till rätt pris på rätt avstånd. Ett armbandsur kan man ju skicka, men knappast en mikro. Kommer den fram och är trasig kommer speditionsfirman aldrig ta på sig skulden. Dessutom är risken stor att totalpriset hamnar på nypris i butik och då var det ju ingen idé.

Men när det lyckas är det en fröjd att köpa begagnat, privat och momsfritt. Bra för ekonomin och miljön och ofta kul möten med folk man aldrig hade träffat annars. Jag föredrar ju i och för sig att sälja. Då får man allt det där och så tjänar man pengar också.

Psoriasis

Jag ärvde pengar och en lägenhet av min mamma och är tacksam för det. Nu har jag däremot ärvt psoriasis av henne och det var ju inte lika hyggligt, även om hon såklart inte gjorde det med flit. Läser att det är en av de allra vanligaste hudsjukdomarna och att 2-4 procent av svenska folket har den, men det gör ju inte mig friskare. Det den konkret gjort hittills är att ge mig inflammationer i fingrarna som sväller upp, blir såriga och kliar utav bara helvete.

Så vad gör man åt det? Psoriasis är kroniskt och saknar bot. Men lindring finns. Den mest populära verkar vara att flytta till varmare breddgrader över vintern. Det norska psoriasisförbundet kör gruppresor till Gran Canaria. Det har jag ingen avsikt att pröva.

Det jag däremot testat är att lägga händerna i varmt saltvatten. Jag äter zink i kosttillskott och har börjat sova med händerna i tunna, tighta löparvantar som får ner inflammationerna ungefär på samma sätt som stödstrumpor för den som får svullna fötter eller vader. Jag smörjer flera gånger om dagen in fingrarna med aloe vera, som har antiinflammatoriska egenskaper och som finns i hudsalvor. Enligt uppgift ger det dock bäst effekt att smörja in med kletet i bladen från själva växten, så det gör jag.

Men jag är öppen för alla idéer, vare sig det är läkemedel, naturpreparat eller husmorstips. Om statistikuppgiften 2-4 procent stämmer betyder det rimligen att en väldig massa läsare själva lider av psoriasis eller känner någon som gör det. Ge mig era bästa tips, så blir jag evigt tacksam.

Och nu ska det sägas att jag mår rätt bra. Ja, ibland kliar det så att jag håller på att bli galen, men jag har i stort sett bara det här problemet på händerna och på en klart hanterbar nivå. Just nu, men jag kan ju bli fnasig som tvättsvamp över hela kroppen imorgon och vill kunna kämpa emot så hårt jag bara kan.

När ideell blev politisk

Sverige är uppbyggt av ideella organisationer. De flesta håller på med idrott eller annan social verksamhet, men vare sig det handlar om lövgrodans bevarande eller pastafarianism kan man ge sig på att det finns en förening för det. Ofta kallar de sig politiskt obundna eller rentav opolitiska, men allt oftare visar sig verkligheten vara något helt annat.

Det senaste exemplet uppmärksammade Rebecca Weidmo Uvell när Friluftsfrämjandets kommunikationschef Ahmed Al-Qassam först antyder att kärnkrafsförespråkare är pedofiler för att sedan fastslå att ”Alla som gillar kärnkraft är våldtäktsmän”, ett ganska hårt uttalande om en stor del av svenska folket.

Men, säger någon, det betyder ju inte att Friluftsfrämjandet blivit en galen organisation, bara att de haft otur vid en rekrytering. Nej då, ställda inför faktum gör organisationen allt för att relativisera och tona ned uttalandena. Kommunikationschefen kallas ”en medarbetare” och det är möjligt att han i slutändan får sparken (för att fångas upp av någon annan skogsktokig lobbygrupp), men Friluftsfrämjandet är väldigt tydliga i att det inte hade behövts om det hängt på dem. Jag skärmdumpar den också, eftersom jag anar att alla spår kommer att sopas igen ifall Al-Qassam till slut tvingas gå.

2017 gjorde Sverigedemokraterna en PR-kupp när de auktionerade ut en middag med Jimmie Åkesson där partiledaren skulle laga mat till vinnaren och pengarna skulle gå till välgörande ändamål. Knappt hälften, 85000 kr, ville partiet skänka till Stadsmissionen. Det hade enligt organisationens egen hemsida räckt till 3400 måltider (det blir så när man inte anlitar partiledare som kockar), men Stadsmissionen tackade nej utan förklaring.

2018 skulle den borgerlige debattören Thomas Gür, med rötter i Turkiet, hålla ett ”pop-up-seminarium” om integration utomhus i Almedalen varpå domprosten valde att ringa i kyrkklockorna för att störa ut mötet. Först hade han tänkt ringa polisen, men han insåg kanske att tiden inte var mogen för att stoppa svensk yttrandefrihet med vapenmakt. Den som följt ärkebiskop Antje Jackeléns Twitterflöde vet att det mest handlar om Greta Thunberg, Parisavtalet och invandring till Sverige och Europa, ytterst sällan om Gud och religion.

Jag är inte medlem i vare sig Friluftsfrämjandet, Stadsmissionen eller Svenska kyrkan, så vad har jag med det här att göra, och vad är kopplingen till ekonomi? Bara Friluftsfrämjandet får runt tio miljoner om året i statsbidrag. Utöver det tar de in medlemsavgifter från över hundratusen medlemmar, som kanske inte fattat att de bl a betalar en kommunikationschef som bl a tycker att alla som förespråkar det fossilfria och förnyelsebara energislaget kärnkraft är våldtäktsmän.

De 380 kr ett medlemskap i Friluftsfrämjandet kostar är såklart en droppe i havet mot vad det kostar att vara med i Svenska kyrkan, som på intet sätt skiljts från staten när det kommer till finansiering. Jag är inte motståndare till föreningsfrihet. Vem som helst ska få starta en klubb med uttalat mål att störta demokratin eller hjälpa Miljöpartiet till makten. Men inte under etiketten opolitisk.

Jag känner stanken från Enskilda banken

Efter att ha gnällt på norska banker har turen kommit till en svensk. Efter att man flyttar ut från Sverige måste svenska banker ställa en massa frågor. Irriterande, men det får man väl leva med. Dock skiljer de sig åt. Avanza ställde ett tiotal frågor digitalt innan jag ens själv hade fått beskedet från norska myndigheter att min folkbokföringsflytt var klar. De tog fem minuter att besvara.

Häromdagen kom SEB:s variant. Med posten! Totalt 11 sidor, men med lika många sidor på engelska och en omfattande beskrivningar av hur formuläret skulle fyllas i var det en mindre telefonkatalog som rasslade ner i brevlådan.

Så till frågorna. ”Betalningar och överföringar från utlandet: Hur ofta tror du att du kommer att ta emot pengar under det kommande året?” och ”Varifrån kommer de pengar du tar emot eller till vad ska de pengar som du skickar användas?” är två exempel på frågor som ställdes fyra gånger i formuläret, ordagrant. Då kanske du tror att det åtminstone gällde både privat- och företagskonton. Nej då, under företagssidorna, från sida 8 av 11 i formuläret, återkommer dessa frågor ytterligare tre gånger, nu till mig som företagskontoinnehavare.

Några av frågorna, samt ett avslutande krav på att jag skulle identifiera mig (oklart hur eftersom SEB som enda bank väljer att inte låta mig identifiera mig elektroniskt genom att besvara frågor i inloggat läge) gjorde att jag blev tvungen att ringa deras kundtjänst.

Telefonkön tog en dryg halvtimme tills jag kom fram till en i och för sig väldigt trevlig, men också mycket ung och oerfaren medarbetare. Han kunde inte hjälpa mig med mycket, men då fick jag i alla fall ett namn i deras organisation att hänvisa till utifall att SEB inte är nöjda med svaren. Vilket jag förutsätter! Det är svårt att på ett rimligt sätt besvara "Har du slutat att slå din fru?"-frågor.

Så efter en dryg timme var jag klar och kunde bära iväg luntan till ett postombud och betala 60 NOK för att skicka den till SEB. Det hela känns som ett dåligt skämt och är det antagligen också. Skämtet heter SEB. En gång i tiden var jag nöjd med att vara både kund och aktieägare hos dem. Det var ett tag sedan.

P-vakter gör sitt jobb

Parkeringsvakter är möjligen Sveriges mest utskällda yrkeskår, vilket är märkligt eftersom de flesta bara gör sitt jobb. Visst händer det att de lappar en bil som inte borde ha lappats, men det hör till ovanligheterna. Jämför med hur många fall där andra yrkesgrupper, som telefonförsäljare eller försäkringsrådgivare, hamnar i rätten och där de visat sig göra fel, så tycks lapplisor vara otroligt korrekta i sin yrkesroll.

Ändå får svenska folket betala ungefär en miljard om året i parkeringsböter. Några är såklart ”bilmålvakter” som står som ägare på flera tusen bilar, och så har vi sådana där Carola-typer som tar kostnaden för att slippa tänka (om de ens vet hur man gör). Men de allra flesta är vanliga människor som hoppas komma undan med ett kortare ärende eller som är för stressade för att ta in hur de ska göra eller räkna ut för hur lång tid de ska betala.

Jag köper det, det är tillåtet att vara slarvig och oekonomisk, det kostar bara pengar. Oavsett om det är för att man inte orkar engagera sig i sin privatekonomi och göra vettiga investeringar, för att man inte orkar göra rationella val i matbutiken eller för att man inte orkar ta till sig parkeringsbolagets skyltar.

”Regler gäller inte mig!”

Vad jag inte förstår är hur det kan bli p-vaktens fel. Jag tror att jag har fått två parkeringsböter i mitt liv. Visst blev jag arg, men på mig själv! Det var ju inte p-vakten som parkerat min bil där man inte fick. Och så många jag träffat som absolut tycker att regler ska respekteras, men om just dem bryter lite mot dem kan väl inte spela så stor roll, inser jag att utan parkeringsregler och någon som upprättar dem skulle normalstora städer korkas igen på nolltid när precis alla ”Jag skulle bara...”-människor ställer ifrån sig bilen där de har lust.

Är jag ensam om de här tankarna? Eller vad är det jag missar när jag inte tycker att det ska vara fri jakt på p-vakter?